Pressrepliker

(O)synliga värden

2011-10-30T00:39:00.002+02:00

I en artikel skriver M*rieL*uise S*muelsson om en film som handlar om "olönsamma" utbildningar. Det så kallade resursslöseriet vid sveriges universitet och högskolor. Helt förutsägbart kommer filmen direkt från tankesmedjorna hos Svenskt Näringsliv. Idealet enligt SN är att man bara skall kunna utbilda sig på ett sätt som gör en anställningsbar.
Människor värderas nämligen enbart baserat på deras arbetsförmåga.

Låt oss därför börja med att titta på den nationalekonomiska nytta vi har av alla dessa högutbildade ekonomer som det inte råder någon brist på. Exakt vilket mervärde skapar de i ekonomin? På vilket sätt är de en närande del av ekvationen? Ekonomer har till och med ett eget (men falskt) "nobelpris", för något som verkar vara en ungefär lika säker vetenskap som att spå i kaffesump. Matematik har däremot inget nobelpris. Matematik, som är grunden för i stort sett all konkret vetenskap, är inte lika viktig för näringslivet som gissningar om ekonomiska system. System som kollapsar ibland vilket överraskar precis alla experterna.

När det gäller de så kallade hobbyutbildningarna vill jag hänvisa till Steve Jobs, även kallad "gud" av sina fans. Appleanhängarna är en ungefär lika extrem sekt som Svenskt Näringsliv, men Appleanhängarna ställer i alla fall inte nya skrikiga krav på sin omgivning hela tiden. Steve Jobs, som förvandlade Apple till ett mångmiljardföretag TVÅ gånger (vilket extremt få medlemmar i Svenskt Näringsliv ens kommer i närheten av) berättade i ett tal att han gick en kurs i kalligrafi vid Reed College. En typisk "hobbykurs". Han höll för övrigt talet vid Stanford, om någon tvivlar på att folk värderar hans åsikt. Jobs berättade att den onyttiga kalligrafikursen var en viktig grund för det arbete han senare lade ned på att förvandla apples datorer till system för desktop publishing. En stor del av den nuvarande layout- och formgivningsbranschen är en direkt följdeffekt av den där kalligrafiutbildningen där han lärde sig värdet av vackert formad text.

Steve Jobs var en synnerligen framgångsrik affärsman. Förutom att han först skapade och sedan efter en periods frånvaro räddade Apple ur en krissituation, så hann han starta bland annat dataföretaget NeXT och animeringsföretaget Pixar. Produkter som han var med och formgav finns i miljontals hem. Musikspelare, telefoner, datorer, allehanda tekniska tillbehör. Apples produkter är kända för att vara vackra och lättanvända, eftersom de är konstruerade och formgivna av människor som utbildats att inte bara se tekniska system utan också skönhet. De har gått "onödiga" utbildningar, och därför har också till exempel iPod en marknadsandel på runt 70% och konkurrenten Zune som är formgiven av Microsoft (där man i enlighet med Svenskt Näringslivs regler inte gillar saker som inte ger omedelbar vinst) har en marknadsandel på runt 2%.

Slutsatsen av detta är att man inte på förhand kan avgöra att en viss utbildning skall ge ett visst resultat.
Om Svenskt Näringsliv får som de vill kommer alla utbildningar som inte leder till industriarbeten att dras in. Det vanliga är att Svenskt Näringsliv får precis som de vill eftersom vår finansminister av allt att döma är en av sektmedlemmarna. Det betyder att alla framtida möjliga synergieffekter, alla vidareutvecklingar av saker som upptäckts vid ren grundforskning, alla innovationer som inte är direkt vinstgivande första kvartalet kommer att göras i andra länder. Kvar i sverige blir en samling effektiva ingenjörer som gör funktionella, svåranvända och troligen fula produkter, och några hundra tusen ekonomer som likt parasiter lever på de värden som skapas av ingenjörerna. Lättanvända, vackra och intelligenta produkter kommer att byggas i utlandet och importeras hit, till nackdel för vår handelsbalans.
Men innovation har ju förstås aldrig varit Svensk Näringslivs paradgren.

Ett nödrop från de som alltid vill ha mer

2011-06-03T02:58:00.003+02:00

Lobbyisterna Kristina A och Per S skriver i sveriges största dagstidning att skyddet för upphovsrätt inte fungerar i praktiken. Deras partsinlaga skulle kunna användas som undervisningsmaterial i skolan i ämnet Källkritik.

De börjar med att hänvisa till en "rapport" som skapats av en förening med egen agenda och en lobbyorganisation som båda är avlönade hantlangare för den ena parten i upphovsrättsdebatten. Ungefär som när tobaksbolagen beställde undersökningar av sina egna lab där man bevisade bortom allt tvivel att cigarretter inte hade några som helst hälsorisker. Från femtiotalet fram till nittiotalet bevisade tobaksbolagen gång på gång att lungcancer inte kunde kopplas till rökning på något sätt. Nu ägnar sig upphovsrättsbolagen åt samma sorts inte helt neutrala rapporterande.

De använder kvällstidningsordet "lagrumstrixande" för att beskriva internetleverantörernas kamp för att slippa användas som ovilliga privatspanare av jätteföretag som jagar privatpersoner. Att påverka domare och riksdagsmän är såklart inte "trixande" ur deras synvinkel. Det är "informerande", eller något liknande. För vanliga privatpersoner är såklart påverkan på lagstiftare något mycket värre än "trixande", det är att köpa sig egna lagar. Svenskar misstror hemliga möten i slutna rum, och på goda grunder.
Det internetleverantörerna sysslar med är inte "trixande", det är att skydda sina kunder genom att följa lagens bokstav. Om Kristina A och Per S vill fortsätta prata om "trixande" inom lagens råmärken kanske vi kan diskutera termen över en kopia av deras deklarationer, och deras uppdragsgivares bokföring? Låt mig gissa att det förekommer en del "trixande" när det gäller beskattning av deras inkomster.

Nästa steg är att oförstående ifrågasätta vilka de "föråldrade affärsmodellerna" är som Anna-Karin H hänvisar till. Det här är att tiga genom att spela dum. I tio års tid har det stått klart för alla att fysisk exemplarframställning av saker som kan kopieras och spridas gratis digitalt är opraktiskt, olönsamt och otidsenligt. Det hade varit ett tecken på mognad att erkänna detta och gå vidare, men i stället står branschen och dess megafoner som en skock femåringar och säger nej-nej-nej och ruskar på huvudet i stället för att ge upp och äta de nyttiga grönsakerna. Upphovsrättsbranschen har ätit bakelser i 40 år, och oavsett hur mycket den behöver ett tillskott av husmanskost och grönsaker vid det här laget så är motståndet kompakt.

Som avrundning vill de att någon annan löser deras problem med tillväxt i den digitala ekonomin. Det är alltså inte företagen själva som skall stå för innovation, det är staten som skall räkna ut ett sätt att ge dem mer pengar. Så moget.
Andra företag banar sin egen väg. Upphovsrättsföretagen förväntar sig att bli burna i bärstol. Om det verkligen vore statens roll att skapa nya vägar för snabb tillväxt i den digitala ekonomin, så vore en bra start att i grunden reformera upphovsrätten. När en nutida artist skall skapa genom att använda inspiration från sina föregångare så måste ibland rättigheter skaffas för hundratals olika källor. Detta om något är ett hinder för skapande. Utan skapande ingen tillväxt. En ekvation som är så enkel att varje högstadieelev förstår den, och endast de med skygglappar förbiser den. Upphovsrättsbranschen har byggt ett regelverk som kväver dess egna rötter, dvs andra människors kreativitet. Notera att upphovsrättsbolagen aldrig själva skapar några värden, de är helt och hållet parasitiska.

Kristinas och Pers partsinlaga skulle som sagt kunna användas som undervisningsmaterial, men det kommer aldrig att hända. De har självklart copyright på sin text, och skulle motarbeta detta med näbbar och klor. Lobbyister ser nämligen allmänbildning som ett hinder i stället för något samhällsbärande, och gör vad de kan för att hålla allmänheten oinformerad. Det är just den motviljan mot informationsspridning och öppenhet som gjort Pers site till den svenska motsvarigheten till Fox News. Båda utger sig för att vara rättvisa och balanserade, men ett kritiskt öga ser snabbt att ingendera uppfyller kriterierna.

Sammanfattning för cyniker: Lobbyisterna gör vad de kan för att hålla folket oinformerat om verkligheten, och vill ha egna skatter på allt samt rätt att jaga privatpersoner som brittiska överklassen jagar räv. Om de lyckas har terroristerna vunnit.

Läckor

2011-03-05T11:45:00.003+01:00

AB har en liten krigsrubrik om att någon hållit ett "unikt fynd" hemligt i tre decennier. Man har hittat en rysk ubåt i närheten av Gotland. En polis har hittat sovjetiska soldatpass och annan utrustning. För ett otränat öga skulle det kunna finnas ett samband.

Lyckligtvis finns det tränade ögon som kan se att sakerna är orelaterade. När det var aktuellt belagtog säkerhetspolisen persedlarna och soldatpassen och sade åt polisen att tiga. Militären tror att ubåten sjönk av ren leda under bogsering till skrotning. Man skrotade nämligen en massa ubåtar av den här klassen (samma som u137) under 90-talet. Båten verkar ha legat där länge, men ingen vet hur länge. Passen och persedlarna dök upp 1977, då ubåtstypen alltså användes för fullt.
Det är ju så att svenska regeringar och militärer har lite av Harrisburginställningen till u137:s grundstötning. Det är så osannolikt att något sånt skulle hända att det troligen inte har hänt egentligen. Åtminstone inte där. Det vore mindre pinsamt om det inte hade hänt. Talesmannen från marintaktiska staben påpekar att ingen ubåtsjakt pågick -77, och det har han säkert rätt i.

I vilket fall som helst är det här ickenyheter. Det var länge sedan det hände, och mycket vatten har runnit över den sjunkna pinsamheten sedan dess. Det som får mig att reagera är att efter 30 år av tystnad har polisen tagit bladet från munnen.
I en annan västerländsk demokrati hade han vid det här laget varit klassad som terrorist, förrädare och niding och varit inlåst utan rättegång på obestämd framtid som illegal fientlig kombattant (ickemilitär). Man hade hotat hans eventuella familj. Ledande politiker hade antagligen krävt hans avrättning- Allt detta för att han sagt sanningen.
Sverige är inte riktigt där än, även om våra ledande politiker strävar dit för full maskin.

Själv tycker jag att han är värd all respekt för att han träder fram.
Det sägs att vi skall lära oss av historien, så vi inte upprepar tidigare misstag. Det är omöjligt när vi har en politikerkår som hemligstämplar allt den inte orkar sköta korrekt. Förutsättningen för kloka beslut är korrekt information om vad som händer. Den här regeringen agerar som om den aldrig fått någon information om något, och den döljer sina och andras handlingar så mycket den kan. Det är i sig en nationell skam.

Oavsett om kvällstidningens scoop är sant eller inte (erfarenheten lär oss att vi skall ta det med en nypa salt) kvarstår faktumet att en censurerad och retuscherad nationell historia leder till ett folk som inte har rätt fakta när beslut skall fattas.
Det leder i sin tur till regeringar som den nu sittande.

Utbildningsväsendets snara död; utbildning del 2

2011-02-11T13:22:00.000+01:00

L*uis E. L*taif har skrivit en mycket intressant artikel i F*rbes, där han konstaterar att högre utbildning i USA börjar nå de kostnadsnivåer där det helt enkelt inte lönar sig att studera. Under de senaste 14 åren har kostnaden för en collegeutbildning fördubblats. I juni 2010 var studieskulderna i USA 830 miljarder dollar, vilket är högre än kreditkortsskulderna. Med nuvarande prisutveckling kommer en fyraårig utbildning att kosta 400.000 dollar om femton år. Kostnaderna för utbildning har ökat sex gånger snabbare än lönerna för folk med collegeutbildning.

Det verkar alltså som om lärosätena säljer en produkt som inte marknaden vill ha. Åtminstone inte till det aktuella priset.
Den klassiska tumregeln är att allt jävla elände som man hittar på i utlandet importeras hit snarast möjligt av våra kära folkvalda, som jobbar som illrar på att globalisera oss så hårt som möjligt. Räkna med att den ohållbara utbildningsekvationen kommer hit.
På en helt öppen marknad skulle problemet reglera sig självt, via effektivare utbildning och nya lösningar för att minska kostnaderna. Eftersom både företag och politiker är livrädda för verkligt fria marknader har vi högvis med interferens som förhindrar denna självreglering.

I den kommersiella sfären tar det här sig uttryck som omotiverade bidrag till felskötta banker och storföretag, krystade och tveksamma skatter till förmån för utvalda organisationer och företag och diskreta statliga bidrag till verksamheter som anses speciellt "nyttiga". På utbildningssidan har vi till exempel rätten att kalla sig "universitet" eller "högskola", samt möjligheterna för politiker att dagligen eller veckovis reformera betygssystem och kriterier för godkännande. Allt till förfång för eleverna.

LEL har ett visst framtidshopp i artikeln, bland annat påpekar han att det nuvarande systemet med tjugofem kilo kursmaterial per student och år kommer att vara försvunnet inom kort, när tekniska lösningar som Kindle drar ned kostnaderna. Han funderar också på vad ett bibliotek kommer att innebära för framtida studenter när tekniken gör hela världens information tillgänglig för varje elev. Svaret på den funderingen är "Bibliotek kommer att vara okända företeelser om ett decennium", samt att Kindle och dess syskon inte på något sätt kommer att minska kostnaderna.
Det pågår en omfattande utslaktning av bibliotek i USA och England. Bibliotek har klassats som "icke vinstgenererande" av moderna politiker som mäter pengatravar, och med en välavlönad och välorganiserad lobby som i varje ögonblick förklarar för dessa politiker att varje lån är en direkt stöld från de stackars copyrightägarna (och kanske i förlängningen kreatörerna också) så är varje nedlagt bibliotek en "marknadsnyttig insats".
Biblioteken kommer att försvinna. Först där, sedan här.

Kindle löser inga problem, eftersom samma lobbygrupp ser fri information som stulen information. Elektroniska studiemedel kommer inte att vara billigare än pappersbaserade, de går inte att göra anteckningar i på samma sätt som de pappersbaserade och de går inte att sälja vidare som de pappersbaserade. Detta lilla kryphål (att man kan sälja sina böcker vidare) håller som bäst på att täppas igen i takt med att amerikanska domstolar omdefinierar ägarbegreppet och gör vidareförsäljning av skyddat material olaglig. Som skyddat materal räknas i praktiken allt du inte tillverkat med dina egna händer.

Så vad kan vi göra åt den här ohälsosamma utvecklingen där utbildning snart kommer att vara för dyr för att vara allas egendom? Vad kan göras?
Inget.
De nu styrande har ingen anledning att vilja undvika den här utvecklingen. En outbildad väljarkår är en lydig väljarkår. Som Statsministern så vist sade; "Alla tjänar på att den här debatten lägger sig".
I ett progressivt samhälle skulle man vidta åtgärder för att till exempel producera fritt utbildningsmaterial som inte är copyrightskyddat. Man kunde bygga upp en bank av kurser på högre utbildningsnivå för självstudier, och göra dem fritt tillgängliga på nätet. Därefter kunde man låta de självlärda eleverna betala för att göra prov som visar att de klarat studierna. Man kunde spela in föreläsningar och publicera dem på samma sätt som TED-föreläsningarna. Man kunde med relativt enkla medel erbjuda alla som har lust att studera en väg till högskolepoäng eller motsvarande.

Vi har tyvärr inte ett progressivt samhälle. Vi har ett repressivt.
Så länge befolkningen engagerar sig mer i "Let's dance" och "Melodifestivalen" än i de allmänna valen kommer den här sortens problem aldrig att lösas. Vi går mot ett samhälle av trettiotalsmodell där på sin höjd tio procent av befolkningen har råd att studera förbi gymnasiestadiet. Skillnaden är att vi inte längre har något arbetsmarknadssegment där de "halvutbildade" får rum.

Utbildning 1

2011-02-06T23:53:00.004+01:00

P*ul M*son, BBC, har skrivit en sammanfattning om varför hela världen verkar explodera precis nu. Jag tänker plocka en enda mening ur den och sätta den i lokalt perspektiv.

Dictatorships rely not just on the suppression of news but on the suppression of narratives and truth.

Inte bara klassiska diktatorer (heter det så i plural?) förlitar sig på att sanning göms och att sammanhang aldrig kommer i ljuset. Alla makthavare som är intresserade av att behålla makten har samma intresse av att hålla befolkningen förvirrad.
Någon gång på 1980-talet övergick politik från att vara ett kall till att vara ett yrke. Fokus gick från "vad är bäst för landet" till "vad är bäst för staten, dvs vi som styr" och det övergripande målet blev "vi måste vinna nästa val så vi behåller makten". Syftet med makten fördunklades i takt med att ideologier och ideer byttes ut mot valstrategi. Samtliga partier klämde ihop sig i mittfåran, vilket till slut krossade C och FP som båda såg sina agendor plundras av andra partier. G*ran P*rsson förvandlade S till ett stor-folkparti med lite annorlunda retorik men med nästan hela FP:s grundprogram. Copyrightpolisen skulle jublat, om den fanns.

Nyheter rapporteras inte, sanningen göms undan och sammanhangen exponeras aldrig. Svensk journalistik skriver huvudsakligen om det läsarna sett på TV kvällen innan. Pseudokändisar och pseudobrott fyller tidningarna, medan den viktiga informationen stannar inne på redaktionerna. Saker hemligstämplas slentrianmässigt i en aldrig skådad takt, och man bygger myten om terrorn i stället för att rapportera om verkligheten.
Det svenska skolväsendet presterar mycket sämre än våra grannländers.
Är det en slump att svenska ungdomar kan gå ut gymnasiet och vara en hårsmån från att vara analfabeter? Om målet var att förbättra inlärningsresultaten så finns facit hos våra grannar i Finland. De har ett fungerande skolväsende, och det hade varit ett snabbt och enkelt jobb att härma deras läroplan. I stället väljer vi att byta betygssystem för att göra det svårare att jämföra tidigare och nuvarande generationer. Det känns som om någon vill att nästa generation unga skall vara aningslösa och oinformerade.

Fråga er vem som tjänar på att folk inte vet vad som händer. Journalisterna får samma lön om de skriver om verkliga nyheter eller om vem som pratade med prinsessan på Nobelmiddagen. Svensk konkurrenskraft internationellt lär inte må bra av elever som inte kan skriva sitt eget språk, än mindre andras. Nationen vinner inget på att utvecklingen avstannar.
Vem finns kvar?

Egyptens sak är vems?

2011-01-30T10:21:00.004+01:00

Peter W skriver i en av våra tongivande kvällstidningar om revolten i Egypten. Jag blev sugen på att kommentera ett par av hans uttalanden.

PW verkar förvånad över att de demonstrationer som koordinerats genom Twitter saknat en uttalad ledare. Det betyder att PW, precis som det svenska rättsväsendet, inte förstått utvecklingen från ledarstyrning till grupparbete som nätet fört med sig. I rättegångarna mot The Pirate Bay kunde inte lobbyistsidan ta till sig att det inte fanns en chef för TPB:s verksamhet, utan att frivilliga spontant tacklade de problem som behövde lösas. Det är för vissa helt omöjligt att tänka sig att något kan uträttas utan att man först utser en chef, som bestämmer över populasen.
Lyckligtvis fungerar inte nätet på det sättet. Om något inte faktiskt kräver en Stark Ledare som pekar med hela handen, varför skapa en sådan position åt någon? Den tid som går åt för att reda ut vem som skall bestämma över vem (och vilka bonusar han skall ha) kan i stället användas till att uträtta något konkret, som att förbättra en websida i TPB-fallet eller att ta med ett halvdussin kompisar och gå ut på gatorna och utmana polisen i Egyptenfallet.
Det här sättet att organisera sig kommer att bli mycket vanligare framöver, så det är lämpligt att börja ta till sig tankesättet redan nu.

PW tycker också att USA reagerar långsamt när folk i mellanöstern ropar efter frihet. I fallet Egypten har USA tvärtom varit mycket förutseende, och gett Mubarak militärt stöd i stor omfattning under flera år. Joe Biden har uttalat sig och sagt att Mubarak inte är en diktator och att han borde sitta kvar. Med tanke på att han är vicepresident säger det ganska mycket om USAs politiska linje i frågan. Att Egypten haft undantagstillstånd sedan 1981 är inget som bekymrar våra västliga ledare, och inte heller att valen av många betrakas som ett spel för gallerierna. Faktum är att de senaste dagarnas handlingar från den Egyptiska statens sida (reglerat internet, fotoförbud och sönderslagna kameror) är ganska väl synkroniserade med den utveckling som drivs här i europa, där man med barnporr och terrorism som svepskäl försöker stoppa folks inbördes kommunikation och dokumenterande av vardagen.

Västvärldens ledare har valt sida, och ställer sig huvudsakligen arm i arm med kollegan Mubarak. Västvärldens folk, däremot, känner tydligen mer sympati för de som protesterar. När de riktiga proteststormarna bröt ut toppade svenska tidningar sina internetsidor med krigsrubriker om handbollsresultat och annan underhållning. Svensk journalistik ägnar sig allt mindre åt omvärldsbevakning, som är dyr och gör folk upprörda, och allt mer åt att titta på TV och rapportera om dokusåpor. Precis som i Egypten har vi ett väldigt begränsat ifrågasättande av vad våra politker sysslar med. Till exempel har vi en justitieminister som möjligen gjort studiebesök hos Mutaween, men pressens kritik mot hennes märkliga och antidemokratiska utspel är i stort sett obefintlig.

Sammanfattningsvis: att tro eller hoppas att EU eller USA skall föra demokratins banér och försöka påverka den egyptiska politiken i "västlig riktning" är naivt. Tvärtom försöker makthavarna införa det permanenta undantagstillståndet här. USA har kommit riktigt långt.
Jag misstänker att när Mubarak väl lämnar sin post kommer han att tas väl om hand av sina vänner i väst. Precis som till exempel Pinochet före honom.
Egyptens folk har visat att internet är ett verktyg för människor att samarbeta och utmana maktfullkomliga system. Detta garanterar att nervösa politker kommer att kräva krafttag mot "det laglösa internet" här. Tanken på väljare som samarbetar är inte välkommen i maktens korridorer.

Korruption i svensk rättvisa? Sällan.

2010-07-17T11:50:00.002+02:00

Ett Svenskt Dagblad har i dag en replik från moderaten El*sabeth Sv*ntesson som tycker att JK omedelbart borde lämna nätverket H*lda, som har som syfte att hjälpa kvinnor framåt i karriären. Det kan nämligen uppfattas som lite konstigt att JK är med i samma organisation som de JK skall granska.

Var fanns ES när rättegången mot P*rate B*y pågick?
Där upptäckte man att två domare i rättegången var med i samma förening för copyrightens förevigande som advokaterna på "lobbysidan", men när hovrätten utredde det hela kom de fram till att det inte fanns skuggan av en risk för jäv, sådeså.

Svenska jurister är så oerhört etiska att de inte påverkas av de föreningar de är med i. Att man är med i samma förening som de man granskar, eller råkar äta middag ihop med ena sidans advokater några gånger per månad, har ingen effekt på sådana hedersmän (och -kvinnor såklart) så oron för att rättvisan urholkas är helt obefogad.
Om det var så att någon påverkades skulle till exempel P*rate B*y-rättegången ha slutat med att man dömde ut ett science-fiction-belopp i böter för förberedelse till medhjälp till nånting som nästan kunde vara ett brott, kanske. Och så blev det ju inte, eller hur?

I verkligheten, ES, är du nästan tio år för sent ute om du vill rädda svensk rättvisas förlorade heder. Det är uppenbart för varje svensk att de som har tillräckligt med pengar köper sig det domslut de vill ha. Inte kontant, men genom att påverka via socialt tryck. Gemensamma föreningar, gemensamma klubbar, nätverk där medlemmarna håller varandra om ryggen. Risken för att glida genom maskorna i skyddsnätet och tvingas bedömas på sina egna, verkliga, meriter är tillräckligt för att hålla domare och -råd i raka led.
Det spelar ingen roll om du så är domare och köper sex, du betraktas inte som olämplig för ämbetet. Om du dömer i liknande mål kan det snudd på räknas som en merit att du självuppoffrande sätter dig in i de prostituerades situation på fritiden. Flera tum in, till och med. Antagligen är kostnaden avdragsgill också.

Det krävs en omfattande renovering innan det svenska folket får tillbaka förtroendet för polis och domstol. En renovering av systemet som börjar med att alla konstiga extraknäck, medlemsskap i olika intresseföreningar och övriga märkliga fritidsaktiviteter rensas bort och att de som är belastade med sådana kopplingar byts ut mot nya färska jurister som inte sätter sig i jävssituationer med ivern (och intellektet) hos en terrier som hittat en obevakad säck hundfoder.
Vi behöver jurister som tycker att den verkliga lönen är lön nog, och som inte söker extraknäck hos vem som helt som har pengar.

Domare är inte som vanliga människor. De regler om föreningsfrihet som gäller vanligt folk gäller inte domare, för domare är speciella. De skall sitta till doms över oss, därmed ställs det högre krav på dem. De skall vara neutrala, belästa, insatta i de frågor de behandlar och beredda att göra det som är rätt.
Det var länge sedan det var så. För närvarande är hoppet om rättvis behandling i svensk domstol dött.

