"Räkna med fienden", en film av Cannes Shelf.

Jag såg nyss en räkneövning från det statliga verk vars syssla är att hejda terroristerna som destabiliserar landets ekonomi genom att kopiera filmer och dataprogram. Det vill säga anti-p*ratbyrån. De är i och för sig inget statligt verk, men namnet antyder att de vill ge det intrycket. De som kopierar film och program är väl kanske inte terrorister heller, men antipiraterna vill gärna få det att låta så. Om matematiken också är baserad på halvsanningar vet man inte, men låt oss spela med, för en gångs skull.

Så här ser exemplet ut:

Priset på filmen är 115 kr.
Av de är 20% moms, som går till staten.
22.5% går till butiker och videouthyrare.
7.5 % går till grossister och "subdistributörer"
25% går till videodistributörer och
25% går till "rättighetsinnehavare, filmproducent m.fl."

Momsen är en tillfällig skatt som infördes för tre decennier sedan för att kortsiktigt fixa till statens knackiga finanser. Av detta lär vi oss att när man väl infört en avgift får man leva med den till döddagar. Grattis till er som är med i trängselavgiftsförsöken.
Butiker, videouthyrare, subdistributörer, grossister och i viss mån videodistributörer är mellanled som direkt kan tas bort när Internet är distributionskanalen. De står för mer än halva kostnaden i räkneexemplet, och vi kan notera att "lobbyister, branschorganisationsavgifter och påtryckningsbyråer" märkligt nog inte finns med någonstans i kostnadskalkylen trots att de garanterat inte är gratis.
De enda i hela kedjan som faktiskt tillför något är rättighetsinnehavaren/filmproducenten och möjligen videodistributören, eftersom det anges att det är i det ledet som ev textning görs.
Det krävs svärd för att få mig att ens nästan gå med på att marknadsförare är värda