Internetexpert med rätt att lobba

2010-02-16T17:05:00.003+01:00

P*r Str*mbäck får utrymme att yttra sig i DN i sin roll som Internetexpert. Vissa kallar honom lobbyist i stället, med tanke på vilka som står bakom honom, men det kan ju för all del vara så att han är BÅDE lobbyist och internetexpert. Man kan ju vara båda delarna, till exempel mamma och tandläkare.

Nå, han har en del intressanta åsikter, direkt från åsiktsinstitutet i Schweiz misstänker jag, och påpekar bland annat att internet behöver mer ordning och reda. Lagar, för böveln. Slut på anarkin som råder nu. Det han missar är bland annat att många av hans åsiktsmotståndare tycker att samma lagar skall gälla på nätet och ute i friska luften, inte några extra påhitt för att passa en del.

Sedan avrundar han med ett exempel som fick det att klia i mina händer: Telia, hans fiende, delar ut tio miljarder i vinst i år. Detta är mer än alla de spel- film- och musiktillverkare han jobbar åt tar in i försäljning tillsammans. Underförstått: Så borde det väl inte få vara? Är det inte uppenbart att man borde ta ifrån Telia hälften av vinsten ungefär och ge den till de svältande film- och skivbolagen? Telia tjänar ju ändå sina pengar på att skicka runt piratkopior av hans uppdragsgivares produkter.

Bäste herr lobbyexpert: Min unika matservering "Fläskaninis grisfötter i strut" ligger alldeles intill E45. Omsättningen är bara tolv tusen kronor per år trots läget. Däremot kostade vägen flera miljarder att bygga. Bensinmackarna som säljer bensin till bilarna tjänar miljarder. En del av bilarna har matvaror i sig, helt andra matvaror än mina grisfötter med jordgubbssylt. Borde inte några av de där miljarderna gå till mig för att kompensera min ringa omsättning?

Att i sitt snyftetal till allmänheten ta den största internetleverantören som exempel på jättevinster och presentera deras utdelning som ledsiffra är snygg skenmatematik. Rimligen ingår intäkter från sveriges största telefonnät i det där också, samt TV-förmedling och andra tjänster. Varför tar inte herr lobbynät och räknar med filmbolagens internationella vinster i den där ekvationen också, för att få lite mer balans? På EN månad har filmen Avatar ensam dragit in över två miljarder dollar. En film. Ett bolag. Varför hjälper inte F*x till att betala en hacka till det svältande telia i stället, med tanke på att telia hjälper till att skyffla omkring reklam för filmen åt dem? När du vill visa på att vissa bolag är stora och tar in snuskigt stora intäkter kanske det är läge att kika på balansen innan.

Men PS har faktiskt rätt i en sak. Internet behöver regleras. Det behövs lagar och ordning på nätet, men vi användare föredrar att reglerna och lagarna formuleras av lagstiftare som bara har just lag och ordning som mål och måttstock. Reglerna skall inte stiftas av affärsmän och lobbyister med egen agenda att tjäna pengar på regleringen.

Jag blev nästan arg

2009-08-10T02:57:00.000+02:00

Jag fick ett tips om H*race Engd*hls intervju i S*dsvenskan, och att han kallade piratrörelsen för slödder. Jag bestämde mig för att göra ett undantag och läsa vad det handlade om. Det rörde sig inte helt otippat om H*race och hans åsikter om precis allt. Hans förakt mot remixkulturen. Han talar om sitt skrivande, och det formaliserade språket och pretentionerna ser förstenade ut. Det här är förrförra seklets man, med förrförra seklets åsikter och synsätt, som verkar känna att dagen inte förstår honom.

Engd*hl ser inte skillnaden mellan remixtänkandet och plagiering. Han påpekar med stolthet att 95% av folket inte läser honom. Han ser sig som före detta underjordisk intellektuell, och förklarar att folks avsky inför honom bottnar i mindervärdeskomplex.
När intervjuaren ger honom "ordet fritt" i slutet av artikeln, en möjlighet att säga vad som helst som han hållit inne med under tidigare år, är det piraterna han väljer att angripa. "Piraterna är skurkar, kort och gott."
"Vi har ett pedagogiskt underskott i samhällsundervisningen, som inte har gjort klart vad lag och rätt betyder. Och det gäller alla lagar stiftade i demokratisk ordning."'
En av många saker Engd*hl inte har förstått, är att piratrörelsen är just en rörelse för att påverka lagarna. I demokratisk ordning. Han kanske har förväxlat dem med upphovsrättsbranschens företrädare som ju definitivt inte bryr sig om att förankra sina handlingar demokratiskt?
När han kallar en demokratisk rörelse för kriminell för att den inte delar hans uppfattning om upphovsrättens utformning finns det skäl att fundera över hans syn på kriminalitet. Är alla som inte håller med Engd*hl skurkar? När han säger "Upphovsrätten är en av de vackraste konstruktioner upplysningen gav oss.", betyder det att han tycker att den nuvarande utformningen är den bästa tänkbara? Att B*nniers rövarbaron-kontrakt är ett under av skönhet? Är han bara aningslös eller faktiskt blind för vad upphovsrätten ställer till med i sin nuvarande form?
Ingen jag känner vill ta bort upphovsrätten. Vi som vill reformera den vill förändra den till upphovsmännens fördel, på bekostnad av de som inte är en del av den skapande processen. Det här tar givetvis inte Engd*hl till sig, för det är en alldeles för modern tanke. När han försöker smutskasta L*rs Gustafss*n för att han tagit ställning i piratfrågorna ser det bara märkligt ut. Engd*hl "skäms som intellektuell" men antagligen inte för att Gustafss*ns klarsyn avslöjar hans egen dimmighet.

Engd*hl oroar mig på två sätt. Dels för att han är så naiv i integritetsfrågor. Han jämför bibliotekens lånejournaler med IP-nummerhanteringen. Återigen syns det väldigt tydligt att hans resonemang är baserat på 1800-talets synsätt och teknologiska horisont, och jag ser fram emot att någon annan smular sönder hans jämförelse.
Det andra oroande perspektivet är att Engd*hl aktivt bidrar till fördummandet av det svenska folket. När han går ut och presenterar sig som företrädare för de intellektuella gör han det svårt för alla att framställa intelligens som något positivt. I valet mellan "dum-kulturen" där enfald är något eftersträvansvärt (jackass) och den von-oben-inställning som Engd*hl står för är det inte så underligt att folk väljer enfalden.
Med tyckare som Engd*hl på sin sida behöver kunskaps- och upplysningsrörelserna inga fiender.
Det här gör mig milt förtvivlad.
Men jag kan inte på allvar säga att Engd*hls kortsynthet, hans oförmåga att ta steget in i 2000-talet och hans överlägsna attityd verkligen gör mig arg. Inte arg på riktigt.
H*race Engd*hl är nämligen en mycket liten man i min värld. Att lägga mer energi än femton minuter vid tangentbordet på att kommentera honom vore att ge honom för mycket inflytande. Det finns viktigare personer att ta ställning till. Det finns viktiga frågor att hantera.
Engd*hl är och förblir en milt pinsam parentes i svenska akademins historia. En bland flera.

Krigs- och andra psykoser

2009-05-10T15:01:00.000+02:00

S*kine M*don skriver om "krigspsykosen i bloggvärlden" i E*pressen. Hon antyder lite försiktigt att J*hovas V*ttnen har bättre koll på världen än de som skriver på nätet om integritetsfrågor. Det betyder att hon anser att folk som har osynliga låtsaskompisar som är 2000 år gamla är mer trovärdiga än de som sätter sig in i dagens frågor. Vilken intressant världsbild. Vilken surrealistisk känsla att en person på en kvällstidning som är känd för sina krigsrubriker om Mördarfettet I Dina Chips och Skattechocken Som Kan Göra Dig Hemlös skriver om skräniga tyckare.
Det skulle ju kunna vara samma drapa som vi sett från så många andra professionella skribenter: "bloggarna som skriver gratis är idioter". Hon formulerar sig förstås inte exakt så eftersom J*n G*illou har copyright på just den frasen, men det glimmar mellan raderna att det är det hon tycker.
De som vägrar låta sig övervakas av plastkortföretagen genom att betala kontant betraktar hon som foliehattar. Det får mig att undra vad hon tänker om folk som till exempel köper rättvisemärkt kaffe. Jag ser det som ett ställningstagande i ungefär samma klass; en liten vardaglig insats för en värld man föredrar. Hon tycker att EU-politikernas strävan att kunna stänga av folk från internet redan finns implementerad: det är bara att ringa sin ISP och förklara för dem att man begår ett direkt brott så blir man avstängd. I verkligheten är Hadopi och liknande idiotier inte baserade på att man faktiskt bevisats ha begått brott, utan på misstanke. Det kanske är en oviktig skillnad? För säkerhets skull använder hon exemplet barnporrbrott, för att visa att det är helt rimligt att folk stängs av från nätet. Vem argumenterar mot, när det handlar om barnen? Att näthatarna mer är inriktade på att kunna stänga av politiskt obekväma är så mycket svårare att försvara, så det är klart att hon undviker att ta det exemplet.
Brasklappen på slutet om att "vissa kanske har något att säga trots allt" skyms fullständigt av misstänkliggörandet att "allt gnäll på politikerna och integritetsvittrandet nog är paranoia och hysteri". Behovet av övervakningskameror illustreras av att antalet polisanmälda våldsbrott på Möllevångstorget minskade med 50% när man satte upp kameror där. Så, SM, hur mycket tror du att de hade minskat om det fanns ett par poliser där i stället? Mer eller mindre än 50%? Var finns siffrorna på hur hög uppklarningsprocent det är på de kvarvarande våldsbrotten? Till skillnad från levande poliser gör ju kameror som bekant ingen insats, likt journalister står de likgiltiga och bara registrerar det som händer utan att välja sida.
Fast det är klart, en del journalister väljer ju faktiskt sida. SM stod till exempel på valbar plats på F*lkpartiets valsedlar 2006. Kanske man skulle kunna tänka sig att en del av hennes motvilja mot bloggarna beror på att de ideligen avslöjar att våra politiker ljuger. Hela tiden. Att riksdagsmännen i verkligheten betraktar integritetsfrågorna som helt ointressanta. Att de tycker att massavlyssning är utmärkt, och inte ens orkar låtsas att de följer sina egna rekommendationer (som i fallet med FRA-lagens omarbetning just nu, eller C*nterns Integritetsbalk som inte ens var ett grand i Centerledningens öga). Är man en del av det politiska systemet är så klart sånt här väldigt jobbigt att hela tiden få kastat i ansiktet på sig.
Då finns ett par enkla metoder. Antingen är man ärlig och står för sina handlingar, eller också skakar man av sig all kritik, säger att de som klagar är rättshaverister och fortsätter som förut med kluven tunga. Piratpartiet har valt sida. Det har tydligen SM också.

Handling väger tyngre än ord

2009-03-05T21:38:00.000+01:00

P*r G*dmundson på Sv*nska Dagbl*det (opål. mod.) presenterar i dag statistik som bara en redaktör kan presentera den. Han börjar med att förklara att MUF, som alltså är ungdomsförbundet till det parti som tidningen stödjer, är "överlägset störst". Där hör ni.
MUF får 2.942.610 kronor i bidrag. Längre ned i listan hittar vi Ung Pirat, som får 1.325.744 kronor, eller som PG formulerar det "Ung Pirat tjänar bra med pengar i år".
Han påpekar att medlemsskap i UP är gratis, och att det är en "scam", det vill säga bedrägeri, att de får bidrag.
Han påpekar inte att MUF med sina 5313 medlemmar (som betalar 40 kronor var i avgift), får tillsammans 212.520 + 2.942.610 = 3.155.130 kronor. Det tycker han tydligen inte är att tjäna bra med pengar, åtminstone uttrycker han sig inte så om MUF.

S*D är en tidning med tydlig politisk inriktning och egen politisk agenda, som rimligen borde stödjas av moderpartiet moderaterna. Det kanske den gör också, men moderaterna har en lång tradition av att vägra tala om varifrån deras pengar kommer och var de går, så vi kommer aldrig att få veta om en del av de där miljonerna MUF drar in går till tidningen som stryker dem medhårs. Däremot vet vi att S*D lyfter 65 miljoner kronor i presstöd varje år, trots att tidningen är så full med reklam att den borde vara gratis á la M*tro.
Det måste vara jättetrevligt att ideologiskt argumentera för att alla bidrag skall skäras ned samtidigt som man lyfter över en miljon i veckan. Trevligt, men kanske en aning hycklande. Snacka om "scam".
Hade jag velat vara elak hade jag tagit reda på hur mycket PG har i lön, och raljerat över hur stor del av presstödet som går rakt ned i hans fickor, men med moderaternas hemlighetsmakeri antar jag att det inte går att få fram en ärlig uppgift om det heller. Jag tänker inte ens försöka - jag utger mig inte för att vara journalist och jag bedriver inte journalistiskt arbete.
Det är i alla fall bra att PG står för sina åsikter. Han tycker att moderaterna skall bestämma, och att alla andra skall motarbetas så gott det går. Det är ärligt. Han använder sin tidning som plattform för det, och ingen är förvånad eller överraskad.

Jag gillar folk som förblir köpta när man en gång betalat för dem.

Grönköpings dagblad

2009-03-02T21:12:00.001+01:00

D*gens N*heter, sveriges tredje kvällstidning, hade häromdagen en artikel som antydde mycket kraftigt att FRA-motståndet visserligen bestod av riktiga människor men att det helt och hållet konstruerats av PR-byråer som lurat alla inblandade. Dagen efter hade ledaren samma tema och fördömde konstgräs-folkrörelserna.

Det är trevligt att se att de inte är riktigt så suicidala som film- och skivbranschen - de går inte ut och säger att deras kunder är idioter och tjuvar - men de är rätt nära. Det här kunde man ju tycka ett och annat om, men jag vet inte om jag orkar. En gång i tiden hade den här tidningen min respekt, men sedan de anställde en före detta kvällstidningsmurvel som chef har kvaliteten på ett helt förutsägbart sätt förändrats. Allt mer av tidningen handlar om schlagerfestivalen och om vad Robinson-Phelle har gjort med Robinson-Philippa, och i vilken kroppsöppning. Och hur många promille de hade. Och det följer med en tygbit av lakanet de låg på i bilaga nio. Utmärkt, om man inte gillar nyheter.

Men det här fascinerande konstaterandet att alla de som lade ned sin fritid på att bekämpa en lag som behandlar alla svenskar som kriminella, är det inte det ett bottennapp av värsta slag?
Nja, jag tycker inte det. Med tanke på "journalisterna" C*rlberg och St*nbergs politiska åsikter, som de inte vill uttala sig om, är det inte så illa som det kunde ha varit. Möjligen tycker de att det är bra att all svensk telefontrafik skall avlyssnas av någon som sedan kan ge bort uppgifterna till andra länder. Kanske är det därför de väljer att misskreditera en folkrörelse.
Å andra sidan bör vi också komma ihåg att allt som C & S skriver görs för pengar. Till skillnad från oss som stred (och strider) mot FRA har de betalt för att skriva det de skriver, och de följer givetvis sin uppdragsgivares instruktioner som vilken annan copywriter som helst. Vill vederbörande ha ett politiskt mord så får han det. Det är en av flera avgörande skillnader mellan bloggare som jobbar ideellt och "journalister" som får betalt per ord. Kalla det etik om ni vill.
Allt de gör är dessutom avlönat av ett publicisthus med minst sagt brokigt förflutet. B*nnierkoncernens första publikation 1837 var "Bevis för att Napoleon aldrig har existerat". Jag vet, jag har ett exemplar av den senare faximilutgåvan i min ägo. Att de i nutid lanserar liknande teorier á la foliehatt är alltså föga förvånande. Om C & S i morgon skriver en helsida om att Ol*f P*lme aldrig funnits kommer jag inte att höja på ögonbrynet. Inte deras redaktör heller.

Borde vi vara rasande och knyta våra nävar mot redaktionen?
Nej, egentligen inte det heller. Tidningen står i dag för extremt lätt underhållning, det vore som att reta sig på Bollibompa ungefär. Betrakta det som en irriterande fluga som surrar runt ditt huvud, och välj en annan tidning. Det är lätt. Köp något som faktiskt innehåller nyheter i stället för trams. Om ni har den på jobbet, be den som köper in att välja en riktig tidning i stället. Själv får jag den som en del av mitt arbete i brevlådan, men den går sedan drygt två år obläddrad i pappersåtervinningen. Jag har gjort klart för min uppdragsgivare att det är slöseri med hans pengar, men det visade sig att inte heller han betalar för den och den är en fast del i uppdraget så den kan inte väljas bort. Det får mig att fundera på hur många av de påstådda läsarna som faktiskt betalar.

OBS: Rubriken får inte misstolkas som att jag jämställer D*gens N*heter med Gr*nköpings V*ckoblad. Den senare tidningen har jag fortfarande full respekt för. Den har aldrig dagtingat med sin journalistiska integritet.

Chickenrace

2008-12-08T13:21:00.000+01:00

M*rika F*rmgren skriver ett glödande upprop för upphovsrätten i C*rren. Hon börjar med att måla upp en hofull vy över den civilisationens död som det skulle innebära om kreatörerna gick i strejk. Tystnad på puben, vilket lidande. Inget i radio, inget i TV, inga vykort och inga filmer. Visst vore det fattigt.

Ja, visst vore det hemskt. Om det inte vore så att jag hade över nittio hyllmeter böcker hemma skulle jag darra av obehag. Om jag inte tillbringat tre fjärdedelar av mitt liv med att köpa skivor, filmer och tidningar som finns kvar skulle jag onekligen känna mig hotad. Problemet är att de varor jag redan köpt inte fungerar som MF och resten av upphovsrättsinnehavarna vill, jag behöver inte betala boken VARJE gång jag läser den, även om förläggareföreningen hemskt gärna vill att det skall vara så (vilket B- Ask glatt kommer att klubba igenom när de kommer sig för att be om det). Det är nämligen så, MF, att när jag köpt en produkt är den min. Jag kan avnjuta den när och hur jag vill, trots upphovsrättsinnehavarens ihärdiga gnäll. Än så länge.

MF är en av de hundratals debattörer som gett sig fan på att någon vill ta bort upphovsrätten. Lustigt nog har jag fortfarande inte sett någon faktiskt argumentera för att detta skall göras. Det är ett plastargument som försvararna av dagens upphovsrätt kommer dragande med på samma sätt som man ropar "varg" varenda gång en jakthund försvinner i skogen. Jag vet ingen som vill ta bort upphovsrätten. Jag känner däremot många som vill förändra den och anpassa den till dagens verklighet i stället för 1800-talets som den i dagsläget är utformad för. I stället väljer påfallande många att sätta klackarna i marken och yla om att elaka pirater försöker stjäla deras inkomster. MF skriver yvigt om att marknadsekonomin förutsätter att man har rätt att tjäna pengar på sitt verk, men hon talar väldigt lite om att marknadsekonomin också förutsätter en viss vilja att följa med sin samtid. MF vill ha kvar ett system som är lika otidsenligt som isutkörarnas skrå, eller den utbredda sadelmakeriverksamheten. Marknadsekonomin slog ihjäl de två branscherna och de som var i dem anpassade sig, men tydligen skall man bara använda vissa bitar av marknadsekonomins lov när man argumenterar. Hmm.

MF avslutar med att uppmana till en dags strejk för alla kulturarbetare och utsatta kreatörer. Får jag komma med ett mindre mesigt förslag? Gå ut i generalstrejk i ett kvartal. Låt mig slippa disco-skiten på puben så jag kan föra ett samtal i normal ton med mina medmänniskor. Släck ned de 15 identiska kommersiella radiokanalerna som sägs stå för "mångfald". Gott folk, sluta köpa skivor och filmer och biobiljetter i tre månader. Låt oss se vad som händer. Jag har i alla fall den kulturbuffert jag behöver för att kunna övervintra ett kvartal utan nya inköp. Med den lagliga, fria kultur jag finner på nätet och den diskurs som förekommer där har jag dessutom de nyheter jag behöver utan att behöva handla något nytt. Så, vad sägs? Ska vi skicka en signal till de gnällande upphovsmännen att det redan finns femhundra år av skapad kultur där ute, och att det mesta av det är bättre än det som skapas i dag? Tror ni tre månader utan intäkter räcker för att skicka en signal till skiv-, film- och bokbranschen att det är dags att låta 1800-talet vila i frid? Jag har inga som helst problem med att säga upp min TV-avgift och i stället för att sitta och konsumera direktsändning ägna mig åt att umgås med folk igen. Kanske framför en redan betald film från anno dazumal. Helt lagligt, och utan att betala ut mer pengar. Jag förutsätter att under strejkkvartalet kommer inte heller några bidrag att betalas ut till tidningar, operan eller annan strejkande kultur. Inga stödpengar till provanställda journalister. Inga bidrag av något slag. Precis som vanligt får de som strejkar lösa lönefrågan på annat sätt.

Jag vet att B- Ask är redo att gå långt för att få stå på scen tillsammans med sina artistvänner, hon har i alla fall inga problem med att skrota ett århundrade av progressiv lagstiftning. Jag vet att staten är redo att gå in med pengar när bankerna svackar en liten aning men tror ni att staten är beredd att gå in och rädda skivbolag som bygger sin verksamhet på förväntade eviga miljardintäkter? Tror ni man går in och räddar de hundratals biografer som hade råd att köpa en helsida i D*gens N*heter för att kverulera om "hotet mot biografnäringen", som deras egen statistik visade var lögn rakt igenom? Exakt hur mycket litar ni på att glamoursökande politiker håller er under armarna?
Vill ni verkligen ta reda på det? Jag är villig. Kom loss!

Marknadens krafter

2008-12-05T20:33:00.000+01:00

M*kael T*mm skriver på Sv*riges R*dios webplats om debatten om IPRED, och om debatten som föregått lagförslaget. Egentligen skriver han inte om vad som sagts, utan han fokuserar på att debatten varit väldigt konstig eftersom Fildelarna, denna massa av elvaåriga kultursnattare, lurat alla att tro att de har framtiden på sin sida.
Han gör helt otippat jämförelsen med att stjäla fysiska saker, och är därmed den hundratusende personen i sverige som yrar om att gå in och stjäla skivor i butiker, eller någons gräsklippare eller cykel. MT ser ingen som helst skillnad på immateriella saker som kan mångfaldigas gratis, och fysiska objekt som kostar resurser att framställa och transportera. Jag önskar honom lycka till med den inställningen.

Jag orkar inte dra den hundratusende förklaringen om vad skillnaden är mellan kopiering och stöld, det är jag för gammal för. Någon yngre som orkar får engagera sig i det. Jag tänker koncentrera mig (inte fokusera, alltså) på hans intressanta uttalande: "Det är kulturens förvandling till marknad som gjort det fria ordet möjligt, som givit utrymme för åsikter och konst ingen från början velat stödja."
Nu var jag lite elak här och stal hans ord, så ni som läser hans artikel på nätet kommer att hitta ett hål i den, men lyckligtvis finns ju informationen här i stället.
Enligt MT är det kommersialiseringen som gett upphov till mångfald. Det är därför alla skivbolag har en egen version av gamla Spice Girls. Det är därför alla har en blond artist i Britneyfacket. Det är därför det finns en fabrik utanför Manchester som tillverkar svåra brittiska popsnören med långt stripigt svartfärgat hår och illasittande kavajer. Kommersialiseringen har gett oss en likriktning som är själsdödande. Påståendet att det finns utrymme för konst ingen vill stödja är häpnadsväckande; peka ut en sådan konstnär som faktiskt blir publicerad!

Företagen som är dagens mecenater är här för att tjäna pengar. De har inga ambitioner att bli ihågkomna för att de gjort en insats, de sysslar med det här för att kunna köpa sitt andra privatflygplan före femtio års ålder. Forna dagars mecenater byggde monument över sig själva, vilket ledde till ett och annat slott och ett och annat katedraltak. Dagens mecenater efterlämnar dagsländor till artister som har kortlivad men bred "appeal". Efter fem år minns ingen dem. Efter tio år finns deras böcker knappt på antikvariaten, och skivorna går inte att sälja ens i reabackarna. Det är vad kommersialiseringen lett till. Om MT hade rätt skulle det vara enkelt att peka på dagens motsvarigheter till Beethoven, Bach eller Mozart. Kom med ett förslag. "Band Without Audiences"? "Idol-Rupert"? Vad sägs om ett exempel inom bildkonsten? Vem är dagens Michelangelo? Th*mas K*nkade? Dagens stora författare och arvtagare till Shakespeare? Kanske någon av de hundratals svenska deckarförfattare som sprutar ur sig medelmåttigheter eftersom det enda som säljer volym i svensk bokhandel är deckare och kokböcker?

Den mångfald som finns inom kulturen i dag har uppstått trots de kommersiella intressena, som gör allt de kan för att hindra andra artister från att konkurrera om kundernas pengar. Den mångfald som finns nu gör det eftersom den nya tekniken, som MT fnyser åt som en parentes, gör det möjligt för potentiella kunder här att lyssna på musik från andra delar av världen och få influenser som inte är tillrättalagda för den genomkorkade kommersiella radion. Det är det här fria spridandet av kultur som fildelarna är villiga att strida för. Det är inte att varan är gratis som lockar, det är att varan är nyskapande och intressant. Påfallande många av fildelarna är storkonsumenter av betald kultur. Det hindrar inte MT från att glatt raljera om att bryta sig in hos dem och stjäla deras ägodelar.
Det resonemanget, att stjäla av tjuven för att lära honom en läxa, öga för öga och tand för tand, är medeltida. Vad gäller den synvinkeln har definitivt vi elvaåriga fildelare lämnat MT och hans gelikar bakom oss, och vi tittar ogärna tillbaka på det eländet.

Som avslutning hoppas jag att MT får en riktigt rejäl influensa i vinter. I hans lilla värld betyder det ju att han tagit smittan från någon annan och därmed gjort denne frisk, och det vore ju en god gärning. MT kan behöva lite god karma, med tanke på hans människosyn och allmänna upplysningsnivå. Jag önskar honom en febrig och rosslande jul.

Även de bästa journalister kan ta fel

2008-11-24T08:56:00.000+01:00

I det här fallet handlar det om J*n Gu*llou, som inte läst på innan han fattade pennan. Efter många år av att skriva skönlitteratur kanske han blivit rostig på faktainsamling?

När han i Aft*nbladet påstår att "huvudfrågan" om IPRED är om folk ska få stjäla andras verk som skyddas av upphovsrätten missar han helt och hållet att problemet med IPRED är att den låter diverse företag och föreningar leka polis, och skicka kombinerade krav- och hotbrev till folk baserat på synnerligen svag bevisning. Den JG som levde 1968 och skrev tidningsartiklar då, som krävde sanning och rättvisa, hade gått i taket. 2008 års JG som tjänat några miljoner på att skriva fiktion är mer bekymrad över var hans nästa miljon skall komma ifrån, och väljer att bortse från rättssäkerhet och rimlighet till förmån för den egna plånboken. Det är tragiskt.

Vad som är mer än tragiskt är de direkta lögner han för fram; han påstår att mailbombning används som vapen, när det i själva verket är enda sättet för folk att försöka få kontakt med politikerna. De vägrar att träffa företrädare för reformationssidan. De har däremot mängder med tid att avsätta för de som vill behålla status quo. Att han jämför de som är oroliga över rättvisans kommersialisering med "varghatare" är så bisarrt att det knappt förtjänar att bemötas, utom ett konstaterande att det är en gammal beprövad och synnerligen ful debatteknik att svartmåla motståndaren med egenskaper man själv hittar på om denne. Han påstår vidare att p*ratpartiets linje är att upphovsrätt är "fel och till och med ett hot mot demokratin". Den som är läskunnig kan gå in på partiets hemsida och läsa om vad partiet egentligen står för. Där står inget om att upphovsrätten är fel, tvärtom. Däremot står det att copyrightreglerna som de ser ut nu behöver förändras. Eftersom JG inte använder internet är han så klart inte medveten om detta. Jag förutsätter i alla fall att han fortfarande inte använder internet, annars är det en medveten lögn han för fram.

När han i nästa stycke svamlar om att den elektroniska boken snart kommer att konkurrera ut den pappersbaserade måste jag le i mjugg. Den elektroniska boken har varit ett fiasko i tio år, till viss del baserat på sviktande teknik men lika mycket beroende på en felaktig prissättning. De författare som har tagit steget över till elektronisk publicering har upptäckt att spridandet av gratis versioner av deras böcker, utan skydd mot vidarekopiering, har lett till ökad försäljning av pappersutgåvorna. C*ry D*ctorow är ett exempel på detta, men minst ett amerikanskt förlag använder en "electronic bookshelf" för att göra reklam för pappersutgåvorna. Mycket framgångsrikt, än så länge. Med andra ord är JG:s olycksbådande stämma om "det tusental författare som har svårt att klara sig" kanske mer ett önsketänkande än något annat. Han startade ju som bekant p*ratförlaget för att slippa dela med sig av intäkterna till de författare som inte sålde lika mycket.

Efter detta kommer den vanliga lögnen om P*rate B*ys massiva intäkter från reklamen, vilken förekommer i alla de utsagor som görs baserade på copyrightorganisationernas mallar. Den som försökt driva en website vet vad bandbredd kostar. Annonserna täcker kostnaderna för servern, och knappt det. Det här är JG givetvis medveten om, för om det var så enkelt att tjäna pengar på annonser skulle han sitta bakåtlutad i fåtöljen och låta annonser på p*ratförlagets eventuella website dra in miljonerna i stället för att sitta och skriva i sitt anletes aristokratiska svett. Att han försöker nyansera sig och i nästa stycke inte reta de vanliga nedladdarna tyder på att han är medveten om vilka som köpt nio miljoner av hans böcker, och att han inte är redo att kalla alla sina fans tjuvar. Det kallas självbevarelsedrift. När han omedelbart därefter jämför "de andra" med husockupanter och klottrare är han snubblande nära att alienera läsarkretsen igen.

När han så förklarar att ”nöjesindustrin” inte skulle ruinera skolbarn visar han åter att han inte läser innan han skriver. De som följt med utvecklingen vet att till exempel de danska kraven på kompensation för påhittade förluster vanligen ligger mellan 100.000 och 200.000 kronor. Småpotatis för en mångmiljonär som JG, men ödeläggande för en normal familj av arbetare. Situationen i USA är helt förutsägbart värre.
Utsagan att "huvudfienden" inte är de vanliga nedladdarna utan de som laddar upp är i direkt konflikt med vad till exempel företrädare för ifp* och st*m säger offentligt. De tänker testa lagens gränser, och de tänker jaga de som laddat ned fyra låtar av ett band som lade ned för femton år sedan med samma energi som de jagar de som laddar upp nya filmer.

Sammanfattningsvis yttrar sig JG i en samling saker han inte vet något om, eller åtminstone inte tillräckligt mycket om eftersom hans artikel, som givetvis är en partsinlaga, kryllar av faktafel. Om det vore journalistik vore den under all kritik, men nu är det ju inte journalistik utan ett utslag av oro över de egna intäkterna och den invanda livsstilen. Jag, och många andra, saknar den gamle påläste JG som var insatt och hade en sund skepsis mot de cementerade maktstrukturerna. Den nye, mer högerpolitiske, har inte samma pondus och trovärdighet.

Vindögd tillbakablick

2008-11-16T17:49:00.000+01:00

En Bo-Er*k Gyb*rg skriver hos Sv*nska D*bladet att upphovsrätten är det som gett oss mångfald. Han motiverar utsagan genom att framhålla hur bra det var att den franska revolutionen införde upphovsrätt och därigenom blev det möjligt att leva på skrivandet. Det låter vackert, och lite romantiskt sådär. Tyvärr haltar detaljerna lite när man synar dem närmare.

BEG skriver att om en bok sålde bra så tog andra tryckerier och gav ut den själva, utan att kompensera författarna. "Det var dåtidens pirater i full aktion." När man talar om pirater nu, i internetsammanhang, handlar det utan undantag om folk som kopierar helt utan kommersiella intressen. Dagens piraters handlande har inget gemensamt med dåtidens. Faktum är att de verkliga "pirattryckarna" då var de som ägnade sig åt att ge ut de böcker som var förbjudna av olika skäl. Med andra ord var det "pirattryckarna" som kämpade för det fria ordet och mot censur. Det dåvarande ersättningssystemet var att upphovsmannen fick betalt av tryckaren för sitt material, EN gång. Det vill säga precis samma ekonomiska system som vi har för exakt alla andra former av arbete utom just för kreatörer. I och med detta övergick äganderätten av manuskriptet till tryckaren, som hanterade det efter eget gottfinnande.
BEG fortsätter: "Att försöka leva på sitt författarskap blev utsiktslöst. Utbudet av böcker blev begränsat till det som tryckarna lätt trodde sig kunna sälja. Tryckerierna konkurrerade ut varandra och blev olönsamma."
Det BEG beskriver här, utan att veta om det själv, är hur dagens musikbransch fungerar. I stället för mångfald har vi enfald. I stället för ett varierat utbud har de Fyra Bolagen som äger lejonparten av marknaden sett till att likrikta sina produkter så mycket det bara går. Vi kan välja på Britney, Eller X-tina, eller någon annan av femton utbytbara popblondiner med defekta garderober. Musikbolagen satsar enbart på säkra kort, och således konkurrerar de om ett smalt marknadssegment som knappt är lönsamt. Och sedan har de mage att gnälla på att kunderna köper mindre än de väntat sig. Det är de få, små, oberoende bolagen som kommer med friska fläktar, men så snart de verkar bli framgångsrika köps de upp och likriktas av storbolagen. Om detta är vad BEG betraktar som en sund marknad tycker jag att han skall fundera lite mer på saken. Det ges ut en kokbok per dag i sverige, och mängder av deckare, men försvinnande lite annat. Lustigt nog lönar det sig att ge ut kokböcker, trots att matrecept inte omfattas av upphovsrätten. Förklara det, den som törs.

Upphovsrättslagarna "gav möjlighet till egen försörjning och oberoende". De nuvarande ger hopp om att få in en enda fullträff och aldrig behöva arbeta igen utan leva livet ut på ersättningen för att ha skrivit "happy birthday to you" eller något liknande. Löptiden på "livstid plus 50 år" måste vara tänkt för att även upphovsmannens barn ska slippa tänka på att arbeta, eller kan det vara så att det är företagen, förlagen, som tycker att det där är en bra löptid? Företag tenderar att leva längre än privatpersoner, så en lag som är uppenbart barock i sin omfattning är helt logisk om man ser den enbart ut ett intäktsperspektiv. En annan sak händer med det nuvarande "jackpotsystemet"; kreatörerna satsar på säkra kort för att få till sin tipsvinst.
Professionalism har egentligen inget egenvärde, det är (eller borde vara) kvaliteten på det man producerar som avgör vad som är önskvärt. Att man vill jobba enbart med det man tycker är roligt är inte ett givet skäl till att alla andra måste ställa upp på att det skall vara så. Många smågrabbar vill vara hockeyproffs. Inte alla får drömmen uppfylld.

BEG avrundar med att skriva att ett internet utan upphovsrättsligt skydd aldrig kan bidra till ett rikt kulturutbud. Här ser vi proffsets attityd kontra amatörerna. Innan musikmonopolen började införas på 30-talet och bokmonopolen något tidigare, var alla kulturyttringar mer en fråga om deltagarkultur. Nu har folk passiviserats i sju decennier eftersom man tutat i alla att det är bara de som är allra bäst som ska ägna sig åt till exempel författande eller musik. Detta är givetvis raka motsatsen till mångfald, och för den som inte har skygglapparna på märks det att internet bidragit enormt till mångfalden, hela tiden trots de stora förlagen och bolagen som med den giriges monomana envishet försökt stoppa alla försök av amatörer att använda gemensamma kulturella scenarion för sitt skapande. Samplingskulturen har behandlats som pestsmittad av skivbranschen. De som skriver "fanfiction" på nätet har jagats av de bolag som gör TV-serierna som inspirerar alla. Det gamla uttrycket att "man står på jättars axlar" när man skapar något nytt som är inspirerat av någon annans verk är så otidsenligt att det knappt känns igen av någon. I stället för att erkänna att all kultur spirar ur gemensamma erfarenheter som omtolkas försöker TV-bolag, filmbolag och författare använda sitt framställningsmonopol till att strypa de blivande författarnas och musikskaparnas kreativitet. När B*atles och L*d Z*ppelin började göra musik använde de inte sällan andra artisters verk som bas för sina nytolkningar. Ingen höjde på ögonbrynen över detta, men sedan dess har intoleransen ökat markant. Upphovsrätten används nu till att trampa ned alla som kan tänkas försöka ta marknadsandelar. Ett konkret exempel är låten "Bitter sweet s*mphony" med V*rve. Ett nytt verk baserat på musik av J*gger & R*chards. Visserligen en orkesterversion av deras gamla låt, men ändå. I rätten dömdes V*rve att fråntas ALLA intäkter från försäljningen av singeln. När J&R började sin bana som rockmusiker framförde de låtar som "R*ll over Beeth*ven". Det känns som en fläkt av dubbelmoral.
Att påstå att "Upphovsrätten är själva förutsättningen för mångfald – oavsett teknologi – i varje modernt och civiliserat samhälle." är synnerligen naivt och visar att man ser frågan ur ett smalt perspektiv med framför allt förlagens bästa i åtanke. Upphovsrätten behövs, och ska givetvis finnas kvar, men precis som forna dagars upphovsrätt aldrig ens nämnde privatpersoner som koncept utan enbart reglerade kommeriellt mångfaldigande, så borde dagens upphovsrätt se skillnad på kommersiella och icke kommersiella intressen, och den borde reformeras så att även kreatörer betraktas mer som arbetare och mindre som halvgudar.

Vem fegar?

2008-11-14T12:14:00.000+01:00

Den anrika tidningen C*rrens nätupplaga, som jag antar borde heta Ec*rren, skriver argt och fräckt om att politikerna absolut inte får backa när det gäller upphovsrätten. De har alldeles rätt. Vi ska inte krångla med upphovsrätten.
Det c*rren missar är samma sak som i stort sett alla andra missar: ingen vill joxa med upphovsrätten. Det är inte det bråket handlar om. Det bråket handlar om är att medialobbyn övertygat politikerna om att de är bättre lämpade att tackla fildelningen än polisen, och att de alltså bör få fria händer att skicka utpressningsbrev. De vill göra polisens arbete, men med vinstintresse så att säga. Det tycker c*rren är alldeles utmärkt.

P*ratpartiet, som är huvudmotståndaren i fighten, har inga ambitioner att ta bort upphovsrätten. Förändra den, ja. Tyvärr väljer ingen tidning att ta upp den vinkeln, för ren konflikt säljer ju så många fler lösnummer.
När c*rren skriver "att stjäla i stället för att betala för sig innebär att man tjänar pengar" visar man tydligt att man är mer i reklambranschen än i nyhetsbranschen. Det här är precis samma logik som i "köp fyra pianon och få det femte gratis, du tjänar tio tusen kronor". Femteklassare genomskådar den sortens argumentation, om de fått någotsånär kompetent skolning. Ett annat av c*rrens argument som går i kvav direkt är klagolåten om att fildelning av polisen prioriteras ungefär som cykelstöld. Även här kan en femteklassare förklara att om ingen faktiskt tar ifrån dig någonting så är det inte stöld. Fildelning är stöld om fotografering är kidnappning.
Kanske just lösnummerförsäljningen är anledningen till att man är så positiva till IPRED? Artiklar av typen "Arbetslös fembarnsmamma stämd på 300000 kr - nu tvingas hon bli hemlös" kränger väl en del tidningar.

Biografernas dödsrosslingar om att filmindustrin är slut på grund av fildelningen motsägs direkt av de faktiska besökssiffrorna, som är hur stabila som helst för tioårsperioden trots att biljettpriserna gått upp. Musikbranschen har varit på repen sedan det självspelande pianot kom, och sedan rullbandspelaren kom, och sedan kassetten kom, och sedan CDR kom. När man lanserar något nytt sätt att kopiera musik till telefoner via teleportering (eller vad som nu kommer härnäst) kommer branschen att skrika och gråta och gnälla, och det kommer att vara lögn då också. Musikbranschen har gott om pengar. Den är inte nedläggningshotad.
De bolag som olyckligtvis valt att satsa på något lite för smalt (disco, anyone?) och inte använder tekniken på grund av strutsgener som får dem att gömma huvudet i sanden (det finns miljoner discofans på nätet) ligger löst till, men det gör alla som satsar fel kommersiellt. Att göra musikbranschen till en skyddad verkstad är ett experiment som vi kört i femtio år nu, och det kanske är läge att lägga ned det experimentet och föra musikbranschen ut i den normala verkligheten? Den verklighet vi andra lever i, där det finns gränser för hur konstiga kontrakt får vara, till exempel.
Och om nu skivbranschen skulle gå under, vore det hela världen? Teko-industrin strök med när den satsade fel, men konstigt nog går inte alla nakna. Musiken kommer att finnas kvar så länge mänskligheten lever, oavsett vilken form det kommer att ta sig.

Åter till c*rren. Den sista, och värsta, punkten på agendan är att politikerna inte får låta sig påverkas av "pöbeln". Det vill säga: lyssna för all del inte på era väljare. De trettio tusen som gått med i anti-IPRED-gruppen på facebook är inte en liten klick av högljudda rättshaverister som c*rren vill få det att låta. Det är trettio tusen personer som inte tycker att det är en bra idé att ge privata aktörer med egna vinstmotiv möjlighet att utpressa folk lite på måfå, som det blivit i till exempel USA och Danmark. IPRED är ett rent beställningsjobb från lobbyister i mediebranschen, den går mycket längre än EU-kraven egentligen begär. Om c*rren läst på skulle man veta det här, men i stället väljer man att göra en partsinlaga för monopolivrarna. Kanske fikar man efter presstöd nästa år, kanske är det någon vän till artikelförfattaren som är rädd för att hans eller hennes alster ska hamna på nätet.

Så sammanfattningsvis rekommenderar c*rren att politikerna ska lyssna mer på lobbyisterna och mycket mindre på folket. Att lagen skulle missbrukas likadant här som överallt annars där liknande införts avvisas helt, antagligen baserat på att globala företag på något sätt förändras i grunden när de öppnar sverigekontor. Staten tänker outsourca kärnverksamheten "lag och ordning", och att lägga ut kärnverksamhet på entreprenad är så monumentalt korkat att till och med toppdirektörer insett att det är att bädda för fiasko.
Den naivitet som artikeln visar upp gör att det blir mycket svårt att rekommendera c*rren som läsning åt någon framöver, annat än som en del i leken "finn fem fel".

Kontanternas vara eller icke vara

2008-11-07T14:14:00.000+01:00

Bj*rn Ulv*eus skriver ett inlägg hos n*wsmill och tycker att det är dags att vi avvecklar kontanterna så vi förhindrar brottslighet. Jag har sett det förslaget förr. Jag har däremot aldrig sett det komma från någon person med mindre än en halv miljon kronor på banken. Så märkligt.

De här välmenande (antar jag) människorna (och finansexperterna) tycker att det vore mycket smidigare om vi övergick till att bara använda betalkort i alla lägen. Det vore det. Om man inte tänker längre än näsan räcker, finns det massor av pengar att spara. BU skriver att det skulle förhindra en massa brottslighet. Häleriet skulle upphöra, stölderna skulle minska. Jag vill passa på att säga att jag känner med hans son som haft inbrott. Det är vidrigt, jag vet av erfarenhet hur det känns. Det gör däremot inte tanken på att skrota kontanter till en vettig idé, och argumentet från banker och affärer att kontanthanteringen kostar pengar ser jag som ett gnäll att de egna vinstmarginalerna kunde vara större. Jag tror inte en sekund på att inbesparingen skulle gå vidare till kunderna.

För vanligt folk, med vanliga inkomster och utan en halv miljon på banken, är kontanter nödvändiga. Det finns nämligen en informell ekonomi också, och då talar jag inte om svartjobb. Svartjobb går alltid att ordna även om de betalas med kreditkort men det blir stökigare eftersom firman då måste ha infrastruktur för att hantera just sådana kort. Det tar en normalkreativ person två minuter att räkna ut hur detta går till, så det hoppar jag över att beskriva här. Den informella ekonomi jag talar om är begagnathandel. Loppmarknader. Föräldrar som köper urvuxna barnkläder av varandra. Grannar som säljer gamla bildelar till varandra. Alla de här transaktionerna privatpersoner emellan förutsätter kontanter. Personer som aldrig varit i den ekonomiska situationen att de behövt köpa "second hand" kan givetvis inte sätta sig in i det här. Det är därför de med pengar inte förstår värdet av kontanter.

Förutom detta finns det ett par skäl till. Det blir enkelt för staten och därmed vem som helst som gör affärer att hålla total koll på varenda transaktion du gör. Staten sysslar för fullt med att registrera alla telefonsamtal du ringer, du tror väl inte att de inte är intresserade av exakt vad du gör med dina pengar?
Det andra skälet är att staten är en organism utan hjärna, som ibland fattar beslut som är helt sanslöst fel. Ta till exempel den sorgliga historien om Al-Barakaat som jag skrev om tidigare. Vad ska du ta dig till när staten fryser dina tillgångar för att de fått för sig att du är terrorist? Om du inte har möjligheten att använda kontanter, och ditt Superkreditkort är låst, vad ska du leva på? Strypa svanar i parken? Staten har inte alltid rätt i sina ingrepp mot medborgarna, och medborgarna behöver alltså möjligheten att överleva trots staten. Det finns inget kriminellt i detta, det är bara sund logik.

Idén med det kontantlösa samhället är lika genomtänkt som idén om den papperslösa toaletten. En av de första Science-fiction-böcker jag läste handlade om ett framtida samhälle där alla medborgare har en klackring som innehåller ID-kort, kreditkort, dörrnyckel etc etc. Ett pass för alla situationer. Bokens egentliga handling beskriver hur huvudpersonen blir rånad på sin ring, och därmed på alla besparingar, på sin identitet, på sin bostad och på sina mänskliga rättigheter. Han blir en icke-person. Möjligheten att göra så här mot medborgarna är säkert välkommen hos våra styrande, deras iver att anamma Bodstr*msamhället antyder i alla fall detta, men den borde vara fullkomligt frånstötande för medborgarna själva. Att ta från oss alla nivåer av anonymitet, som till exempel vem vi gör affärer med, är ett steg i processen att reducera oss alla till nummer. Personnummer, IP-nummer, GPS-koordinater. Statens iver att till varje pris kräva in avgifter på allt vi gör, som till exempel den föreslagna momsen på loppmarknadsförsäljning, driver också den här frågeställningen.

Jag använder kort av bekvämlighet för det mesta, men jag gör en poäng av att använda kontanter också. Det är en medveten insats för att förhindra att kontanterna avvecklas helt på beställning av de som inte behöver tänka på hur pengarna ska räcka förbi månadssiftet. Jag vill kunna ge en femtiolapp till en kompis som ger mig skjuts när jag behöver det. Jag vill kunna köpa ett nummer av tidningen Rampant Homo Action, eller Sköna Hem, eller Tågskådarguiden, utan att det registreras i något obskyrt privat eller statligt register över hur jag tycker eller tänker. Folk ska ge fan i mina shoppingvanor, helt enkelt. För att slippa de här snokarna vill jag ha kontanterna kvar. Ett kontantlöst samhälle skulle bara göra att hälarna bytte valuta (eller valde något annat med högt gatuvärde som handelsmedel). Problemet som BU beskriver löses inte på det sätt han tänkt sig.

Prädd

2008-11-02T12:17:00.000+01:00

Med diverse osakligheter och helt utan insikt i svensk rättssäkerhet gör Ann* Cr*neman en partsinlaga på S*T Opini*n, som jag väljer att kommentera här.

Den nya lagen, alltså den överimplementering av IPRED som regeringen tänker tvinga på oss, är inte rättssäker. Att den är införd i 20 länder är ett nollargument. Det finns betydligt fler än 20 länder som torterar och förtrycker obekväma journalister och kreatörer. Varför inte importera några av de lagarna också, om vi ändå håller på? Vad sägs om abortförbud? Vad sägs om stening av äktenskapsbrytare?

Cr*nemans tolkning av lagen är att en domstol först skall avgöra om något brott begåtts, och därefter godkänna att IP-nummer lämnas ut, varvid det är upp till bolaget som får uppgifterna att göra något åt saken. Tyvärr är det inte så att ett IP-nummer är en person. Det kunde lika gärna stå "bostadsadressen lämnas ut", och om man bor i ett hyreshus så är alla i kåken med på skadeståndsnotan. Ett IP-nummer visar inte vem som faktiskt gjort vad. Om man har en trådlös router, vilket är mycket vanligt, kan det vara vem som helst inom radiotäckningen som är den egentlige förövaren. Det här är tekniska saker, och jag antar att det varken fallit Cr*neman eller lagrådet in att fundera på dem. De flesta gör nog inte det förrän de står med ett kravbrev i handen. För de som faktiskt jobbar med IT är det däremot uppenbart, och mycket oroande.

Påståendet att vi har en skyldighet att införa lagförslaget som det ser ut är ren lögn. EG-domstolen har redan kommit fram till att det är frivilligt för medlemsländerna om de vill implementera IPRED-förslaget eller inte, eftersom det inte uppfyllde grundläggande krav. Det här vet Cr*neman säkert eftersom det påpekats från många håll i debatten, men vi ska komma ihåg att det är en partsinlaga hon gör och inget annat. Som hon själv påpekar: hon är en av de kreatörer som blivit bestulna av de otrevliga piraterna. Jag beklagar att hon känner sig bestulen, jag menar det ärligt, men det gör tyvärr inte att hon har rätt i sak den här gången. Påståendet att lagen riktar sig mot de största uppladdarna och inte alls mot de små nedladdarna motsägs direkt av faktiska bevis från till exempel danmark. De här lagarna har för övrigt aldrig gett någon kreatör några pengar någonstans. Pengarna som kommer in har alltid mystiskt försvunnit i omkostnader innan de nått artisterna och kreatörerna. Det handlar i verkligheten om att branschorganisationerna sett en ny möjlighet att dra in pengar till sig själva. Frågan är vem som egentligen har nytta av dessa organisationer? Varför är Cr*neman så ivrig att ge dem mer pengar?

Försvaret för upphovsrätten på nätet förtjänar debatt, men det gör hela copyrightsystemet också. Att som Cr*neman påstå att "piraterna vill avskaffa hela upphovsrätten" är att ljuga. I verkligheten pratar piraterna om förändrad upphovsrätt och copyright och inget annat. P*ratpartiet redovisar sina åsikter ärligt och tydligt på sin hemsida.

Som kommentar till Cr*nemans signatur vill jag fråga henne exakt vad hon förlorat på att hennes TV-serie finns att ladda ned på P*rate B*y? Har det minskat antalet människor som ser den på TV? Har det påverkat dess försäljning på DVD, och hur vet man i så fall hur mycket det påverkat? Har den kanske setts av fler tittare i våra grannländer (som inte kan ta emot svensk TV i vanliga fall)? Betyder utläggningen på P*rate B*y att hon inte fått betalt av TV för sitt arbete?

Billigt snack

2008-10-24T14:43:00.000+02:00

Riksdagsledamoten L*ciano Astud*llo skriver i Expr*ssen att det finns ett motstånd mot IPRED1-implementeringen som regeringen tänker genomföra. Det har han alldeles rätt i. Därefter skriver han lite mer förvånande "Bakom kampanjen står de som tjänar grova pengar på att internet förblir vilda västern." vilket säger mängder om hur han ser på allmänheten. Det som sägs är inte direkt till hans fördel.

Till att börja med är det mig veterligt INGEN som tjänar "grova pengar" på att internet förblir vilda västern. Det snackas vitt och brett och felaktigt om att P*rate B*y tjänar miljoner på sina annonser, och piraterna ska på något mystiskt sätt bli rika på att de skänker varandra saker utan att ta betalt. Exakt hur det här fungerar är det ingen som förklarar. Aldrig någonsin. Det beror på att det helt enkelt är lögn. De som tjänar pengar på internet är de som tillhandahåller en kommersiell tjänst, som till exempel den tidning för vilken LA bloggar. Den mängd reklam Expr*ssen har på sina sidor genererar garanterat en vacker summa per månad. Andra som tjänar grova pengar på internet är t.ex. spelsiter och pokersiter, men de berörs inte av IPRED1 utan av andra lagar och regler. Ursprungligen var IPRED1 ett förslag som skulle stoppa handel med piratkopierade fysiska varor, som falska N*ke-kläder och liknande. Förslaget har sedan kapats av upphovsrättsmaffian och omfattar nu även copyrightbrott.

De som faktiskt protesterar är alla som vet, med erfarenhet av hur illa det här hanterats i andra länder, hur det kommer att sluta. Det är vanligt folk som INTE vill ha några utpressningsbrev från rika internationella företag. Det är de här helt vanliga medborgarna som LA påstår "tjänar grova pengar" på laglöshet. Intressant ordval från en person som tjänar en bra bit över 40.000 per månad, och som fick en löneökning i år som en normal arbetare bara kan drömma om. De grova pengarna vet vi var vi hittar, och det är inte i allmänhetens fickor.

De som tjänar på att den här irr-tolkningen av IPRED1 går i graven är den stora allmänheten, som slipper uppleva att välbetalda politiker ger välbetalda direktörer rätten att leka polis och klämma folk på pengar med metoder som är betydligt mer tveksamma än de folk använder för att byta musik med varandra. I det här fallet kan vi definitivt konstatera att den ena handen vet vad den andra gör. Regeringen vet att EU inte tänkte sig att direktivet skulle tolkas på det sätt de bestämt sig för. Regeringen vet att det här kommer att leda till rättsröta och överbelastning av det juridiska systemet när bolagen sätter igång med mass-åtal som de gjort i USA. De vet, men de väljer att göra det ändå. Av någon anledning är nämligen privatpersoner att betrakta som dörrmattor för de här två yrkeskårerna. Något man torkar fötterna på. Vart fjärde år är det i och för sig lite annorlunda, då ljuger man hejdlöst om vad man tänker göra för att få de små dörrmattornas röster. Direkt efter valet är man tillbaka i gamla spår igen, och ignorerar folkviljan totalt.

LA skriver att folk ska kunna leva på sin skaparkraft. Tacka fan för det. Ingen har sagt något annat. Det folk vill är att förändra hur det ska gå till. Det fungerar nämligen inte som det ska i dagsläget. Artisterna får för lite betalt. Bolagen tjänar miljarder. Musikbranschens historia är fylld med skandaler och mutbrott. Många artister vittnar om att det är mer regel än undantag att de blir blåsta av sina bolag. Inte en enda politiker lyfter ett finger för att förbättra artisternas situation. All energi läggs på att rädda musikbolagen. Politikerna kan fortfarande inte se de små människorna, i det här fallet artisterna. Det hade varit enkelt att skapa en lag som tar tillvara artisternas intressen även gentemot bolagen, men det har man inte gjort. Slavkontrakten finns kvar, och bolagscheferna blir rikare. Snacket om att man ska rädda artisterna är exakt det, billigt snack. Om ni hade menat allvar kunde ni ha satt en minimigräns för hur dålig ersättning ett skivbolag egentligen kan betala till en artist. Det finns minimilöner i andra yrken, men på artistsidan är det rövarbaronerna som bestämmer och lagstiftarna gör lydigt som de blir tillsagda.

Så, kära medlöpare med upphovsrättskramarna och deras lobbyister, var snälla och sluta låtsas som om någon "tjänar grova pengar på att nätet är laglöst". Det är inte sant. Det har aldrig varit sant. Lagarna ni stiftar är genomgående en plåga för enskilda individer och till nytta för företagen, och ni tror att vi inte ser det. Ni tror att vi inte begriper.
För att citera den store tänkaren R. Halford: "You've got another thing coming.".
Vi ser, och vi minns, och vi röstar.

Herre, förlåt dem inte, ty de vet exakt vad de håller på med och de har inte vett att skämmas.

Oroande tecken i skyn

2008-09-30T10:15:00.000+02:00

I USA störtdyker börserna. I resten av världen går det lite långsammare, men det är en rejäl sänkning. I Sv*nska D*gbladet hittar vi rubriken "R*infeldt: Jag förstår oroliga småsparare". Känns detta lugnande?

Det är samme R*infeldt som under sommaren satt med fingrarna i öronen och lät "blah-blah-blah" för att slippa höra kritiken mot FRA-lagen, som serverades från halva svenska folket och en stor andel riksdagsmän och övriga politiker, varav en hel del från hans eget parti. Nu säger han att han förstår svenska småsparares oro. Det skulle förvåna mig.
Om han inte förstod någonting av den massiva kritiken under sommaren, varför skulle hans fattningsförmåga vara så mycket bättre i det här fallet? Hur ska han göra för att verka ens lite trovärdig?

Jag säger inte att andra svenska partier skulle hantera den amerikanska krisvågen bättre. Ingen kan hantera den här situationen på ett vettigt sätt. Däremot känner jag ett starkt obehag när Kapten Dövörad påstår att han hör och förstår vår oro. Jag tvivlar starkt.
Jag begär inte mycket av politiker på riksnivå. De är bara människor, de faller för påtryckningar och fjäsk som vi andra, och de har sina små pinsamma skelett i garderoben precis som vi. En sak jag faktiskt begär är att de är ärliga. Behandla oss väljare som vi förtjänar: med respekt och uppriktighet. Vi valde er. Vi är uppdragsgivaren. Att försöka visa upp falskt medlidande och sympati efter att med stor arrogans ha ignorerat oss i en för folket mycket viktig fråga är en skymf och rent hyckleri.
Vårt förtroende för Kapten Dövörad och hans trogna ja-sägare är urholkat. Ungefär som den amerikanska bolånebubblan: det kanske ser ut som vanligt utanpå, men det är ett tunt skal av presentabilitet runt ett stort tomrum.

Luddfiltret är fullt.

2008-09-25T13:49:00.000+02:00

L*sse W*erup presenterar en analys av ett finskt skottdrama i en känd svensk kvällstidning, och lyckas göra det i särklass luddigaste och intressantaste argument för FRA jag sett hittills. Faktiskt bättre än min grannes, att det vore bra om FRA avlyssnade oss alla för då kunde man ju ringa till dem och fråga vad det var frugan sade att man skulle handla när man glömmer det. LW:s argument går i korthet ut på att FRA, den civila militära spionageenheten som inte får eller vill titta på privatpersoner, skulle vara utmärkt lämpad för att titta på alla privatpersoner för att räkna ut på förhand vilka som kommer att begå våldsdåd.
LW borde se en film som heter M*nority Rep*rt. Den sägs handla om precis sånt här. Hur man dömer folk baserat på teorin att de kommer att göra något i framtiden. Jag rekommenderar att LW kryper i fängelse en månad och tänker lite mer på det här. Rent statistiskt är det nämligen så att journalister dricker mer än genomsnittet, vilket gör det statistiskt mer troligt att han kommer att köra i fyllan, och genom att krypa i buren på en gång och lämna in körkortet kommer han INTE att meja ned en busskö full med skolbarn. Se där, vi har redan räddat liv.

Han hänvisar också till ett nyhetsinslag där en polis gör en nätsökning på den pistoltyp gärningsmannen använt och fick runt 8000 träffar. Polisen påpekade att om man ägnade tio sekunder till varje sida skulle det ta 130 timmar att skumma igenom dem. LW tycker att det vore väl investerad tid. En sökning är vad man gör den till, och det finns annat än just det där vapnet. Låt oss ta bort skygglapparna och vidga sökbegreppen så frågan blir mer relevant. Söker man på "weapon" eller "gun" eller "firearm" eller "rifle" tillsammans får man 322 miljoner träffar. Alla de här är exakt lika troliga som de 8000 träffarna i TV-inslaget att peka på en blivande mördare. Så hur tycker LW att vi ska gå igenom alla de här sidorna? FRA:s superdator. LW har inga som helst problem med att den här "hemliga byrån" snokar i vad civilbefolkningen har för sig och försöker gissa vad de tänker göra. Något att tänka på om ni avser att vara källa åt honom i något ärende. Han antyder att det är konstigt att man värderar avsikten med brottet olika. "När det gäller terror kan man satsa resurser, men inte när det gäller vanliga massakrer på oskyldiga."
Det är självklart att alla former av våldsbrott skall stävjas, men att göra det via nätscanning lär vara en synnerligen ineffektiv metod. Det handlar om ungefär 600 man-år för att gå igenom de där 322 miljonerna vapensidor med den hastighet polisen uppgav. Vi har fortfarande inte letat efter "gevär" eller "pistol" eller "vapen" på svenska (eller finska) så det tillkommer fler man-år för att leta efter en mordisk nål i en höstack. Om vi nu har så många miljarder att lägga på att förhindra dödsfall, kanske vi kunde lägga dem på vård (inklusive psykvård) i stället och rädda ännu fler liv?

I verkligheten, där de flesta av oss lever, är det lyckligtvis betydligt enklare. När folk ser att någon mår uppenbart konstigt kan de kontakta myndigheterna och meddela dem att något är på gång och att det vore bra om person X fick hjälp. Så skedde också i det aktuella fallet, men man fråntog honom inte vapnet direkt. Innan ärendet hann gå vidare löpte förövaren amok och dödade elva personer. Vi vet inte vad polisen tänkte göra härnäst. Jag vet inte i detalj vad som krävs för att ta ifrån en person som inte begått något brott hans vapen. Tillbakablickar är alltid knivskarpa, och det är lätt att säga att man skulle handlat annorlunda. Det är enkla poäng att ta i ett meningsutbyte, när man inte själv varit på platsen och alltså inte vet vad som egentligen hänt.

Det vi kan vara säkra på är att det som hänt i Finland är en tragedi. Att använda den för att försöka motivera att svenska statens tappra informationsbyrå ska göra något som den inte har mandat till, för att möjligen tackla ett problem som över huvud taget inte kan angripas på det här sättet, är vansinne och värre än så: det är på gränsen till ohederligt.

En man av den gamla sorten, med insikter av den gamla sorten.

2008-09-17T15:00:00.000+02:00

Si*wert Öh*lm, en man med en lysande framtid bakom sig, skriver i B*rås T*dning att bloggandet är en elitistisk syssla för vulgära och ytliga människor, ungefär. Det är inte första gången han har fel. Det lär inte vara den sista heller.

Si*wert har som bekant ett förflutet som TV-personlighet, bland annat som debattledare i en föregångare till dagens Debatt. Då, som nu, handlade programmet i stor omfattning om att programledaren avbröt folk och i görligaste mån försökte åstadkomma konflikter snarare än begriplig och givande diskurs. Si*wert slutade med detta ungefär samtidigt som han ställde upp för sin gamle vän Sigv*rd M*rjasin som ertappats med att dubbelfakturera och manipulera kvitton. Som karaktärsvittne framhöll Si*wert att folk var hatiska mot M*rjasin eftersom de var antisemiter, vilket kom som en överraskning för en stor del av de upprörda som trodde att de bara var antififflare. Si*wert har också profilerat sig som en mycket kristen person, som kritiserat att SVT vek sig för "homolobbyn" när de lät J*nas G*rdell och M*rk L*wengood presentera melodifestivalen.

Några av Si*werts springande punkter när det gäller kritiken mot bloggarna är till exempel att de är "egotrippade". Detta är stor humor när det kommer från en tidigare programledare i TV, ett yrke som inte direkt är känt för sina självutplånande utövare. Det andra och mer häpnadsväckande är hans åsikt att bloggandet leder till ett elitsamhälle där samhällsdebatt blir en exklusivitet för ett fåtal. Detta är ett märkligt synsätt. Om något är allmängods så är det just bloggandet. Alla har samma chans att göra sina röster hörda, något som inte var sanning för ett par år sedan när tidningarna och TV omsorgsfullt valde vilka som skulle få presentera sina åsikter. Det var definitivt aldrig sanning i det debattprogram han ledde.

Si*wert är också snar att använda uttrycket "haverister", som alltid är den intellektuellt svages argument mot någon vars position han ogillar. Kan man inte formulera riktig konkret kritik kan man alltid kalla motståndarsidan för "rättshaverister" och på så sätt försöka ogiltigförklara deras argument. Just detta beteende sätts ur spel i bloggosfären eftersom folk får chansen att presentera sina åsikter, och om någon ogillar dem är det upp till honom eller henne att själv formulera sig bättre i sitt eget forum. Mirakulöst nog har internet gett alla den här rätten, man måste inte längre vara känd eller kompis med någon politiker för att få komma till tals. Givetvis är det här oroande för den gamla sortens mediapersonligheter, eftersom det betyder att just personligheten hamnar i baksätet i bloggsammanhang. I bloggosfären handlar det snarare om att kunna föra ut sina idéer på ett bra sätt. Vad du heter, vem du är och vilka du känner är egalt för läsarna.

Detta är sann demokrati, en författare - en röst. Det är därför det kliar i politikernas händer för att reglera och strypa det okontrollerade bloggandet, och det är därför gammelmedias gamla tillskyndare känner sådant obehag inför denna oregerliga zon där man inte visar de äldre tillbörlig respekt.
Mitt råd till Si*wert är att han inte ska hålla andan medan han väntar på att bloggvågen skall blåsa över och att folk skall återvända till att ta till sig allt som sägs i tidningar och TV som om det vore hugget i stentavlor.
Det lär inte hända, lyckligtvis.

Ska skottet komma inifrån?

2008-09-15T21:50:00.000+02:00

Statsministern ställde frågan "ska skottet komma inifrån" när partipiskan gick för att åstadkomma enighet i den moderata gruppen inför FRA-omröstningen. Jag tror inte för en sekund att han menade att någon bokstavligt talat skulle skjuta på honom, han tog bara chansen att använda hårdast möjliga påtryckning på den eller de som möjligen skulle kunna tänkas rösta enligt sitt samvete.

"Ska skottet komma inifrån"?
Efter en hel sommars arrogans från regeringens sida, där de flesta vägrat att ens diskutera sakfrågan, kommer så hösten då det inte längre är lika lätt att hålla sig undan. Under tiden som statsministern och hans anhängare, vissa med rödrandiga ryggar, tigit och försökt kväva debatten har folket grävt fram mer och mer oroande uppgifter om vad FRA-lagen leder till och hur den smusslades igenom. M*rk Kl*mberg visar på hur åtminstone ett parti fått ett beslutsunderlag som var direkt missvisande. Förlåt mig, jag tror ordet jag egentligen söker är lögnaktigt. Låt oss tala klarspråk. C*rl B*ldt gjorde det. Jag har aldrig uppskattat hans politik, men han är åtminstone ärlig till skillnad från påfallande många andra politiker. Tack vare honom har vi fått bekräftat att man samarbetar med vem som helst, oavsett "stamtavla", när det verkligen gäller.

"Ska skottet komma inifrån"?
Bunkermentaliteten är så utbredd bland de här makthavarna att de tänker i krypskyttetermer. De vet att de fattat ett beslut som extremt få svenskar håller med om. De har fattat det här, och andra, beslut för att få chansen att se bra ut när de försöker leka med de stora pojkarna. De har inte förstått att sverige är och förblir ett litet land i utkanten av europa, och deras försök att se större och stadigare ut än de är på de dyra middagsmötena kommer att kosta oss medborgare vår brevhemlighet och vår trygghet. Regeringens villighet att samarbeta med vem som helst för att se större ut i underrättelsesammanhang leder till saker som utvisning av svenska medborgare till tortyr i främmande land. Socialdemokraternas retoriker har traditionellt pratat om klassklyftorna, men nu finns en förtroendeklyfta mellan riksdagen och folket. VI litar inte längre på vad DE gör. Det är numera "vi" och "dom". Den här formen av politikerförakt har skapats helt och hållet av politikerna, när de slagit dövörat till inför folkets åsikter.

"Ska skottet komma inifrån"?
I dag, dagen före riksdagens skamliga öppnande, känns det som om svaret på statsministerns retoriska fråga är; "det spelar ingen roll, bara skottet kommer."
Regeringen har förbrukat sitt förtroendekapital, och större delen av riksdagen har gjort detsamma. S är inte det minsta att föredra före M, med en justitieminister som ansträngt sig under hela sin sista mandatperiod för att på alla sätt urholka svenska folkets möjligheter till privatliv.
Jag rekommenderar ingen att bokstavligen skjuta på våra politiker. Våld är inte lösningen. Lösningen är att under de närmaste 20 åren se till att de som sitter i riksdagen nu och spelar med i det här spelet inte får några röster. De ska bort. Bunkergänget måste ut i friska luften. Sunda människor som inte är förblindade av sin egen makt måste in. Folk med rimliga etiska principer. Folk som inte gör vad som helst för att se bättre ut än de är.
Vi behöver hederliga politiker, och jag är säker på att de finns om vi letar.

Jag struntar varifrån skottet kommer, och vilken form det kommer i så länge det inte är en fysisk kula. Det nuvarande ledarskiktet måste bort, för folkets skull. Gå ut i morgon och höj din röst, och rösta sedan bort dem när du får chansen.

Hur länge klarar du dig om någon annan gör ett misstag?

2008-09-12T11:55:00.000+02:00

I veckans nummer av R*ksdag och D*partement finns en artikel om att EG-domstolen ger al-Barakaat rätt. Det är intressant av flera anledningar.
För de som inte minns, så är al-Barakaat ett "informellt Somaliskt banknätverk" som stämplades som terrorfinansierande direkt efter 11 september 2001. I den allmänna hysterin att strypa alla terrorister tyckte någon möjligen att namnet "al-nånting" räckte som koppling till de verkliga bombkastarna, och man frös omedelbart alla tillgångar för al-Barakaat. Det bidrar säkert att al-B är baserat i det fruktade terrornästet Spånga (känt för sina extrema fundamentalister och osorterade våldsverkare).

Trots denna blamerande bakgrund kom EG-domstolen efter sju års funderande fram till att al-B inte fått veta varför de sattes upp på terroristlistan. De fick inte veta vad de var misstänkta för. De fick ingen möjlighet att försvara sig mot anklagelserna i domstol. EG-domstolen tycker att det här är ett "åsidosättande av de grundläggande rättigheterna". Något som vi fått höra är vardagsmat i Somalia, i och för sig, så kanske man tyckte att de inblandade skulle vara vana?

Fundera på två saker i det här fallet. Nummer ett: Hur länge klarar du dig om staten beslagtar alla dina pengar? Överlever du i sju år på det du har i byrån plus det du tjänar? Vad händer om du behöver fixa tänderna? Vad händer om du måste laga bilen? Hur länge klarar du faktiskt att ha staten som en boja runt foten på det sättet?
Nummer två: Hur lätt är det att bli misstänkt? Hysterin över terroristerna har inte på något sätt minskat sedan 11 september 2001. Enligt många vetare finns det en snubbe med helskägg och dynamitbälte under varenda sten om man vänder på dem. Slappnar vi av för en hundradel faller himlen ned på oss. Därför är det väldigt viktigt att staten får möjlighet att avlyssna alla och göra saker i hemlighet.
Men vad händer när Jämmerdalens Skidklubb, där du varit med sedan du var fem, skickar ut ett medlemsblad där de meddelar att nu är det cup mot Luringsfors SK och "den gamla ärkefienden skall besegras en gång för alla"? Utskicket fastnar i en kontroll av något Hemligt Verk, som tycker att det där är oroväckande formulerat (kan betyda att ni tänker spränga R*senbad) och hela Jämmerdalens Skidklubb hamnar på "skidlistan" så att säga. Hur länge tar det innan du kan rentvå dig, om du inte får reda på vad du är anklagad för, eller av vem? Hur länge kan du leva på det du har i fickorna?

Givetvis upphör inte frysningen av al-B:s pengar direkt. De skall vara spärrade i tre månader till, för att göra det möjligt för EU att "rätta till bristerna i den gällande förordningen". Det vill säga, "vi kan ju inte direkt erkänna att vi gjort bort oss, så vi måste misstänkliggöra dem LITE till bara för formens skull, så ingen tror att vi vikit oss". En förolämpning som efterrätt till ett övergrepp.

Jag har så vitt jag vet inga vänner som har kopplingar till al-Barakaat. Jag har ingen anledning att tro gott om dem. Jag vet extremt lite om dem, annat än det lilla jag läst när jag då och då kommit ihåg fallet. Ta inte de här orden som någon slags rekommendation av dem för jag vet helt enkelt inte om de är OK eller inte. Däremot vet jag att det kunde varit du eller jag. När rättsstaten blir hysterisk och fäktar åt alla håll blir de små medborgarna skadade. Det behövs en lugnets röst som får våra lagstiftare att slappna av innan fler olyckor sker.

Vad hon sade, och vad hon borde ha sagt.

2008-09-10T20:31:00.000+02:00

B*atrice A, fru justitia, blev mycket upprörd när kvällspressen slog i henne att någon "laddat upp obduktionsbilder på P*rate Bay". Hon uttalade sig direkt, som man gör när man är förbannad, och sade något ogenomtänkt, som man gör när man är förbannad. Hon är säkert upprörd fortfarande eftersom hon nog fått reda på att det pressens representanter sade inte var sant. Ingen har laddat upp några bilder på PB, tekniken funkar inte så. Tidningarna ljuger fortfarande om det här, och hade häromdagen en omröstning med frågan "tycker du att PB skall ta bort länkarna till obduktionsbilderna", fast PB aldrig haft några länkar till dessa bilder. De har haft länkar till ett paket med hela materialet, vilket är 2500 sidor drygt. Sex av de sidorna innehåller tydligen bilderna i fråga. Det är 0.24%, vilket är en renhetsgrad som endast uppnås vid kärnbränslehantering i vanliga fall. Poängen är att den pekare som PB har till detta material pekar på hela pappersluntan, och den kan inte på något sätt fås att särbehandla sidorna med bilder.
Det här vet antagligen journalisterna, men de väljer att vrida sanningen som en disktrasa för att krama ur den fler lösnummer. Om de inte vet sanningen, kanske de borde hålla sig från att publicera?

Det B*atrice A sade var följande; "– Det kan finnas luckor i regelverket som vi måste titta på. Det finns inget allmänintresse i att publicera det här materialet, det är ett grottande i det extrema och obehagliga och kan utgöra en kränkning mot familjen, säger Beatrice Ask till D*.se.", och det sade hon alltså enligt uppgift om PB, som gjort hela luntan tillgänglig.
Under tiden som den där förundersökningen pågått har svensk kvällspress föregått med sitt eget exempel på hur man skall bete sig för att inte kränka familjen. De här rubrikerna är delvis en upprepning från igår, men det är i alla fall en lista över saker som B*atrice tydligen INTE tycker kan upplevas som kränkande för de inblandade;

* AA-rättegången - Här förs hon till rättspsyk
* MA knäckt av tyskans skratt. När tyskan skrattade rakt ut var hon nära att gå sönder inombords
* Tyskan skyller på hans andra ex-flickvänner
* MA kan tvingas fly
* Hatbrevet till MAs sambo - "XXX, du är en idiot!" Läs brevet där tyskan rasar mot MAs sambo - efter att hon fått veta om deras förhållande.
* Bröt ihop efter mammans död - Fick ta emot dödsbudet i sin cell
* Mamman: Tyskan gjorde det
* Familjens egna foton från sjukhuset
* Forskare: troligt att hon lider av erotomani
* Tyskan var skrytig och snäsig
* Här är onsdagens förhör i AA-rättegången - Expr*ssen.se berättade från rättegången - ord för ord.
* Föll ihop i gråt och förtvivlan - XX och YYs styvpappa om den tunga tiden efter morden
* Larmsamtalet - ord för ord.
* I kyrkan stod föräldrarnas avskedsbrev uppställda. Här är pappans gripande avskedsbrev till XX och YY.
* Dubbelmordet - Morden i AA i bilder - Dådet och polisutredningen - Dag för dag, timme för timme

Dessa rubriker tog mig mindre än en halvtimme att samla ihop hos endast två av våra dagstidningar. Det finns fler tidningar, och därmed fler rubriker. Det här är alltså ett beteende som B*atrice inte finner klandervärt eller stressframkallande för de inblandade i morden.
Tycker någon mer än jag att det verkar en aning märkligt?

Det jag hade önskat mig var snarare den här reaktionen; "Det finns inget allmänintresse i att publicera det här materialet, det är ett grottande i det extrema och obehagliga och kan utgöra en kränkning mot familjen. Tidningar som gör så här enbart för att sälja lösnummer borde få någon slags erinran. Vi skall se över det regelverket nu, offentlighetsprincipen är helt enkel så viktig att den inte får besmutsas på det här viset."
Så hade frågan lämpligen bemötts redan från början, men det är klart att när man får en situation presenterad för sig på ett fullkomligt felaktigt sätt går det inte att fatta korrekta beslut på de grunderna.

Vad kan vi hoppas på framöver? Efter att ha sett de reaktioner som många haft på PB:s vägran att ta bort torrentfilen så verkar det som om många tycker att de ska få cancer, eller få alla sina familjemedlemmar slaktade. De reaktionerna får mig att fundera på hur sund vår svenska allmänhet egentligen är. Det vore enkelt, och mycket frestande, att apa efter och döma ut folk som överreagerar men jag avstår. Jag önskar i stället att om fem år, när vreden över det här har lagt sig, och folk tänkt efter, och journalisterna kanske utvecklat ett samvete, ska de se sig i spegeln och fråga sig själva "Skrev jag verkligen det där om en annan människa?". Därefter hoppas jag att de lättar sitt samvete genom en rejäl donation till Rädda Barnen eller någon annan instans som kan vara till nytta för de som verkligen behöver hjälp.

Bloggetik - Jaså?

2008-09-10T18:18:00.000+02:00

D*gens Nyheter har i dag i kulturdelen en artikel om de tunnhudade bloggarna, som vid minsta tecken på mothugg ställer sig upp och skriker att jorden håller på att gå under. Direkt när det blev tydligt att ett betänkande från EU handlade om någon slags reglering av bloggandet flög dessa högljudda amatörer i taket och ylade i kör att nu var det skandal och justitiemord.
Ja, det står faktiskt så i artikeln, fast mellan raderna då. Tonfallet, det subtila, säger det.
Därefter påpekar skribenten att lagförslaget inte ens är i närheten av att bli verklighet, det är ett förslag och det skall dras genom 27 nationella viljor innan det blir lag. Så varför gnäller den otvättade massan så förbannat? Är det "okunskap eller ohederlighet"?

Kanske det är erfarenhet? Kanske en del av de här obildade idioterna till bloggare är något äldre och mognare än skribenten tror?
MOMS, "mervärdes och omsättningsskatt", började sitt liv som OMS. 1960 infördes OMS "tillfälligt". Som alla tillfälliga lösningar höggs den genast i sten och blev permanentad. Den tillfälliga skattebördan är nu hörnsten i svenska statens ekonomi. Den har vidareutvecklats till att omfatta i stort sett allt. Det har till och med varit på förslag att någon form av moms skulle betalas på loppmarknadsaffärer och "bondauktioner", eftersom varor byter ägare och staten vill ha sitt.
Patriot act, ett amerikanskt exempel, skulle göra det lättare att stoppa terrorhandlingar. Den skulle löpa i fyra år och klubbades igenom i oktober 2001, väldigt kort efter septemberdåden. Som all lagstiftning skapad under press eller ilska, är den full av ogenomtänkta saker som för all framtid ändrat spelreglerna för de många konkurrerande poliskårerna och CIA. Självklart har den förlängts, med diverse ändringar som är precis så pass stora att den till nöds kan accepteras av de inblandade politikerna. Patriot act kommer att finnas kvar länge.
1965 infördes ett direkt stöd till de politiska partiernas opinionsbildande verksamhet, vilket lämnades vidare till respektive partis tidningar. Detta omarbetades senare till presstödet, av vilket till exempel Svenska D*gbladet får 65 miljoner 2008. Var det planerat så från början? Vem vet.

Spåren förskräcker, som det heter i den gamla fabeln. När politiker, ibland med de bästa föresatser, sätter igång att rota i något finns en tendens till fartblindhet. Alla vill sätta sitt bomärke i lagboken för att motivera sin lön och sitt fortsatta uppdrag. Alla vill lämna ett avtryck i historien, även om det bara råkar bli en skatt på kottplockning. Behovet av att hävda sig själv har en tendens att ta överhanden, på bekostnad av omtanken om väljarna. Därför är det många som känner att när en politiker börjar yra, förlåt, uttala sig om att "si och så borde regleras" så finns det anledning att stoppa denna framfart och ta en ordentlig fundering på om det här är något vi vill ha, och i vilken form vi vill ha det. Den rimliga livstesen "få och enkla regler blir lätta att leva med" har aldrig betytt något för de som lagstiftar. De struntar i att vi har en lagbok som är helt ogenomtränglig för gemene man, för regler gäller ju till syvende och sist bara småfolket. Har man privatchaufför finns ingen anledning att fundera på vad kollektivtrafiken kostar. Kan man ta regeringsplanet för att hinna till en fotbollsmatch så spelar det ingen roll hur mycket trafikstockningar det är på genomfartslederna.

Är då tanken på etikregler för bloggarna så dum? Kanske. Var drar vi gränsen för till exempel satir? Vem skall göra de etiska bedömningarna, och vad ska de baseras på? Samma regler som för pressen? Låt mig ta några exempel på alldeles äkta rubriker ur svensk press angående en familjetragedi där ett par familjemedlemmar blev mördade:

* Familjens egna foton från sjukhuset
* Forskare: troligt att hon lider av erotomani
* Här är onsdagens förhör i [xx]-rättegången - Expr*ssen.se berättade från rättegången - ord för ord.
* Föll ihop i gråt och förtvivlan - [yy] och [zz]s styvpappa om den tunga tiden efter morden
* Larmsamtalet - ord för ord.
* I kyrkan stod föräldrarnas avskedsbrev uppställda. Här är pappans gripande avskedsbrev till [yy] och [zz].

Är detta den sorts etik bloggarna ska visa upp så betackar jag mig. Vems spelregler ska styra det halvfria ordet på nätet annars? Kyrkans? Vilken kyrka i så fall? De galningar som hävdar att preventivmedel är djävulens påfund eller de galningar som anser att alla som bryter mot Bokens regler ska halshuggas? Politikernas etik? Snälla nån, vi skulle väl ta ett steg mot förbättring?

Visst vore det utmärkt om det fanns regler för trevligt uppförande på nätet, och visst vore det trevligt för de gamla etablerade tidningarna om inte en massa jobbiga personer hela tiden lade krokben för deras försök att behålla åsiktsmonopolet, men tyvärr är den nya tekniken en disruptiv teknik. Det betyder att den river först ned, och bygger sedan upp. I det här fallet, med blog kontra tidning, river den ned tidningarnas gamla halvmonopol på vad som är sant för dagen. Bloggarna kan snabbt och exakt kontrollera om det tidningarna skriver är korrekt, och basunera ut eventuella felaktgheter som de hittar. Spelplanen är plötsligt mycket jämnare, alla får göra sig hörda, och vi 99.98% av folket som inte råkar jobba på en tidning just nu, vill ha det precis så. Utan licenser, utan registrering och utan MM:s Lilla Röda som rättesnöre. Tack.

Vad krävs av de som bedömer?`

2008-09-06T19:07:00.000+02:00

St*fan Lisins*i skriver i D*gens Nyheter en artikel där han frågar vem som vill bli bedömd av någon som har bestämt sig på förhand. Det är en bra fråga, och det är inte bara i rätten vi skall ställa den frågan. Vi kan till exempel ställa den hos Försäkringskassan, där man har ett fantastiskt system med så kallade förtroendeläkare. En förtroendeläkare är en person med närmast obegripliga talanger som analytiker, faktum är att förtroendeläkare är så grymt bra på att bedöma skador och krämpor att de inte behöver träffa patienten för att avgöra att det inte är en arbetsskada. Eller att hemtjänstaren Rogers trasiga rygg inte är en förslitningsskada. Eller att Åzas ärr i ansiktet inte kommer sig av bilolyckan, utan lika gärna kan vara ett missöde vid morgonrakningen. Förtroendeläkare kan antagligen hoppa över hus med ett enda språng och stoppa skenande lok med bara händerna. De kan i alla fall stoppa din sjukskrivning med ett penndrag, din sjukpension med en snäsig kommentar och upphäva dina läkares bedömningar med en axelryckning. Alltså de läkare som faktiskt träffat dig och gjort den bedömning som Försäkringskassan inte tycker om. Dessa förtroendeläkare fattar märkligt nog nästan alltid de beslut som deras uppdragsgivare vill ha. Det är ovanligt att förtroendeläkarens och kassapersonalens åsikter går isär.

Arbogamålet har hållit svenska journalister med middagsmat länge nu. Det har rotats och ältats. Det har varit RAPPORT FRÅN RÄTTEGÅNGEN - DAG FÖR DAG och det har faktiskt varit snudd på äckligt att se. Den här nyheten att rättegången möjligen inte varit rättvis är definitivt en av de få artiklarna som har riktigt nyhetsvärde. Resten har känts lite som gamarnas cirklande kring de små kropparna. När pressen nu dessutom passar på att haussa upp att den (offentliga) förundersökningen finns att ladda ned via Pirate B*y, så gör man det givetvis med rubriker i stil med OBDUKTIONSBILDERNA FINNS ATT HÄMTA PÅ NÄTET, trots att bilderna är en försvinnande liten del av materialet. Ett par sidor av drygt 2500, enligt en av de som faktiskt laddat ned och kollat. Hur gjorde pressen den etiska bedömningen där? Justitieministern blir upprörd och tycker att "det finns inget allmänintresse i att publicera det här materialet, det är ett grottande i det extrema och obehagliga och kan utgöra en kränkning mot familjen". Det säger hon alltså om förundersökningen, inte om pressens snaskiga hantering av hela historien. Hur tänkte hon när hon gjorde den bedömningen?

Nu höjs plötsligt en massa röster om att "sånt här absolut inte skall få ske". Mannen På Gatan är upprörd och tycker att det är hemskt att de där kannibal-pedofilerna som R*KS pratade så mycket om för ett par år sedan skall kunna ladda hem de här jättedokumenten och gotta sig åt dem. Något måste göras. Risken är överhängande att vår sittande regering, som gillar hemligheter och ogillar offentlighet, passar på att ta en stor tugga ur offentlighetsprincipen. Nästa gång kanske vi inte kan kontrollera hur polis och rättsväsende arbetat. Nästa gång kanske vi inte får veta att domstolen inte är neutral.
Varje gång någon stiftar lagar i vrede blir det katastrofer och pinsamheter. I Storbritannien föreslogs att misstänkta terrorister skulle kunna fängslas i upp till tre månader utan rättegång. Givetvis lades det lagförslaget fram direkt efter bussbombningarna för ett par år sedan. Känns det rättssäkert att man skall kunna hållas i ett kvarts år utan att någon behöver komma med bevis för att man gjort något?
Beslut bör fattas lugnt och klartänkt. Hets medför nedsatt omdöme, se bara på FRA-lagen där de få som röstade fick tre timmar på sig att ta ställning till några ändringar. Hade de haft en vecka på sig att tänka efter hade de antagligen fattat ett annat, bättre beslut. Låt inte politikerna mixtra med yttrandefriheten och offentlighetsprincipen bara för att stämningen är upprörd just nu. Upprördhet lägger sig när man fått tänka efter, men en politikers beslut är ofta hugget i sten.

Piratmål försenas

2008-09-03T17:53:00.000+02:00

I*G meddelar att det gått mer än fyra månader sedan IF*I, skivindustrins branschorganisation, gick ut och sade att de skulle stämma en svensk bredbandsoperatör. Ännu har inget hänt. Bortförklaringarna är intressanta.

IF*I, som likt alla liknande branschorganisationer bygger mycket av sin verksamhet på att hota folk med tråkigheter om de inte samarbetar, har varit försiktiga med att tala om vem de tänker stämma, och varför. Meningen är såklart att alla bredbandsoperatörer skall känna sig oroade och bli mer tillmötesgående. Enligt I*G handlar det hela nu till stor del om formulering på en webplats, och om den är uppmuntran till copyrightbrott eller inte. Fantastiskt. Om pådrivaren av fallet inte kan bestämma sig på fyra månader, hur skall det hela tas emot i rätten? "Herr ordförande, våra bevis är så svaga att det tog oss ett halvår att avgöra att de faktiskt håller, men vi vill ha en halv miljard nu på stubben."?

I april sade man att det skulle ta en månad. Det känns som om organisationens trovärdighet inte blir bättre när man inte kan hålla sina egna deadlines. Inte så att just den här organisationens trovärdighet var den bästa ens ifrån början.
Det är också talande att man valt "en mindre aktör på den svenska marknaden" för sitt pilotfall. Det här är exakt samma taktik som den religiösa högern i USA använder för att stänga ned små punkskivbolag och liknande; se till att den svarande har så svaga resurser att de inte klarar av en lång rättegång. Det ger en lätt vinst i rätten när motståndarsidan måste kasta in handduken eller gå under, och det ger en trofé till nästa rättegång. "Vi har redan vunnit flera fall av exakt den här typen", heter det då. Oavsett om det faktiskt lett till en riktig dom, eller om det gått till förlikning.

Deras jakt på fildelare är en hopplös övning som tar energi från alla inblandade. Det vore bättre för alla, utan undantag, om de här "branschorganisationerna" kunde ägna sig mer åt att hitta ett bättre sätt att göra affärer med hjälp av fildelningen, än att sitta och låtsas att teknikutvecklingen stannade 1/1 1970. Den som tittar bakåt hela tiden gör per definition inga framsteg.

Ordens verkliga betydelse

2008-08-22T18:57:00.000+02:00

Katarina Br*nnström, moderat från småland, funderar på sin blog över ordet kränkt. FRA-motståndarna är tydligen inte trovärdiga eftersom de pratar om att samtalshemligheten "kränks" när FRA får möjlighet att avlyssna vad alla, utom politikerna, säger och gör. Som ni vet har politikerna undantagit sig själva från den där avlyssningen som skall omfatta alla andra. Märkligt.
Det Katarina baserar sina efterforskningar på är kvällspressformuleringar. Där är alla som bekant kränkta hela tiden. Hon noterar inte att kvällspressen använder ord som Hånad, Nakenchock och Skandal väldigt ofta. Jag undrar hur mycket av hennes verklighetsuppfattning som kommer från kvällstidningarna. Jag undrar hur mycket av hennes vakna tid som upptas av t.ex. tankar på Anna Nic*le Sm*th. De upptar en stor del av kvällspressens tankar i alla fall.

Katarina skriver en del om att folk känner sig kränkta i tid och otid. Det stämmer kanske. Själv tror jag att folk känner sig lurade. Lurade av kvällstidningarna som inte håller vad de lovar på löpsedlarna. Lurade av butikerna som inte har reavaror hemma så det räcker till alla som vill handla, och lurade av politikerna som säger att vi har demokrati. Det känns nämligen inte som om vi har demokrati. Det känns som om vi har politikerförakt, vilket i det här fallet är politiker som föraktar de väljare som är deras egentliga uppdragsgivare. Den där lagen har nämligen extremt få svenskar bett om. FRA-lagen är till för att ge ljusskygga personer som tidigare begått brott (genom att spana på svenska medborgare) legitimitet. De som försöker driva igenom lagen MOT FOLKETS VILJA antyder att de som protesterar är opatriotiska och gillar terrorister. I själva verket kan det lika gärna uttryckas som att de som är emot har läst vår författning och anser att "all makt skall utgå från folket" (vilket smusslas bort så gott det går av våra sittande politiker) och själva vill bestämma.

Vi är inte kränkta, vi är lurade. Lurade av löften om medbestämmande, när det visar sig att man hellre försöker tiga ihjäl debatten än svarar på frågor. Statsministern tycker att "det vore bäst om den här debatten lade sig". De som faktiskt försöker ta debatten marginaliseras av de egna partierna om de framför riktiga argument, och snälla någon, kan ingen dunka T*lgfors i ryggen så han hostar upp den där papegojan han svalt?
Vi känner oss lurade, eftersom förespråkarna ljuger eller i bästa fall manipulerar sanningen. FRA har aldrig samlat data om svenskar, hette det fram till att dokument som bevisar motsatsen läckte ut. FRA kontrollerar sina anställda noga, hette det, tills en deckarförfattare berättade om "bajsmannen" som fortfarande jobbar kvar på FRA. FRA-lagen skall absolut inte användas för att spionera på svenskar. Aldrig någonsin. Så har det låtit ett par veckor, tills nu centern bestämt sig för att man måste utreda det lite till innan man börjar spionera på svenskar. Det känns som om de svenska orden inte betyder samma sak för väljare och politiker. Jag är helt säker på att ord som "integritet", "ärlighet" och "ödmjukhet" är fullständigt okända för en hel rad politiker. De förekommer nämligen aldrig i kvällstidningarna.

Dagens fråga är varför det inte finns ett sätt för folket att via misstroendevotum tvinga partierna att byta ut särskilda träskallar som sitter i riksdagen. Det kan inte vara så svårt att konstruera ett system där väljarna kan bocka för en person och säga "jag anser att denne persons förtroendekapital är spenderat", och om mer än 50% av de röstande vill ha bort någon så åker denne ut och måste lämna alla heltidsuppdrag för partiet. Som det är nu kan enskilda politiker bete sig hur som helst utan att oroa sig, eftersom deras partier genom partipiskan alltid ställer upp för dem. Kåranda är aldrig till fördel för allmänheten, vare sig det är inom polisen, armén eller politikerskrået.

Kampen mot majoriteten går vidare

2008-08-21T19:28:00.000+02:00

Dataspelsbranschen, som alltid lidit av hysterisk programkopiering, har fått nog och följt Revolting Industry Association of Am*ricas (med flera) exempel och bestämt sig för att dra 25000 personer i Storbritannien inför domstol för piratkopiering.
De hejas på med all kraft av svenska föreningen D*taspelsbranschen.
Jag tycker det är så himla smidigt med de här branschföreningarna som heter saker som Bankvärlden eller Arbetsgivarna eller varför inte Folkviljan, som gör att tidningarna kan skriva "Arbetsgivarna vill att alla som är sjukskrivna skall piskas offentligt" och vips låter det som om alla arbetsgivare i heeela landet är med på noterna, medan det i själva verket kan vara tre småföretag och en jurist som utgör hela föreningen, trots det pampiga namnet.
Talesmannen för Hela Branschen i det här fallet tycker att det har varit för mycket piratromantik i debatten. Han är helt ensam om att ha sett någon romantik, tror jag. Alla andra inblandade har sett påtryckningar, stämningar, infiltratörer och mycket tveksamma (AKA lögnaktiga) uttalanden i pressen från ena sidan och ett ifrågasättande av befintliga lagar från andra sidan. Var finns romantiken?

Vi får veta att Sverige numera räknas som laglöst land av resten av planeten, och att fildelning är organiserad brottslighet. I och för sig trodde jag att Sverige räknades som det mest fyrkantiga och laglydiga landet i världen möjligen efter Tyskland, men det kan ju ha ändrats under den gångna månaden. Det kan ju också vara så att fildelare organiserar sig i ligor, men för mig och de flesta andra har det snarare varit frågan om en miljon svenskar som oberoende och var för sig delar saker med varandra. Jämför till exempel med de priskarteller som uppenbarligen funnits skivbolagen emellan, för att göra alla CD lika dyra. Sådan prissättning är olaglig, och därmed faktiskt organiserad brottslighet.
Det talesmannen för Alla Sveriges Dataspelstillverkare inte riktigt tänker på är just att han faktiskt påstår att en miljon svenskar är organiserade brottslingar. Världens sävligaste gangsters i så fall, för annars hade han troligen råkat ut för en olycka på vägen hem. Sanningen är givetvis att det är helt vanliga svenskar och inte de ärrade yrkesförbrytare som han vill påskina. Han kanske är väldigt ovan vid att hantera sanningen, så att det är ett helt vanligt misstag?

I Storbritannien förväntas spelbranschen sälja för två miljarder pund i år, så det är lätt att räkna ut att de svälter och står inför omedelbar konkurs. Det är givetvis ingen som knystar om att folk kanske tankar hem spelen och provkör dem innan de köper, för så skulle ingen bete sig. Ingen skulle väl komma på tanken att till exempel provköra en bil innan man köpte den, eller bläddra i en tidning innan man bär den till kassan? Otänkbart.
Svenska Di*e håller på att utveckla ett gratisspel som skall finansieras via reklam och försäljning av tillbehör till spelet. Den utveckligen avvisas helt av talesmannen för Hela Branschen, som tycker att (och här citerar jag ordagrant): "- Vi måste komma bort från tanken på nya affärsmodeller som enda lösning på piratproblemet. Det är vilseledande."
Med andra ord: försök inte vara kreativa era kräk, det är bättre att stämma de som är intresserade av spelet men inte beredda att lägga upp 400 kronor osett.

Det finns ett ord för den sortens person. Det ordet är "valanus". Man kunde också tänka sig "bakåtsträvare", men det har inte samma klang.

Dagens fråga till de högre makterna är: Hur kommer det sig att politikerna är så snara att fatta beslut som efterfrågas av små små lobbygrupper och föreningar, som C*pyswede till exempel, och som drabbar en stor del av väljarna med kostnader. Varför värnar de inte om väljarna i stället för särintressena?

Uppföljare i studiematerialfrågan

2008-08-19T16:48:00.000+02:00

Slashdot, som strängt taget inte är traditionell press, får vara med på ett hörn här eftersom notisen passade så bra ihop med min förra notering.
Notisen handlar om att gratis läromedel börjar bli mer och mer accepterade, speciellt sedan ett förlag försökt muta en fakultet att välja just deras böcker till kursen.
Hur långt borta är den utvecklingen här i Sverige?

När pr-byrån Spr*ngtime (som alltid får mig att tänka på sången "Spr*ngtime for Hitler", som i sig egentligen handlar om ett pr-fiasko) skriver om hur det blir omöjligt för de som skriver läromedel att fortsätta med det om de inte får intäkter från böckerna så undviker de lite diskret att tala om att svenska lärare på högskola eller universitet får skriva studiematerial på arbetstid. Den svältande konstnären faller alltså bort ur ekvationen, och kvar finns de stackars svältande förlag som anlitat pr-byrån i fråga för att skriva den tårdrypande skrift som den andra länken pekar på.
Förutom att de, likt jag, inspirerats mycket av Sv*erker i TV ("Ska det vara på det här viset?!?") har de, till skillnad från mig, ett starkt ekonomiskt intresse av att någon tror på det de skriver. Jag har inte något egenintresse i den här frågan annat än att jag vill lära mig saker utan att betala en förmögenhet för att lära mig. Kunskap borde inte vara dyr. Kunnande borde om möjligt vara gratis för alla som orkar ta det till sig. Det är så ett samhälle blir bättre, och det är så folket i ett samhälle kan förbättra sina liv.

Jag missunnar inte förlagen att tjäna pengar, som jag skrev tidigare, men det borde finnas en rimlig nivå på kostnaden. Precis som en CD inte borde kosta 200 kronor att köpa, borde läromedel inte kosta tusenlappar på det sätt de gör. Rimliga priser gör att kopierandet upphör. Ingen skulle kopiera en bok som kostade ett par hundralappar, om det innebar ett par timmars malande vid en kopiator. För de böcker som studenterna förväntas behålla i sin senare yrkesverksamhet, gör en enkel elevutgåva som är billig och en dyrare utgåva som man kan köpa när man väl är utexaminerad och har en inkomst värd namnet. Rätta produkten efter matsäcken, kanske man kunde säga. Värdet av studielånen har sjunkit drastiskt under flera år, och böcker i allmänhet har blivit billigare, men just när det gäller studentlitteratur finns tydligen ingen flexibilitet. Jag undrar varför.

Dagens fråga till de högre makterna är annars hur det svenska biståndet till olika länder fungerar. Jag ser på Wikipedia att Kina, Indien och Sydafrika skall fasas ut från direkta bidrag till "annat samarbete". Hur mycket pengar har sverige gett t.ex. superekonomin Kina under årens lopp, och vad har de använts till egentligen? Kunde de ha använts bättre någon annan stans?

Nytt vetande.

2008-08-18T13:30:00.000+02:00

I D*gens Nyheter, sveriges nyaste kvällstidning, finns en artikel om att man tjuvkopierar allt mer kurslitteratur. Ett antal representanter för förläggarna uttalar sig om vilket enormt hot det här är mot liv, civilisation och utbildning.
Ja, det vore verkligen illa om det inte kostade pengar att lära sig något. Värdet av utbildningen skulle ju urholkas helt.
Jag förstår att förlagen är bekymrade. Det här är dyra böcker i små upplagor. De har tidigare försökt stävja handeln med kurslitteratur på antikvariaten, lite diskret. Nu har de anlitat en PR-firma för att sprida budskapet om de äckliga piraterna, och antagligen är det så den här godbiten planterats i tidningen. Det är sommartorkan som bidrar, utan tvivel.

Som vanligt när copyrightlobbyn pratar så är det "stöld" det handlar om. Som vanligt är det uttalandet lögn. Stöld är det när en student tar en bok och rusar ut ur affären med den, varvid affären får ett exemplar stulet. Kopiering, som det handlar om här, är när en student använder egna resurser i form av papper och toner och gör en kopia åt sig själv och affären har boken kvar. Det är skillnad på kopiering och stöld, precis som det är skillnad på fotografering och kidnappning. Det här hoppas copyrightlobbyn att vi inte skall begripa, och att om de skriker det tillräckligt många gånger så blir det sant. Olyckligtvis har världen aldrig fungerat så, vet vi som är vuxna, men det brukar ta ett tag för barn i trotsåldern att inse det.
Precis som vanligt när copyrightlobbyn beskriver en situation så är det de svältande författarna som lider, men läser man artikeln är det förläggarföreningen, föreningen svenska läromedel och ett par förlagschefer som uttalar sig. Precis som vanligt använder branschorganisationerna den lidande kreatören som slagträ, när de oroar sig för sina egna inkomster. Det är så förutsägbart att det är direkt sövande.

Det copyrightlobbyn och studiemedelsförlagen absolut INTE vill att du skall känna till är cnx.org, vilket är en global organisation som tillverkar studiemateriel och i praktiken skänker bort det. Från början var tanken att det skulle finnas riktigt billigt material till skolor i tredje världen, men det hela har vidareutvecklats och nu har man tusentals bitar kursmaterial, från små föreläsningar till hela böcker, där det mesta är utgivet under Creative Commons. Det är fritt fram att ladda hem och läsa och använda i undervisningen, och det är dessutom tillåtet att anpassa materialet till lokala förutsättningar. Det finns över 4000 utbildningsmoduler, på ett antal språk och i alla inriktningar från musik till matematik. Till skillnad från tryckt kursmaterial kan det här uppdateras flera gånger i veckan så att det är rykande aktuellt.
Det är, kort sagt, framtiden för studiematerial.

Är det då nådaskottet för förlagen? Inte alls, om förlagen kan släppa sin nuvarande arbetsform. Det förlagen lämpligen kan ägna sig åt är att köra print-on-demand åt de elever som fortfarande vill ha boken på papper. De eleverna lär vara i förkrossande majoritet eftersom just studiemateriel är sådant man vill kunna anteckna i. Om förlagen sköter det här rätt så har de chansen att sälja betydligt fler böcker den här vägen än med den gamla metoden, just för att det kommer nya uppdateringar hela tiden. Det finns plats för egna översättningar som då kan kosta lite mer per bok. POD-utgåvor av böckerna skulle bli mycket billigare än nuvarande böcker, så det vore till fördel för studenterna också. Det är ju priset, mer än ren elakhet mot förlagen, som gör att det (tjuv)kopieras till höger och vänster (men alltså inte STJÄLS).
Vad gör då förlagen? I stället för att ansluta sig till Connexions-systemet och försöka tjäna pengar där så anlitar de en dyr PR-firma som skall puffa för deras gamla invanda system och förändra språkets betydelse.

Förr var företagarna smidigare när de såg sin företagsmodell hotad. Hoover i USA var en stor tillverkare av seltyg till hästar. När de insåg att automobilen skulle vara dödsstöten för deras verksamhet köpte de in en ny uppfinning för att sälja den i stället, och blev världens största tillverkare av dammsugare. Andra seltygstillverkare försökte hålla emot utvecklingen och är numera bortglömda hela högen.
Frågan är om våra läromedelsförlag tänker vänta på att bli överkörda av den här tidens automobil, eller om de kan förmå sig till att anpassa sig och fortsätta växa. Det finns pengar att tjäna här, men inte på det gamla sättet. Ingen PR-firma i världen kan ändra på det.

Soldat med brutet gehör

2008-08-02T21:30:00.000+02:00

Förr fanns så kallade "skjutjärnsjournalister". Det var män i trenchcoat som ställde besvärande frågor och inte lät sig avvisas med luddiga bortförklaringar utan som stod på sig och fortsatte att formulera bitande frågor om det som var viktigt. Jag skriver "män", även om det förekom en och annan kvinna också i ärlighetens namn. Yrket har dock under historisk tid varit mansdominerat, och speciellt de här revolvermännen har oftast varit män. Riktiga män. Män med upprullade skjortärmar, gärna kedjerökande cigarretter utan filter.

De senaste åren har skjutjärnen lyst med sin frånvaro. Ingen ifrågasätter politikernas yttrande och beteende, åtminstone inte i tryck eller sändning. Det verkar som om det sena 80-talet innebar någon slags massdöd på de här journalisterna, som om de var någon slags rovödlor vars tid var ute.
Nu tar en av de grånade före detta revolvermännen tag i pennan igen, för att tackla ett av dagens heta ämnen. Inte FRA. Inte politikernas totala tystnad inför ett folkuppror. Inte det orättmätiga i att OS arrangeras i ett icke demokratiskt land. Inte heller att samma OS är ett hyckleri utan like, där sponsorer köper sig ensamrätt att bestämma vad idrottarna skall ha på sig. Vore jag miljardär skulle jag sponsra svenska herrlaget i fotboll och tvinga dem att spela i bikini. Nej, det denne journalist av den hårda gamla stammen ser som dagens problem är att TT gjort som en intervjuad person vill, och beskrivit honom/henne som han/hon vill bli beskriven. Detta är tydligen oerhört. Det är ett "växande medialt problem" att folk beskrivs som de vill bli beskrivna.

Jag förstår att det kan vara ett problem om det är styckmördaren Igor Kroppshugg som vill bli beskriven som "Mys-Igor", eller en skum politiker som vill bli beskriven som "folkets älskade företrädare Trivsel-Torsten". Här är det däremot en helt vanlig människa som inte vill bli beskriven som Fru X utan som Herr X. Rimligen bidrar detta inte till någon vrångbild som sätter människors liv i kvav. Person X är inte misstänkt för något, inte anklagad för något och inte registrerad av någon utom möjligen FRA, för någon stötande verksamhet. Faktum är att den ende som är stött är skjutjärnsjournalisten själv, samt en kollektion besvärade homofober som visserligen har all rätt att vara besvärade men som antagligen inte heller får sina liv raserade av det här.
Skjutjärnet förklarar att när HAN intervjuade en alldeles livs levande homosexuell för många år sedan var det banbrytande, men det är det inte nu längre. Homosexualitet var i och för sig ingen ny uppfinning då heller. Beskrivningen att det var modigt att göra intervjun får mig att se en inre bild av den Store Vite Jägaren med gevär i famnen och tropikhjälm på skallen, poserande med foten på en nedlagd Homo, levande vikt 88 kg, och en samling oförstående infödda bärare i bakgrunden. Den där sortens mod och djärvhet som fanns förr, precis som drontar och andra utdöda arter.

Det jag verkligen frågar mig är om det behövs en kritisk granskning av "homomaffian". Är verkligen den Homo-Kommunistiska Konspirationen så utbredd och stark att den är viktigare att analysera än det faktum att meddelarfriheten är i stort sett död, att myndigheterna försöker bygga ett övervakningssamhälle vars like aldrig skådats i norden, att politikerna har så lösa tyglar att de kan bete sig hur som helst eftersom ingen ställer dem mot väggen samt att principen "makten utgår från folket" i princip hånas öppet av de styrande politikerna och byråkraterna? Ingen gräver i detta, av okänd anledning. I stället tycker alltså de mest hårdhudade skjutjärnen av den gamla stammen att den viktiga frågan är om bögar har för mycket att säga till om.

Gammal kärlek kanske aldrig rostar, men gamla vapen gör det tydligen. Inlägget, på debattsidan gubevars, visar att media nu på riktigt har kastat in handduken när det gäller att bevaka de viktiga saker som sker i våra liv. Hädanefter kan vi förvänta oss att gammelmedia ägnar sig helhjärtat åt pseudokändisar från olika dokusåpor, analyser av vilka kräftor som är godast och hårdför undersökande journalistik om vem som använder vilken hårspray i melodifestivalen.
Frågor om liv och död, frihet kontra storebrorssamhälle och människans rätt att definiera sig själv kommer att bevakas av bloggarna och ingen annan. Människor som inte har några redaktionella krav att möta ("var inte stygg mot företag X, de köper reklam hos oss") och inte har några strategiska eller politiska skäl att inte säga sanningen.
Det känns märkligt, men som vanligt överträffar verkligheten dikten.

PK bortom all rimlighet

2008-08-01T08:05:00.000+02:00

Det har kommit ut en bok om "Fallet Nogger Black", vilket skall vara berättelsen om en sommar häromåret när GB avslöjades som fruktansvärda rasister eftersom de hade osmaken att använda sitt gamla produktnamn "Nogger", som av dyslektiker kan uppfattas som "Nigger", ihop med beskrivningen "Black" vilket var färgen på sagda lakritsglass.
Det hade inte hjälpt om GB låtit bli att vara coola (häpp) och använda ett engelskt namn på glassen, för "Nogger Lakrits" hade förstås liknat "Nigger Lakritstomte" eller något liknande. Black är tydligen otänkbart i sig eftersom man inte får använda det ordet om folk med någon slags hudfärg eftersom det är stötande. Jag har faktiskt tappat räkningen på allt som är stötande i det här sammanhanget. Colored är inte heller bra. Det här slutar med att folk tröttnar och kallar alla med minsta lilla koppling till afrika för afrikan-amerikaner oavsett medborgarskap. Det mer lättuttalade "afroamerikaner" är också kränkande, för alla har inte den frisyren. Eller hur det nu var.
Jag har egentligen inte så mycket emot att "negerkyssar" bytte namn, eller att "negerbollar" gjorde det. "Neger" är faktiskt ett nedvärderande ord och "choklad-" fyller funktionen som prefix i de där två fallen, men Nogger Black-skandalen känns fortfarande som ett kraftfullt slag i luften mot den patriarkala och koloniala maktmetod som automatiskt fyller våra hjärtan med ondska, eftersom vi är vita. Bläh.
Men varumärket Nogger är faktiskt inte ordet neger. Väskmaterialet smärting är inte samma ord som svarting. Det finns subtila skillnader i stavningen, för att inte tala om innebörden.

Det är för lätt att starta ett drev baserat på politisk korrekthet. Det är enkla poäng att hämta för den som söker bidrag för något och behöver synas en kvart i pressen för att motivera årets budgetpåslag till förbundet eller nätverket eller institutet. Man använder dimmiga argument och "reflex-ord" som får folk att reagera instinktivt i stället för att tänka. Det funkar nästan alltid, men i fallet Nogger Black stupade det på att det sedan decennier redan fanns en nougatglass som hette Nogger och som halva svenska folket ätit minst en gång i livet. Utan att för den sakens skull se ned på bruna människor.
Men detta är historia och spelar ingen roll, för snart kommer riksdagsmännen tillbaka efter sitt hårda politiska arbete i hemmet, och då börjar budgetkampen igen. Jag misstänker att årets rasistiska grej kommer att bli... håll i er... TURKISK PEPPAR!
Det är obegripligt att dessa SS-kommendanter, dessa LÄGERCHEFER inom godisindustrin har fått håna ett helt folk under så lång tid. Detta är definitivt rasism, det visar på ett hat mot den turkiska själen, det är en skam och skandal och det är ett uttryck för fallocentriskt tänkande baserat på patriarkala och testikulära tankemönster (vi söker pengar från S-kvinnorna också) och om vi inte skall bli utkastade ur EU som varande bestialiska folkutplånare är det hög tid att döpa om det där godiset till... ja vad? Gästarbetarpeppar kan det ju inte heta, för det är lika illa.
Vem kan trösta Knyttet, och vem kan göra "turkisk peppar" rumsren i detta tunnhudade land, där allt retar någon?

Den osynlige mannens återkomst.

2008-07-31T07:23:00.000+02:00

Svenska D*gbladet noterar att herr riksdagsman N*der inte varit närvarande på länge. Han lyfter sin lön på över 50.000 kr, men gör ingen märkbar insats i det politiska arbetet. Däremot har han skrivit en bok.
Majoriteten av svenskarna tjänar inte i närheten av de där summorna, men då har de å andra sidan inte det massiva ansvaret som en riksdagsman har, utan behöver bara sköta ett heltidsarbete, familjeliv, hålla barnen hela och rena och klara amorteringarna på den betydligt lägre lönen. Om en sådan löneslav är frånvarande från jobbet mer än en halvtimme är det bäst att han har en väldigt bra förklaring.
För politiker gäller givetvis inga sådana krav, eftersom de inte kan ställas ansvariga för något de gör (eller inte gör). Som vi förstår av slutklämmen i D*gbladets artikel finns det ingen regel för hur länge man kan uppbära riksdagsmannalön utan att göra någonting. Detta har tydligen mycket omsorgsfullt inte reglerats i stadgarna.
Riksdagsmännen anses arbeta alla årets dagar med sina viktiga uppdrag, jag förmodar att det är därför de har ett långt sommaruppehåll så att de skall kunna arbeta frenetiskt hemma på sina respektive gods.

En enklare hjärna kunde ju för all del dra slutsatsen att vi har en ny slags "frälse", en adel som står över lagen och som ger sig själva privilegier och fördelar och struntar blankt i folket. Ett slutet sällskap som inte låter sig beröras av bostadsköer eller trängselavgifter, eftersom de kan justera lagarna så att de inte behöver göra rätt för sig. Så kan det ju inte vara. Eller hur?
Poeten och filosofen Friedman sade en gång att "politiker är det enda yrke man blir sämre lämpad för ju längre man håller på med det". Vet någon om herr N*der någonsin haft ett jobb utanför politiken, annat än som amatörförfattare då?
Boken heter tydligen "Stolt men inte nöjd". Kanske skulle någon annan skriva en bok om dessa lågpresterande folkvalda med titeln "Falsk, men inte ertappad"?

Fp var vakna medan alla andra sov?

2008-07-30T07:28:00.000+02:00

Herr Andr*n skriver en massa intressanta saker i Norrtelje Tidning om FRA-lagen, som ju fortfarande är på tapeten. Hans världsbild skiljer sig en smula från min.
Han börjar med att framhålla att FP minsann var alerta medan hela blogvärlden sov. Hela blogvärlden? Nej, inte riktigt. I det övre nordvästra hörnet levde Piratpartiet rövare och försökte väcka världen och tala om att en lag modell DDR höll på att smygas igenom, men gehöret var noll. Till skillnad från folkpartisterna hade givetvis inte dessa vanliga svenskar möjlighet att få ställa frågor till försvarsministern, för han är i egenskap av politiker fullständigt isolerad från vanligt folk som kan vara jobbiga att ha att göra med.

Andr*n framhåller att svenskar inte får avlyssnas, trots att detta är omöjligt att lova när det handlar om att analysera all signaltrafik. Dessutom tillkommer frågan "vad händer då om en terrorist är svensk". Givetvis får vi inget svar på den frågan. Vi vet redan att en del av de övriga punkterna, som att ingen överskottsinformation får användas etc, kringgås av FRA redan nu. De registrerar redan svenskar och lämnar över uppgifter till polisen. Argumentet att den nya lagen skall förhindra just detta faller på näsan eftersom de är hemliga, och därmed får vi ingen insyn. Risken för recidivism är uppenbar.

Förbud mot avlyssning av pressen, advokater, präster, läkare och märkligt nog politiker faller också på näsan, eftersom det givetvis inte går att avgöra när det är en läkare som lyfter luren eller när någon annan gör det. Hur hanterar vi folk som har läkarlegitimation men utövar annat yrke? Hade Doktor Alban fått frikort under sin sångkarriär, eftersom han var läkare? Vad gör vi när en läkare är terrorist? Vem avgör vem som är terrorist till att börja med?

Självklart tror jag inte att förbudet mot att avlyssna högre politiker beror på att politikerna skulle vilja ha sitt privatliv i fred. Inte alls. Det vore mig främmande. Politiker handlar aldrig egennyttigt, de ser alltid folkets bästa som sitt främsta mål. Det är därför de ger sig själva så måttliga lönehöjningar och en kort semester.

Andr*ns utspel att de tekniska experterna har fel eftersom han själv använder "spam med momentan automatisk förstöring" visar med all tydlighet hur trovärdig han är när det gäller de tekniska delarna. Att låta någon som uppenbarligen inte vet hur tekniken fungerar yttra sig om dess implementering vore som att sätta mig att döma konstsim eller isdans. Jag vet vad som är snyggt, men jag har ingen aning om vad de håller på med. Vi är båda olämpliga för dessa respektive uppgifter, han och jag.

Sist men inte minst vill jag betrakta hans exempel på att saker går snett även här.
Han nämner bland annat kidnappningsplanen mot AGL, och morden på P*lme och L*ndh. Kidnappningsplanen stoppades, som bekant, och jag har inte hört att det var FRA:s förtjänst. Morden på P och L stoppades inte, trots personskydd. Av allt att döma mördades båda av förvirrade individer som inte ingick i någon större konspiration, och som inte ringde sina chefer i länder som slutar på "-stan" innan de begick respektive dåd. Signalspaning hade inte förändrat detta. Inte ens massavlyssning hade förändrat detta.
Sanningen är att inget skyddar oss mot ensamma galningar. Det spelar ingen roll hur många bevakningskameror som sätts upp, vilket man börjar inse i Storbritannien nu när halva landet är kameraövervakat, det spelar ingen roll hur fria händer polisen eller militären har att riva upp vanligt folks liv, för det är inte vanligt folk som gör sådana saker.

Varför vi skulle vilja avlyssna alla dessa vanliga människor, för dårarna och terroristerna är inte ens en promille av befolkningen, är en gåta. Det är ett slöseri med resurser, det är ett slöseri med kompetens och det är ett slöseri med vår personliga integritet som kastas på soptippen. Det enda som kan förklara alla dessa politikers benhårda intresse att genomföra den här lagen till varje pris är just att de vill hålla ett öga på oss vanliga människor.
Men det VILL INTE VI! Vänligen låt bli att spionera på oss. Titta på dokusåpor på TV som alla andra och ge blanka fan i vanliga människors privatliv, tack. Vi har ALDRIG gett er mandat att göra så här. Vi tänker inte ge er mandat att göra det.

Alla politikers handlingar lämnar spår i historien. Handlingar vägs i efterhand och politikerna bedöms av de som har facit i hand. Hur våra nuvarande folkvalda kommer att beskrivas får mig att rysa. Det gäller inte bara Alliansen, utan även de socialdemokrater som var upphov till det här ogenomtänkta, ohederliga, ovärdiga och OLAGLIGA förslaget från början.
Ni vet vilka ni är. Vi vet vilka ni är. Det är i slutänden vi som skriver historien, och det är era barn och barnbarn som kommer att byta efternamn för att komma undan skammen.

Absoluta inkomster korrumperar absolut.

2006-12-14T22:16:00.000+01:00

En artikel på svenska (före detta) Public-Service-radions hemsida berättar om hur det fungerar när en svensk upphovsrättsorganisation bestämmer sig för att byta ledare. VD:n för organisationen, vars namn jag inte kan nämna här på grund av den svenska datalag som förbjuder namnpublicering, kallades in till akut möte där han fråntogs organisationens kreditkort och ID-handlingar, varefter inhyrda väktare avhyste honom, körde honom hem och gick in i hans bostad och tog med bolagets egendom samt en del av hans privata saker. Detta enligt websiten.
Så fungerar det alltså i Sverige numera. Tidigare var avhysning med hjälp av inhyrda vakter något som var förknippat med t.ex. gruvarbete i Colombia eller Brasilien. Några år senare blev det normalt förfarande i USA, och därmed också här. Jag har fått intrycket att St*nbecksfären var först i sverige med att använda metoden mot misshagliga "journalister", men mitt minne kanske sviker mig.
Vad som däremot aldrig någonsin sviker är naturlagarna. Makt korrumperar, och pengar korrumperar absolut. Speciellt när det handlar om pengar i kombination med någons rättigheter. Den avgående (eller kanske avkastade) VD:n beskrivs så här: "Hans trick har varit att leta upp alla sammanhang där musik har använts gratis och så se till att användarna började betala."
Det låter som om det möjligen var han som började kräva ersättning av frisersalonger och småbutiker, med andra ord. Som ni säkert vet är det ju inte längre så att betalande av TV- eller radiolicens betyder att man faktiskt har rätt att spela radio. Om det kan hända att andra kan höra på radion är det plötsligt ett offentligt framförande och då måste man betala extra avgifter. Även om de andra som kan höra radion också betalar licensen. Faktum är att det möjligen kommer att bli straffbart att ha en radio synlig i framtiden, eftersom det antyder att man stödjer piratverksamhet.
Den naturlag som korrumperar folk som hanterar rättigheter och pengar samtidigt sviker aldrig. Den nye VD:n vill enligt artikeln "vara hemlig". Det låter väl betryggande? Att vara aktiv i en organisation som hanterar rättigheter, speciellt musikrättigheter, kan av allt att döma förvandla vem som helst till en storvesir, med spetsigt skägg, egen agenda och en brinnande vilja att bli kalif i stället för kalifen. Så har det fungerat i skivbolagen och musikrättighetsbranschen från dag ett. Ytterst lite kommer musikerna till handa. Påfallande mycket hamnar och stannar i "förlagets" verksamhet. För att citera websiten: "Alla pengar är kvar i verksamheten och har investerats för xxxx:s bästa", enligt den avhyste. Pengarna har investerats för bolagets bästa. Ingenstans nämns musikerna. Jag tänker osökt på M&M Enterprises i "Moment 22", där alla soldater har en andel i bolaget så alla förväntas samarbeta och bidra, till exempel genom att skänka bort sina fallskärmar för bolagets bästa. Hur någon någonsin skall få ut sin andel nämns aldrig, och redan att fråga anses misstänkt subversivt. Att skivbolag, musikförlag och andra intressenter aldrig frivilligt lämnar ifrån sig pengar till musikerna skrivs det förvånansvärt lite om i pressen, jämfört med de skallande artiklarna om musiktjuvar, pirater och banditer som understår sig att ladda ned och lyssna på musiken innan de eventuellt köper den.
När folk laddar ned och provlyssnar får de chansen att upptäcka att skivan bara innehåller en eller två bra låtar, och därför köper de inte skivan. Därför sjunker intäkterna och därför drabbas skivbolagen, musikförlagen och de andra perifera personerna av panik. Ibland lyckas de skrämma upp artisterna också. Samtidigt finns det artister som genom sin höga och jämna kvalitet byggt upp en publik som inte sviker. Fansen köper skivorna för de vet att de är bra, och de vill stödja artisten. Pirathotet mot musikerna förefaller vara ett hot som är riktat mycket specifikt mot dagsländorna som bara har en hit och aldrig mer får till något. Så fungerade det redan på femtiotalet - de som bara fick till en enda riktig hit försvann snabbt och blev något annat.
Vad kan man då göra? Kanske det vore på sin plats att revidera lagstiftningen om hantering av rättigheter? Kanske det borde finnas tydliga och klara regler för vem som skall ha vad. Kanske det vore bra om pengarna inte investerades för bolagets bästa, utan att pengarna faktiskt gick till musikerna, kompositörerna och skaparna i stället för handläggarna, byråkraterna och planerarna? Kanske det skulle finnas en myndighet med speciell inriktning att hålla ett öga på dessa "intresseorganisationer" av alla de slag, med rätt att ingripa direkt när de ser ett spetsigt skägg och en mössa med en knapp på. Det kanske till och med borde finnas en konsumentombudsman med speciell inriktning på att försvara konsumentens rätt att hantera sin musik och sina filmer på ett vettigt sätt? Som det är nu är det mediabranschen som helt och hållet kontrollerar alla aspekter av utvecklingen. Musik skall inte gå att föra över från en spelare till en annan. En betald skiva skall inte gå att spela upp i bil eller bärbar spelare. Ett HDTV-program skall inte kunna spelas in och sparas. DVD:er skall bara kunna spelas på vissa spelare under vissa omständigheter. Inget av detta är till nytta för kunden. Inget av det har efterfrågats av kunden. Allt sker på "branschens" villkor, och kundens rätt beskärs allt mer. Varför måste det vara så?

I Vilnius har entusiaster startat en underground-radiostation som bara sänder musik av personer som saknar kontrakt. De väljer bara oberoende artister och sådana som spelar in hemma i sovrummet och skänker bort sina MP3:or. Om någon av dem skulle råka bli känd genom denna radiospelning och få ett riktigt kontrakt har kanalen lovat att genast sluta spela dem, för att inte begränsa deras ekonomiska möjligheter. Hör ni hur orimligt bakvänt det låter?
En sådan radiokanal borde finnas i varje samhälle stort nog att hysa garageband, och den borde vara helt avgiftsfri. Det finns ju faktiskt ingen i verksamheten som ens försöker tjäna pengar på det hela, så vem skulle ha rätt att kräva dem på avgifter? För mig är en sådan radiostation som en skir vårblomma som slår igenom cement-trottoaren med sin oböjliga vilja att synas.
Radiovågorna borde tillhöra alla. Det borde finnas ett frekvensområde där vem som helst fick sända med upp till fem Watt, och sprida sin musik som motvikt till de organisationer på fyra bokstäver som så gärna vill kontrollera allt vi hör och ser och framför allt ta betalt för varenda ton.
Vi behöver mångfald i stället för enfald, men så länge storvesirerna kämpar om kaliftiteln får vi bara mer av samma dravel som tidigare.

Av högsta klass

2006-11-29T09:17:00.000+01:00

Den utmärkta tidningen R*ksdag och D*partement (nummer 33) hade en artikel om hur "duktiga flickor samlas i elitklasser". Skolverket har tydligen kartlagt hur det är ställt med vetandet hos våra elever. Nio av tio högpresterande elever i årskurs nio är tydligen flickor. Bland de sämst presterande är 80% pojkar. Ingen är förvånad, utom möjligen våra politiker.
Det här är utan minsta tvivel en kulturfråga. Det är trendigt att vara korkad. Förebilden för killarna är TV-programmet "J*ckass" eller någon av de hundra klonerna, där idioter visar hur man kan bete sig om man saknar folkvett. Relationer lärs ut i dokusåporna. Det här leder till det dubbla idealet att killar skall ha snygg fysik och bete sig som apor, medan tjejer skall ha stora plastbröst och vara ytliga. Skillnaden för våra elever är att plastikoperationer är svåra att finansiera innan man börjat tjäna pengar, så tjejerna kan inte börja uppfylla idealkraven. De har däremot kvar alternativet att faktiskt plugga. Att bete sig som en idiot kostar inget, så killarna kan börja redan i sjuan med att finslipa tekniken och detaljerna så att de inte går att ha i möblerade rum när de når nionde klass. Är man xenofob och ogillar invandrare kan man försöka dra in machoidealet också, men det är ett misstag. Det här problemet är inte ett "invandrarproblem", eftersom det drabbar över hela skalan. De självvalda puckona finns i alla skolor, och är en heterogen grupp när det gäller bakgrund och kultur.
Artikeln om "eliteleverna" går vidare och påpekar att många av eliteleverna går i skolor där det inte finns några alls i gruppen av de sämst presterande eleverna. "Ändå tycker skolverket inte att det handlar om elitskolor" noterar artikelförfattaren med milt anklagande tonfall.
Man förstår av artikeln att det är oroande att det finns elitklasser eller elitskolor. Det är osvenskt, det är något som borde stävjas.

Ja, kanske det är så. Man kanske borde kvotera in fem mobbare i varje klass där ungarna faktiskt har studiero så ALLA har samma chans att misslyckas med sin utbildning och gå ut i samhället utan att kunna läsa och skriva. Det är kanske orättvist att låta de begåvade lära sig, när de som väljer att göra sig dumma inte lär sig något. Det leder till obalans ute på arbetsplatserna, där arbetsgivarna osolidariskt verkar föredra att anställa personal som kan följa instruktioner, som kan läsa anslag och som faktiskt är villiga att arbeta för sitt levebröd. Det är tråkigt att inte industrin kan ta sitt ansvar och samarbeta i politikernas strävan att sänka nästa generations IQ till rumstemperatur. Det är ju mycket bekvämare att ha en befolkning som inte kan förstå trestaviga ord och som tror benhårt på det som står i kvällspressen, än att ha en befolkning som kan tänka och ifrågasätta de beslut som tas. Sådant leder till oroligheter och bråk, och i värsta fall obekväma avslöjanden av vem som bestämmer över politikerna när politikerna bestämmer över folket.
Visst finns det fler argument mot elitskoletänkandet också; det är det första steget på ett sluttande plan där man inte vet vad slutresultatet blir. Gud vet vilka barocka krav som kommer härnäst, kanske införande av någon slags prestationsbetyg så man kan se vilka elever som faktiskt begriper något?
Lenny Bruce sade en gång att något är sjukt i ett samhälle där det anses anstötligare att visa en naken kropp än ett vapen i TV. Han hade rätt. I det här fallet har vi ett skolsystem med prioriteringsproblem där det är helt naturligt att sätta upp resultatlistor på vem som presterat vad när det varit sport- och friluftsdagar, men helt tabu att sätta upp listor över vem som presterat bäst på till exempel matteproven. När våra BILDNINGSCENTRA värderar löpning högre än faktiska studier är det dags att riva upp och göra om. Det behövs någon som går i spetsen och visar att det inte är fel att vara smart.
Den germana kroppskulten att Sundhet är Grunden för Allt borde ha fått dö ut samtidigt med trettiotalet då den föddes. Om det nu stämmer att informationsekonomin är nästa fas efter industrialismen, så ligger sverige bra till för att förvandlas till ett U-land med tanke på hur dåliga vi är på att ta hand om de elever som både kan och vill studera. Vi har avancerade skyddsnät som håller mobbare och studiesvaga kvar i elevgrupperna där de avsiktligt eller oavsiktligt förstör för alla andra. Vi har inget som hjälper de smarta att ta tillvara sina talanger, i stället trubbar vi av dem tills de nått ned till genomsnittet.
Det är klart att vi inte skall ge upp de studiesvaga, de måste få den hjälp de behöver, men vi offrar de smarta med det nuvarande systemet. De som skulle stå för nästa generations stora uppfinningar och genombrott kommer i stället att sitta och titta på TV och vegetera. De som skolan satsat extra på, kommer att göra exakt samma sak. De som gått specialintriktat gymnasium och studerat skidåkning i fyra år, men inte platsat i topp-eliten på tio personer som faktiskt kan livnära sig på sin idrott, kommer att vara i samma sits. Alla de som gått medieprogrammet "för att bli nåt på TV" men inte varit bäst kommer att sitta och titta på de som faktiskt var det. Vi får ett folk bestående av själlösa drontar som inget kan, inget vet och inget vill, och som tycker det är rätt OK "eftersom ju det här med att kunna saker inte längre är så viktigt". Det är viktigare än någonsin. Det är dags för omstörtande reformer av utbildningssystemet. Det är dags att elda upp alla plandokument skrivna efter LGR-69 och börja om med ett helt rent papper och målet att lära alla elever allt de behöver veta för att klara sig. Till varje pris. Om nödvändigt med ensidiga och odemokratiska metoder, utan elevinflytande. Om det visar sig att detta kräver att vi avskedar hela lärarkåren och hyr in nya lärare från utlandet för att få ordning så gör vi det. Flumpedagogerna vi sparkar kan ju alltid bli något inom media.

Personligt ansvar

2006-10-23T17:11:00.000+02:00

Återigen har en svensk banks kunder lurats att avhända sig miljoner, genom att någon skrupelfri person skickat dem ett brev som fått dem att glatt gå till en falsk website och mata in säkerhetsuppgifter. När man läser brevet blir man milt orolig för hur det står till med folk. Svenskan i brevet är så undermålig att varje något så när alert person borde inse att det är något fel. Formuleringarna är i klass med "Du mig skicka kontonumren bästa sätt, annars kontot aldrig mer funktionsdugligt."
Rimligen borde man känna att något är fel. Rimligen borde man kontakta banken och fråga hur det står till. Problemet är att svenskarna inte längre är rimliga.
När Eländet bröt ut igen i Libanon var tidningarna fyllda med artiklar om upprörda resenärer som satt fast i Beirut och fick vänta flera dagar på att bussas ut. Någon var oerhört kränkt av att ha skeppats ut ur krigszonen ombord på en båt där han inte fått enkelhytt, och luften var dålig trots att han sagt att han ville ha en hytt med luftkonditionering eller åtminstone bra luftväxling.
Kanske det hade varit bättre att stanna i Beirut i så fall, även om det var mer bly i luften där?
Några av personerna som undsattes var mycket upprörda över hur lojt de bemötts av UD:s folk på platsen, "Det var som om man fick skylla sig själv när man åkt hit!".
Borde man inte det? Finns det inte en gräns för hur dum man egentligen får vara?
När har man rätt att kräva att folk skall ta ansvar för sina egna handlingar? Om de går på ett lurendrejeri som är så uppenbart att en mellanstadieelev kan se att det är något skumt med det (här avses Nigeriabreven)? Om de åker till något som under modern tid i stort sett oavbrutet varit en krigszon? Om de passerar varningsskyltar med texten "extrem lavinfara, åk inte i opistat område", och hakar ned avspärrningsrepen för att kunna ta sig ut i lavinzonen?
När är man så pass enfaldig att man helt enkelt får stå sitt kast? Hur mycket skall man få förlita sig på att allmänheten skall reda ut det man själv ställer till med sina medvetna handlingar?
Det har skrivits spaltmil om konceptet "kulturkanon" och huruvida det är lämpligt, förkastligt eller till och med fascistiskt att göra listor över vad folk bör ha läst. Kanske det är dags för samhället att fundera på vad folk bör ha förstått i stället. Är det inte dags att sätta individens frihet i relation till individens ansvar, för första gången på ett par decennier?
När folk har problem med att hantera sin vardag av en eller annan anledning kan de tilldelas en "god man" som har hand om deras pengar så de inte skall ställa sig själva på ruinens brant. Kanske det borde vara en automatisk påföljd för de som går på de mest genomskinliga internetbedrägerierna? Ett års prövotid där en vuxen har hand om pengarna medan man går en studiecirkel och lär sig känna igen vad som är uppenbart orimligt.
Lektionerna, godmans-uppdragen och översynen av detta borde kräva en del mänskliga resurser, och det skulle med andra ord bidra till att sänka arbetslösheten medan det samtidigt skulle minska samhällets kostnader för diverse ogenomtänkta tilltag. Det känns som en lösning som alla vinner på.

Hur skall vi lära unga att använda internet?

2006-07-28T00:14:00.000+02:00

I stort sett varje vecka har tidningarna artiklar om hur barn och ungdomar utnyttjas på internet, hur de luras eller övertalas att lägga ut bilder på sig själva mer eller mindre avklädda. Det skrivs spaltkilometer om hur vuxna utnyttjar yngre på umgängesplatser som L*narstorm, och de som driver siterna porträtteras som oansvariga och giriga trots att de gör vad de kan för att kontrollera vad som händer och vem som gör vad. Det görs med ojämna mellanrum TV-inslag om de hänsynslösa vuxna som letar sexobjekt på nätet i alla åldrar, och även där framhåller man gärna att de som administrerar mötesplatserna eller kontaktsidorna eller vad nu formen är, bär ansvaret för att förhindra övergrepp av alla sorter.
En mer sansad inställning är att vi alla måste hjälpa till att lära barn, ungdomar och vuxna nätnoviser hur man använder nätet, vad man måste se upp för och vad som är tecken på att något är skumt. Första gången man får ett lurendrejerimail har man inga referenser som gör att man känner igen det, men kritiskt tänkande bör göra att alla funderar en sekund på om erbjudandet är rimligt. Har man verkligen köpt en lott i det där utländska lotteriet? Är det rimligt att en fd advokat för Nigerias inrikesminister skall höra av sig med ett fantastiskt erbjudande om att tjäna en miljard genom att "bara" göra ett par enkla banköverföringar? Det enda som krävs är att man fått grunden i kritiskt tänkande, en sund skepsis och kanske lite hjälp från de som redan har vanan att skilja äkta medmänniskor från rovdjur på nätet.
Inget av det här underlättas när en kvällstidning som AB har en kampanj som den nuvarande, där de ber "tjejer mellan 18 och 25" att maila in om sina sexexperiment.
Begreppet "tjejer" är tänjbart och omfattar alla åldrar. I feministsammanhang betecknar "tjejer" ibland vem som helst av kvinnokön, oavsett social ställning eller ålder. Ordet har gått från att enbart beskriva barn till att kunna beskriva vem som helst som inte är man, men fortfarande är den huvudsakliga betydelsen "flicka". Redan att någon ber att man skall skriva till en adress som "sexexperiment@någonting" borde få larmklockor att ringa. Att någon ber "tjejer" skriva borde ge en ännu starkare signal att något är skumt.
Tidningens beteende är en perfekt illustration av hur de beryktade nätpedofilerna arbetar; under en fasad av respektabilitet ber man folk att skriva om sina sexvanor, om sina fantasier eller om sina sexuella intressen. Nästa steg, bland riktiga nätrovdjur, är att invagga det blivande offret i falsk trygghet. Möjligen genom brevväxling via mail om egna drömmar, möjligen med löften om pengar för ett möte. Hur tidningen tänker gå vidare efter den första kontakten vet jag inte, men oavsett vad de har tänkt sig kommer även det andra steget att vara förvillande likt nätförbrytarnas "grooming", deras arbete för att få offret att samarbeta och förbereda det övergrepp som det hela skall leda till.
På ett sätt är AB:s experiment utmärkt eftersom det är ett bra exempel på vad man skall passa sig för. Man kan visa barnen notisen där tidningen ber om information och lära dem att om de någonsin ser något i den där stilen så skall de INTE svara, utan kontakta en vuxen som kan anmäla till rätt myndigheter. Att adressen leder till en känd tidning betyder ingenting, det förekommer att tidningar ger epostadresser till prenumeranter, som till exempel Östers*ndsposten gjort under tidigare år. Dessutom är det lätt för en person med onda avsikter att arrangera en adress som är snarlik en legitim. Skillnaden mellan "tella.se", "tella.com", "tella.nu" och "tella.org" är enorm för datorn men knappt märkbar för en ovan användare. En adress som ser legitim ut behöver inte vara det. Alltså är det innehållet i texten man måste bedöma. I det här fallet begäran "berätta om dina sexexperiment".
Det är möjligt att uppsåtet från tidningens sida inte är grumligt. Det är möjligt att målet är att samla in information till någon slags djupare analys av myndiga personers sexliv, men det känns som om avsikten antingen är att sälja lösnummer genom att presentera "läsarnas snaskigaste sommarligg" eller möjligen att den ökända satanistiska pedofilringen som diskuterats i TV faktiskt finns i verkligheten och har en representant på tidningen.
Faktum är att hela historien är ett sådant snedsteg att jag hade trott att det var en rötmånadshistoria om jag inte sett det med egna ögon.
När tidningarna visar sig från den här sidan gör de vårt jobb lättare, när det gäller att lära noviserna hur farliga skummisar ser ut på nätet.
Vad deras egentliga uppsåt var är höljt i dunkel.

Storebror lyssnar på dig

2006-07-25T14:05:00.000+02:00

Dagens N*heter hade för någon dag sedan en ledarsida om hur den svenska internettjänsten "hitta" på ett obehagligt sätt tränger sig in i privatpersoners närhet. Vem som helst kan söka efter en människa och få upp en satellitbild över hans/hennes trädgård, och om vdb tillhör den minoritet som bor i innerstäderna i Stockholm, Göteborg eller Malmö kan man i stället för satellitfoto få se en bild av husets entré. Sammanfattningen är att företaget bakom sidan inte brutit mot några lagar utan sammanställt offentlig information, och att det här är intrång i privatlivet som borde stävjas. "Storebror ser dig". Om vi inte säger nej nu, kommer det här att bli värre och missbrukas på nya sätt, menar ledarskribenten.
På ett sätt förstår jag synpunkten. Den som för första gången slår upp sig själv och ser ett foto av villan ovanifrån påminns om det sena 90-talets teknikthrillers på bio där privatpersoner jagas av hemliga organisationer och mängder av svarta helikoptrar när som helst kan dyka upp och trolla bort folk spårlöst.
Det tidningen missar är egentligen två saker. Den första är nyttoaspekten för de 90% av svenskarna som inte har några dunkla avsikter med att slå upp var någon bor. De som på semestern skall hälsa på en släkting de träffar vart tionde år. Det har i många år varit möjligt att ringa nummerupplysningen och få reda på gatuadress etc, men nu har bilföraren i okänd terräng plötsligt också en tydlig karta som underlättar. Ett framsteg. En bild av en port så man kan se att man åtminstone är i rätt bostadsområde. Det skulle inte förvåna mig om man i framtiden kommer att ange GPS-koordinater också, för att underlätta ytterligare för den som söker.
Det enda som är nytt med detta är att informationen nu är lätt tillgänglig för gemene man. Myndigheterna och polisen har givetvis haft de här möjligheterna länge, men nu kan även de som betalat för systemens utveckling få använda dem. Ännu ett framsteg.
Den andra aspekten är den viktigare, nämligen att det här lindriga intrånget inte är det som borde oroa folk. Det alldeles äkta storebrorshot som föreligger kommer direkt från statens representanter, i det här fallet en minister vid namn B*dström som av allt att döma delar in svenska i "häktade" och "ännu inte häktade". En strid ström av lagförslag har kommit från justitiedepartementet om att det är av högsta vikt att polisen får fler hemliga tvångsmedel att tillgå. Möjlighet att placera mikrofoner i bostäder. Möjlighet att avlyssna telefoner. Möjlighet att leta igenom folks hem. Möjlighet att kartlägga elektroniska spår på internet och i samhället. Inte bara övervakning av människor som är direkt misstänkta för något, utan även av personer som inte är misstänkta för brott.
Det är med andra ord vem som helst. I detta underbara land där pensionerade poliser ägnar sig åt att övervaka grannarnas sophantering och anmäla dem om de gör något fel, skall nu aktiva poliser ägna sig åt att övervaka sina grannar för att se om de tänker göra något skumt.
Jag är medveten om att ett heltäckande avlyssningssystem skulle leda till noll procents brottslighet. Om man avlyssnar alla kommer det inte att bli några svartjobb med att måla någons villa för ett par tusenlappar. Det kommer inte att säljas svarthuggen ved. Det kommer inte att göras samköp av öl över gränsen till länder med lägre alkoholskatt. Det skulle ge staten miljarder i ökade inkomster. Samtidigt skulle det leda till ett otroligt repressivt samhälle där folk inte vågar säga vad de tycker eller leva som de vill. Ett samhälle som passar militärer och andra lagspelare perfekt, men som skulle vara rena döden för individualisterna. Som vi lärt oss genom historien så är det individualisterna som för samhället framåt. Det är de som är uppfinnare, drivande krafter och reformerare. Det är bara de döda fiskarna som flyter med strömmen.
Att tidningen alltså väljer att förfasas över ett privat företags intrång i personers privata sfär medan ett betydligt större hot finns i den sittande regeringen tyder antingen på ett milt fall av skygglappar eller på en mer sinister konspiration. Vi som minns våra 90-talsfilmer vet att de onda konspirationerna med de svarta helikoptrarna alltid också omfattar de personer hjälten misstänker minst.
I dagens samhälle samarbetar statens representanter med främmande lands säkerhetstjänst och låter misshagligt folk försvinna i natten, i privata jetplan mot länder där tortyr är vardag. Detta är verklighet och inte fiktion. Ingen i maktposition vill tala om hur mycket av det övriga i filmerna som faktiskt är verklighet i dag. Ingen vill ens prata om de "hemliga avvisningarna" där de avvisade har ögonbindel och de som avvisar har rånarluva.
Det enda vi kan vara helt säkra på är att storebror numera är blond, och att han gärna lyssnar på vad du säger, även om han inte delar din åsikt.

De utsatta skribenterna

2006-07-23T23:57:00.000+02:00

Ibland är de samtida mysterierna kanske inte fullt så mystiska som folk hoppats. Storsjöodjuret visar sig vara några sopsäckar som flyter strax under ytan. Den fruktansvärde pyromanen visar sig vara en sjuåring som precis upptäckt tändstickor.
Det utmärkta radioprogrammet "Vår gr*ndade mening" hade ett inslag om journalister som får hatbrev och utsätts för kränkningar. För den lyhörde finns en del av förklaringen till detta nya fenomen i själva programmet.
Journalister med integritet och yrkesstolthet förtjänar respekt. De grävande journalisterna är de enda som balanserar politikernas och framför allt tjänstemännens makt, och det är viktigt att de inte låter sig tystas. Jag förstår att en del makthavare försöker trampa ned dem, vilket bland annat H*nne K på DN berättade om i programmet, men jag tror att journalisterna kan se det för vad det är: ett försök för makthavaren att behålla initiativet trots att det redan är förlorat.
I programmet intervjuades också två utsatta journalister som jobbar på en nöjestidskrift, och som efter en artikel i ett "kontroversiellt ämne" - arbetslösa ungdomar - hotades av arga läsare och utsattes för övergrepp.
Övergrepp och hot är givetvis inte rätt metod, men när den ene journalisten beskriver sin inställning när han skriver som "min penna är en dolk som jag skall typ såhär sticka in så djupt som möjligt i den personens hjärta och vrida om så hårt som möjligt, det är typ en metafor för hur ja ja och man skall vara så hård och så jävl- trycka till så- att det är enda sättet man måste skrika allså högt som fan för att bli hörd liksom" så klarnar bilden något.
Det exempel på hans skrivande som ges är "hennes stela ansiktsuttryck får mig att anta att hon är förståndshandikappad", om ett cafébiträde som han tydligen inte tyckt om.
Plötsligt är det inte längre ett mysterium varför just den här journalisten får hatbrev. Det vore lätt att raljera och skriva att det är trevligt att även de svårt drabbade bokstavsbarnen får en chans i yrkeslivet, men det här är inget att skämta om. Jag är övertygad om att den här skribenten kommer att ha en lång och framgångsrik karriär i kvällspressen när han lämnar nöjesjournalistiken, och då kommer han inte längre att skriva om obskyra indiepopband utan om vanliga människor som drabbats av olyckor och om dokusåpakändisar som super bort sitt liv. Med den här attityden kommer han att lämna ett pärlband av drabbade och förtvivlade människor bakom sig.
Det intressanta är att jag före detta program aldrig hade hört talas om honom, medan flera av de mer seriösa och balanserade journalisterna var bekanta åtminstone till namnet. Med andra ord fungerar inte "skräntaktiken" heller, annat än möjligen internt på tidningen.
Ett annat exempel i programmet är en sportjournalist som blivit utbränd på grund av mängden av hatbrev, och nu är tjänstledig och har en assistent som går igenom hans post och sorterar bort otrevliga saker. Denne journalist använder sig gärna av krigsrubriker och uttryck av typen "landsförrädare" om idrottsmän om de inte presterar på topp.
Så länge journalister (och pseudojournalister) bidrar till det allt hårdare språket genom att hela tiden använda råare formuleringar, mer svärta och mindre nyanser kommer den hårda responsen från läsarna också att bli värre. Det är ytterst sällan jag kan identifiera mig med en idrottsman, men om jag presterade så mycket jag kunde under en match och sedan möttes av omdömen som "nolla" eller "sopa" i pressen skulle jag vara frestad att svara med en gatsten genom lämpligt fönster. Sådant kommer vi av allt att döma att få se mer av, för presskåren visar inget som helst intresse av att ta avstånd från de få som formulerar sig på det här sättet och på så sätt legitimerar hämndbeteenden från arga läsare. Så länge normen är "skada dem så mycket som möjligt" från vissa journalisters sida kommer inget att bli bättre.

Vad det handlar om

2006-07-21T09:39:00.000+02:00

Sydsv*nskan har i dag ett par artiklar som antagligen skall balansera varandra - dels en debattartikel av centerns J Lin*nder om att privat fildelning skall vara laglig, dels en artikel om att Pir*tpartiet består av oengagerade spolingar som fuskar ihop gräsrotskampanjer.
Strävan efter balans är väl bra, men båda artiklarna haltar en smula. Först och främst för att JL inte riktigt förstår vad fildelning är. Han skriver om att icke-kommersiell nedladdning bör vara laglig men att vi inte kan ensidigt säga upp våra åtaganden att försvara utländsk copyright. Fildelning innebär alltid att man även laddar upp. Att ladda ned saker är en helt annan sak. Skillnaden är lika stor som mellan vanlig landsväg med trafik åt båda hållen, och motorväg med räcken och betongmurar.
Styrkan med p2p-näten är att all slags kultur, även bortglömd eller okänd eller lågbudgeterad, når ut eftersom den som älskar en sak lägger upp den så att andra kan se den. Det är detta som leder till mångfald. Ren nedladdning har varit laglig hela tiden så länge man laddar hem från musikkartellernas butiker, men då upphör mångfalden och utbudet går från världstäckande till amerikansk top-20.
Artikeln om pir*tpartisterna är skickligt skriven, rent stilmässigt. Den lyckas hela vägen ta upp saker på ett negativt sätt för partiet, och den som trodde att "alla skriverier är bra reklam" borde ta en titt på den här artikeln. Den lyckas på liten yta framhålla att piraterna inte bryr sig om musikerna, att de inte förklarar för folk som inte förstår, att de inte vet varför de engagerar sig och att de bedriver kampanjer på insändarsidor under falsk flagg.
Den sista biten är mest intressant.
" – Eftersom vi aldrig skriver att vi är från [partiet] ser det ut som det är en massa vanliga svenskar som är upprörda, säger [GN]."
Det är möjligt att GN formulerat sig så, det kan jag givetvis inte veta, men det förvånar mig att det tydligen finns en skillnad mellan "vanliga svenskar" och politiskt aktiva. Det är en förskräcklig tanke. En gång i tiden stod det i författningen att all makt utgår från folket, vilket måste betyda att det är folkets engagemang som formar politiken. Genom någon slags vedervärdig urholkning av det politiska begreppet har ett nytt politiskt frälse uppstått, och det är inte bra om vanliga svenskar lägger sig i.
Det är klart att de som skriver in är vanliga svenskar. Det är JL på debattsidan och PTO på ledarsidan också.
Det GN och JL verkar ha gemensamt är att de representerar en massa "vanliga svenskar som är upprörda", och det finns en anledning till att de är det. Det som är pir*tpartiets viktigaste fråga, den som det skrivs i särklass minst om eftersom det är bekvämare att skriva om hur fel det är med kultur som är gratis.
Anledningen till att en miljon svenskar är upprörda är att de kriminaliserats helt plötsligt, och att överåklagaren betraktar dem som en variant på kriminella MC-gäng. De är upprörda över att Bodstr*m i mars månad förklarade i DN att den nya lagen inte skulle användas för att jaga fildelare, utan bara de som tjänar grova pengar på förfalskning av skivor. Direkt när lagen klubbades igenom utan märkbara protester ändrade han uppfattning och satte blåslampan på åklagarna att börja jaga enskilda privatpersoner. Upprördheten handlar om bötesbelopp på närmare 20.000 kr för ett brott som aldrig bevisats orsaka någon ekonomisk eller annan skada. Fildelning ses av rättssystemet som grövre brott än misshandel, av allt att döma.
Det är denna skillnad mellan lagstiftarnas tankevärld och folkets vilja, och politikernas löften kontra handlingar som är den viktiga frågan. Journalisterna och debattörerna undviker den så gott det går, men förhoppningsvis går det inte att stoppa tillbaka den här kaninen i hatten igen. Frågan är uppe, och borde behandlas med den respekt den förtjänar.

Storpotäten ny ledare för socialdemokraterna

2006-07-19T16:40:00.000+02:00

N*rrköpings Tidningar visar med all tydlighet att det är rötmånad, genom att följa exemplet från Expr*ssen och berätta att någon förment pinsam person ur det förflutna minsann blivit medlem, ordförande eller riksdagskandidat för något parti.
Expr*ssen var först ut med att meddela att Siw P*rsson blivit lovad en ministerpost för piratpartiet. En ren lögn, som de kunnat genomskåda genom att ringa ett enda samtal till någon av PP:s representanter, men som de i stället valde att publicera. Den practical joker som lurade i dem "nyheten" måste ha skrattat sig fördärvad. Jag vet att PP:s ledning skrattade gott. Jag vill också påpeka att det inte är Siw någon skrattar åt, det är den journalist som valde att inte ens göra grundkoll av uppgifterna som framstår som åsna. Även resten av redaktionen framstår i skum dager eftersom de fortfarande inte dementerat uppgiften, trots påpekande från partiets representanter. Jag hoppas även Siw ser det komiska i situationen, trots att tidningarna gått hårt åt henne.
Nu ansluter sig NT till E och skriver att Förre Förrädaren St*g B*rgling blivit medlem i V. Det skulle kunna vara en pikant historia, om det inte var så att det på långt håll luktar "svartmålning av konkurrentparti" även om den här så kallade nyheten, och om det inte var så att registrering av vem som är medlem i vilket parti traditionellt betraktas med viss tveksamhet av svenskarna. De flesta av oss minns med olust hur myndigheterna för ett antal år sedan registrerade oliktänkande och förhindrade att de fick "känsliga arbetsuppgifter" och i vissa fall bidrog till att förstöra deras liv.
De flesta av oss vill fortfarande ha mindre snokande i våra privatliv, men trots det går både justitieministern och tidningarna på motsatt kurs, justitieministern genom att driva igenom lagar som låter polisen avlyssna vem som helst under vilka former som helst, och tidningarna genom att trycka vilket dravel som helst oavsett om det har nyhetsvärde eller inte. Det här är inte bra för pressens trovärdighet, och inte heller för sverige som förment rättsstat.

Jag förutspår att Sv*nska Dagbladet kommer att ha nyheten om Storpotätens partiledarroll i god tid före valdagen. Ni såg det här först.

Konsten att rapportera en illusion

2006-07-19T01:25:00.000+02:00

I H*llands nyheter skrev en journalist i dag en artikel om filmbranschens snart förestående död. Han intervjuar en av de drivande krafterna bakom Anti-Pir*t-Byrån. En lobbygrupp och påtryckarorganisation startad av filmbranschen för att irritera filmvännerna, så vitt jag kan se.

Lobbyisten, som vi kan kalla Bengtsson eftersom han heter så, lägger ut texten precis som A*B:s representanter brukar; med vagheter och insinueringar och sammanblandningar. Han börjar med att stolt påpeka att de som fällts hittills fått böta 18000 kr. Min spontana tanke, men inte journalistens tydligen, är att det skulle vara intressant att se hur man kom fram till den här straffnivån. 18000 kr låter som ett bötesbelopp för misshandel ungefär. Hur har man värderat hur mycket just den här fildelaren har skadat filmens vinstmarginal?
"Vi vill helst inte polisanmäla, men tvingas till det när folk stjäl från oss" säger han, men han kan givetvis inte bevisa att något blivit stulet. Inget har nämligen blivit stulet. Något har blivit kopierat. Kopiering är stöld om fotografering är kidnappning. Resonemanget är ogenomtänkt, dåligt underbyggt och när man ser det i logikens klara sken direkt enfaldigt. Inget har försvunnit från filmbolaget, annat än en förväntad intäkt. Filmbolaget har tänkt sig att det skall tjäna fem miljoner i veckan på en film och om de inte gör det måste det bero på något. Helst på något yttre, som till exempel piratverksamhet. Det vore olämpligt att till exempel medge att filmen är usel och inte drar så stor publik som man hoppats. Tyvärr visar Hollywood och svensk filmindustri om och om igen att de lika gärna tillverkar sopor som kvalitetsfilm, och då borde man också vara beredda på en svag ekonomisk utdelning. I stället skaffar man sig en megafonorganisation som kan skräna om att branschen blir bestulen. Eftersom branschen faktiskt har högvis med pengar har man också råd att köpa sig mycket uppmärksamhet.
Representanten upprepar mantrat att till exempel P*rate Bay tjänar massor av pengar på annonser eftersom de har massor av besökare. Så vitt jag vet får man betalt om någon klickar på annonserna, och jag vet inte hur det är med andra användare men personligen klickar jag aldrig på annonser på websidor. De flesta ser jag inte ens, eftersom min brandvägg filtrerar bort dem. Jag misstänker att majoriteten av de mer tekniskt begåvade surfarna har något liknande installerat, och jag misstänker också att det är just tekniskt begåvade surfare som är de återkommande besökarna hos till exempel P*rate Bay. Jag vet inte hur mycket de tar in varje vecka, men jag finner det komiskt att smutskastarna räknar med att alla besökare klickar på varenda annons varenda gång de besöker en sida. Det är som om de räknade med att alla som spelar på solvalla skulle vinna på varenda bong. Det är en vacker illusion, men den tyder på en allvarligt sned verklighetsuppfattning. Det är värt att minnas när man ser resten av deras räkneövningar;
"Branschen räknar med att det förra året laddades ner 13 miljoner filmer från nätet.
- Det kan ställas i relation till att vi säljer för cirka 18 miljoner."
Var dessa siffror kommer från kan vi bara gissa. Om filmbranschen bara säljer film för 18 miljoner kronor är den betydligt mindre än jag trodde. Med tanke på att SF på en egen websida säger sig omsätta 900 miljoner får jag anta att filmförsäljningen är en utdöende verksamhet och att de som sysslar med det lägger ned inom något år. Om det inte är så att lobbyisten menar att de säljer 18 miljoner filmer, för då är siffrorna helt annorlunda. En DVD kostar 180 kr ungefär, en VHS kostar strax under hundringen i snitt. Om vi tänker oss ett medel på 150 kr får vi i så fall en intäkt på 2700 miljoner kronor. Är det då meningen att jag skall gråta för att de inte tjänade två miljarder till? Jag vet ärligt talat inte vilken av de två versionerna som stämmer med hans verklighetsuppfattning, men det känns som om något inte stämmer med verkligheten som jag känner den.
Herr Bengtsson fortsätter med att förklara att om folk fortsätter ladda ned film kommer Hollywood att sluta göra film. Det sade Hollywood när TV kom också. Hollywood försökte förbjuda videobandspelarna när de kom. De har varit emot all teknisk innovation sedan förra sekelskiftet, och de har hela tiden ökat sina vinster när de väl tagit till sig den nya tekniken. Hollywood har annonserat sin omedelbara kris och död i decennier, och de flesta av oss har tröttnat på att lyssna på lögnerna.
När han sedan förklarar att det här drabbar TV-branschen också visar han med all tydlighet hur lite lobbyisterna bryr sig om den verklighet de yttrar sig om. Det finns utmärkta artiklar om hur nätdistribuering enbart ökar tittarunderlaget. Folk hämtar serierna från nätet för att få se dem snabbare, men de ser dem när de sänds i TV också, eftersom det är en annan upplevelse att se dem på en större skärm. Det här är inte okunskap, utan lobbyisterna säger det de får betalt för att säga. Antagligen vet han bättre, men det är hans jobb att inte tala om det. Det borde vara journalisternas jobb att föra fram en motbild, men det är så klart enklare att inte göra det utan bara upprepa det lobbyisten sagt, även om det i praktiken gör artikeln till en icke betald annons.
Det enda Bengtsson egentligen säger som jag känner att jag kan hålla med om är att det behövs fler ställen som säljer film. Jag håller med. Ett större utbud, med rimligare priser, skulle vara till fördel för alla. Synd bara att filmbranschen hellre stämmer fansen än lyssnar på dem och säljer saker de vill ha till dem.

Det jag som filmvän skulle vilja ha är en rejäl "back-catalogue" med äldre filmer som redan betalat sig, i komprimerad form som de filmer vi nu laddar ned illegalt, men med garanterad kvalitet och inga störningar. Om jag kunde ladda ned gamla filmer den vägen för en tia eller två per styck skulle jag göra det. Kvalitetsgarantin att jag hämtar direkt från producenten skulle vara värd pengarna. För filmbolaget skulle kostnaden vara i stort sett noll, och de skulle ha en chans till att tjäna en liten summa på en gammal film. Några miljoner människor som betalar en liten summa var blir en hyfsad intäkt. Sälj textningen separat för några tior till. Låt kunderna skicka in en tia extra för ett tryckt DVD-omslag som postas hem till kundens brevlåda. När man bockat i alla kryssrutorna har bolaget tjänat 40 kr på en film som tidigare stod och dammade, och man har inga distributionskostnader, lagerkostnader eller marknadsföringskostnader. Det enda man behöver göra är att titta på IMDB och se vilka filmer som är populära, och som inte är i distribution nu och sätta igång. Om luspanka hackers kan kopiera film med rimlig kvalitet borde Hollywood kunna åstadkomma ett utmärkt resultat. Utan att det kostar dem en förmögenhet. Utan stämningar. Utan det eviga tjatet om hur hela världen är emot dem. Vi vill handla, så sälj oss det vi vill ha!

Kvällspressens diskreta kompetens

2006-07-07T15:00:00.000+02:00

En av de tongivande kvällstidningarna har i sin rapportering från Almedalen ett scoop om att en beryktad, för att inte säga ökänd, svensk åklagare smutskastas på Pir*tpartiets "interna sajt". Lite enklare grundforskning visar att det i själva verket var i en extremt offentlig IRC-kanal som övertrampet gjordes.
För den som aldrig använt IRC kan jag nu avslöja en sak: för att starta en "kanal" att tala i använder man kommandot "/join #kanalnamn". Om det inte redan finns en kanal som heter "kanalnamn" så skapas det en sådan kanal automatiskt, med dig som "ägare". Med kvällstidningens egen logik skulle du alltså kunna ansluta till en IRC-server, skriva "/join #expressen" och vips vara chef för expressens interna sajt. Tänk så trevligt det vore om det var så enkelt att bli chef för en riktig tidningsverksamhet. Tydligen är det ungefär så enkelt att bli "journalist" på en kvällstidning, med tanke på de verkliga övertramp och grodor som pressen gjort sig skyldig till under de senare åren.
Jag noterar att åklagaren i fråga hanterar smutskastningen på ett hedervärt sätt, han betraktar det som det lättviktiga svammel IRC-snack ofta är. Att han inte tar det på allvar ökar min respekt för honom. Jag tycker fortfarande illa om en del av hans tidigare beslut i tjänsten, men jag uppskattar att han kan hålla huvudet kallt nu.
Något som är mycket mer anmärkningsvärt, om det nu till skillnad från det där med "intern sajt" är sant, är överåklagarens uttalande om fildelares mentalitet; "- De har egna normsystem. Därför anser de sig ha moraliskt rätt att gå till angrepp mot alla som de uppfattar som motståndare. Det kan vara allt från otrevlig ton till straffbara hotelser."
Nu frågar jag de 1.5 miljoner svenskar som är fildelare; känner ni igen er i den där beskrivningen? Är ni aggressiva och hotfulla mot alla ni inte är sams med? Om inte, kan ni fundera på följande: Exakt ETT parti i det kommande valet tänker avkriminalisera er, och därmed göra er till respektabla, fridsamma svenskar igen istället för något som jämställs med kriminella MC-gäng. Det är just det parti som artikeln försöker smutskasta. Fundera på var ni vill lägga er röst. Vill ni ha tillbaka sans och vett i lagutövandet? Anser ni att det faktiskt är skillnad på vad kriminella bikers sysslar med, och på att tanka hem en kopia av Sven-Ingv*rs senste singel? Gör då er röst hörd i september.

"Räkna med fienden", en film av Cannes Shelf.

2006-07-01T15:35:00.000+02:00

Jag såg nyss en räkneövning från det statliga verk vars syssla är att hejda terroristerna som destabiliserar landets ekonomi genom att kopiera filmer och dataprogram. Det vill säga anti-p*ratbyrån. De är i och för sig inget statligt verk, men namnet antyder att de vill ge det intrycket. De som kopierar film och program är väl kanske inte terrorister heller, men antipiraterna vill gärna få det att låta så. Om matematiken också är baserad på halvsanningar vet man inte, men låt oss spela med, för en gångs skull.

Så här ser exemplet ut:

Priset på filmen är 115 kr.
Av de är 20% moms, som går till staten.
22.5% går till butiker och videouthyrare.
7.5 % går till grossister och "subdistributörer"
25% går till videodistributörer och
25% går till "rättighetsinnehavare, filmproducent m.fl."

Momsen är en tillfällig skatt som infördes för tre decennier sedan för att kortsiktigt fixa till statens knackiga finanser. Av detta lär vi oss att när man väl infört en avgift får man leva med den till döddagar. Grattis till er som är med i trängselavgiftsförsöken.
Butiker, videouthyrare, subdistributörer, grossister och i viss mån videodistributörer är mellanled som direkt kan tas bort när Internet är distributionskanalen. De står för mer än halva kostnaden i räkneexemplet, och vi kan notera att "lobbyister, branschorganisationsavgifter och påtryckningsbyråer" märkligt nog inte finns med någonstans i kostnadskalkylen trots att de garanterat inte är gratis.
De enda i hela kedjan som faktiskt tillför något är rättighetsinnehavaren/filmproducenten och möjligen videodistributören, eftersom det anges att det är i det ledet som ev textning görs.
Det krävs svärd för att få mig att ens nästan gå med på att marknadsförare är värda sitt pris i detta reklamdränkta samhälle. Grossister behövs inte när man laddar ned direkt från upphovsmannen, och hela lagerarbeteskonceptet går bort.
Med vettig näthandel kunde alltså priserna sänkas med sådär 1/3 och ändå ge upphovsmännen mer intäkter att göra ny film för. Alternativt kunde man rakt av sänka priset så pass mycket som en kompensation för att kunden -jag- inte får ett stiligt fodral etc etc.
Det blir allt mer uppenbart varför det inte är upphovsmännen som bråkar om att piratkopieringen är ett hot, utan mellanhänderna/parasiterna som inte bidrar med något reellt till den konstnärliga processen, utan bara är en kostnad som kan moderniseras bort med rationellare distribution.
Med siffror i stället för procenttalen kunde filmen kostat 65 kronor i stället för 115, om vi behåller de två nedersta produktionsstegen (med avdrag för lagerkostnader etc hos videodistributören) samt momsen.
Om jag kunde ladda ned en film för 65 kronor lagligt så skulle jag göra det, under förutsättning att det var en film jag är intresserad av. Det gjordes mängder av intressanta och bra filmer på 50-70-talet som är svåra eller omöjliga att få tag i nu, som skulle vara perfekta för det här. Att distribuera en film som "Operation Petticoat" som eventuellt säljer 500 ex i sverige kanske inte bär sig när man skall trycka omslag och översätta till svenska, men att låta oss som verkligen vill se den ladda ned den i DVDR-format för en femtiolapp utan textning och extra tillbehör skulle kosta studion några få kronor att ordna. Det skulle vara så nära "gratis intäkter" man kunde komma, och de skulle få ut MER vinst på det än de får nu om de distribuerar den som DVD.
Vad förhindrar egentligen detta? Antagligen just antipiraterna och branschorganisationerna, som ser sina x procent av pengarna försvinna i fjärran. Genom att starta sina egna "poliskårer" har filmbranschen lyckats hindra sig själv från att på ett bekvämt sätt tjäna högvis med pengar på äldre material, och de har dessutom retat upp tusentals aktivister där ute som nu betraktar dem som vilken annan form av organiserat förtryck som helst.
Starkt jobbat, pojkar. Att både kasta bort vinsten och skaffa sig badwill i ett enda steg, och dessutom betala för det? Fantastiskt.

Kulturchef "erkänner"?

2006-06-05T06:20:00.000+02:00

Svenska D*gbladet publicerar i sin nätupplaga en liten diskret notis med rubriken "Kulturchef erkänner fildelning". Det handlar om kulturchefen i Karlskrona som förklarar att han minsann hämtar musik på nätet, och att det är dags att avdramatisera det hela.
Denne kulturchef har förstått vad det handlar om betydligt bättre än rubriksättaren. Vad frågan handlar om, för de som ser det här som en ideologisk fråga, är att det är vansinne att hindra folk från att dela med sig av musik och vetande.
Framför allt måste vi fråga oss om något som nästan en och en halv miljon svenskar sysslar med verkligen skall vara något man smusslar med och "erkänner"? I de nätenkäter som ett antal tidningar gjort tycker ungefär 80% av de som svarar att jakten på fildelare inte borde vara prioriterad hos polisen. Det finns "riktiga" brott att utreda, som till exempel våldsbrott, skadegörelse eller varför inte hets mot folkgrupp.
Givetvis finns det ett antal personer som tycker att det här är ett fruktansvärt beteende som måste stävjas. De är betydligt färre, som enkäten visar, men de har gott om pengar att föra ut sitt budskap med eftersom de äger olika medieföretag och har förmånen att få utrymme i tidningarna att föra fram sin åsikt.

Det är dags för folket att återta problemformuleringsprivilegiet. Om du inte vet vad ordet betyder, fråga en politiker och se honom blekna. Fildelningen är inte problemet, fildelningen är lösningen. Problemet är hur rätt personer skall få betalt, och hur vi skall hindra vidare mediakoncentrering i framtiden.

Replik till Liza Marklunds artikel i Expr*ssen

2006-06-04T15:21:00.000+02:00

Liza Marklund förklarar sammanbitet i Expressen att piraterna (inte hon själv förstås, utan de på nätet) inte är idealister som vill sprida information utan snåljåpar som vill ha allt gratis.
Hon framför en del ganska bra argument där, som att artister självklart måste få betalt. Hon framför också de vanliga argumenten som visar att hon inte tänkt innan hon tycker.

1) Varför är det då inte gratis med bredband och datorer och mjukvara och så? Kan också kallas Varför Stjäl Ni Bara Av Mig?-argumentet.

Svaret är dels att programvaran redan är gratis, eftersom de som skriver den tycker att den skall vara det. Till skillnad från författarna har programskrivarna alltså lust att ge bort sina alster och "äta nätpiraternas tacksamhet till middag" som Liza så fint formulerar det. Att de kan göra det beror på att de har riktiga jobb också, samt att folk tycker att deras gratisprodukter är så bra att de betalar för dem ändå, trots att de är gratis. Anledningen till att datorer och bredband inte är gratis är att de är fysiska produkter som inte går att kopiera gratis. Om vi kunde så skulle vi. Om jag kunde ge en dator till varje medborgare så skulle jag göra det. Ingen borde nämligen sakna dator i dessa dagar, om det inte är ett medvetet val.
Att göra elektroniska kopior kostar inget. Inget blir förbrukat, inget hinder finns för att man gör ett oändligt antal kopior. Musik, böcker, program och idéer är immateriella saker och sådana låter sig kopieras utan problem. Det är en viktig och uppenbar skillnad, men tydligen svår för många att förstå eller åtminstone att erkänna i debattens hets.

2) Bokförlagen behövs, och de som jobbar på skivbolagen måste få sin lön. Vi marknadsför och marknadsför och marknadsför. Hon skriver egentligen "marknadsavdelning, PR-byrå och distributionsföretag" men de är i det här fallet samma sak.

Svaret här är att det är klart att de skall ha betalt om de gör nytta. Skillnaden är att de kanske skulle ha betalt som alla andra, för utfört arbete. Den som står vid en maskin och tillverkar dragkedjor får inte lön varje gång någon drar upp gylfen, utan för den tid han står vid sin maskin. I underhållningsbranschen har man däremot ett royaltysystem som baserar sig på utdelning per försäljning.
Det rimliga är snarare att den som skriver boken därefter betalar en korrekturläsare för att korra texten, kanske en redaktör för ett par timmars jobb med att göra bedömningar och ge rekommendationer. Därefter skall boken vara författarens att sälja som han finner lämpligt, och behålla hela vinsten därav. Ett av tusentals sätt vore att skriva sitt bankgironummer på sista sidan, lägga upp boken på Pirate Bay och låta en miljon människor per dag se den ligga där. Kanske fem procent av dem laddar ned den. Då har vår författare plötsligt femtio tusen läsare, om bara boken finns där EN dag. Kanske tio procent av dem tycker att den var bra nog för att de skall skicka 25 spänn till författarens konto. Då har han tjänat en skaplig hög med pengar. Han har dessutom fått en massa uppmärksamhet, vilket gör att nästa bok kommer att laddas ned av hundra tusen personer. Hur många författare får verkligen 25 kronor per såld bok? Hur många exemplar säljer en genomsnittlig författare av varje titel?
Jag vet ingen annan annonskanal som ger direkt information om en produkt till en miljon personer utan att kosta något, men vad vet väl jag om marknadsföring? I stort sett bara att av de senaste tjugo skivorna jag köpt hade jag först laddat ned arton från nätet och provlyssnat, och de två sista hade jag redan på vinyl.
Om jag kunde ge pengar direkt till artisten hade jag köpt mer än arton skivor, för priset hade varit en bråkdel av det nuvarande. Jag hade nämligen inte behövt betala för tre olika marknadsförare som kallar sig olika saker.
Förlagen behövs i framtiden också, men inte med den funktion de har nu. De kan vara ett kvalitetsmärke som visar nätkunden att de har läst och bedömt verket och tycker att det är värt att ackreditera. Jag skulle som kund alltså kunna bläddra bland verken och se att "det här har Deutsche Grammofon signerat, då vet jag att det faktiskt är bra" och jag skulle tryggt kunna betala lite extra för det eftersom jag fått ett mervärde genom denna kvalitetsstämpel.

3) Konstnärerna får inte mer betalt om alla stjäl deras arbete på nätet.

Om konstnärerna bifogar en prislapp kommer de att märka att folk faktiskt är villiga att betala för kvalitet. Om de inte ger oss en möjlighet att göra rätt för oss, hur skall vi då göra det?
Om musikbranschen redan från början hade skapat ett sätt för fildelarna att betala för musiken, ungefär som iTunes fungerar nu, skulle den här frågan se helt annorlunda ut. I stället valde man att skrika i högan sky, som alltid när tekniken förändras, och börja åtala folk för stöld i stället för att helt enkelt ställa upp en kassaapparat någonstans i processen.
Cory Doctorow skriver böcker och skänker bort dem på nätet. Det har han blivit ganska förmögen på. Tim O'Reilly är förläggare och hans inställning är att det stora problemet för hans förlag inte är den utbredda piratkopieringen av deras böcker utan att över huvud taget få dem kända.

4) Om allting är gratis blir det ingenting värt.

Det här är en ideologisk ståndpunkt, och ganska svår att värdera, men verkligheten bidrar i alla fall med lite data som borde finnas med i ekvationen.
Linux, det operativsystem som utvecklats gratis av entusiaster på nätet, är ett robust och pålitligt system. Det kostar noll, men det finns ändå en hel svärm av företag som lever på att sälja färdigförpackade linuxpaket. De tjänar pengar eftersom folk vill göra rätt för sig, om de bara får chansen. Vatten på flaska är generellt samma vatten som finns i vattenkranar, men med lite gas och kryddor i och till salu för två tusen gånger högre pris. Folk köper det, eftersom de tycker att det är värt det lilla extra. Kanske det är värt ett par hundralappar att få en bok som är tryckt på bra papper och med en bra inbindning. Jag köper ibland mina favoritböcker i hårdpärm. Oftast vill jag bara få i mig innehållet, och då köper jag pocketar. Kunde jag köpa de böckerna som textfiler i stället för pocketar för en tia styck i stället för sextio kronor styck så skulle jag göra det i stället. I det läget skulle jag ha författaren själv som kassör i andra änden, och inte betala en tia för pocketpapper och en tia för att få boken levererad till en bokhandel och en tia för att de har den på hyllan och en tjuga till marknadsförarna. Inga av mellanhänderna har nämligen bidragit till min njutning av boken, och därför vill jag inte betala dem.
Tanken att saker som är gratis saknar värde är en mycket intressant tanke, eftersom den säger så mycket om personen som har den inställningen. Den visar till exempel hur man värderar hälsa, kärlek och livskvalitet. Den visar att man fullt och fast anser att allt går att mäta i pengar. Det är den sortens tankesätt som i slutändan leder till att man beskriver barn som "produktionshinder" när man gör företagsanalyser. Det är ett kallt och hårt sätt att tänka, men mycket trendigt och affärsmässigt.
Jag och många andra är hjärtligt trötta på den trenden, och välkomnar nya alternativ.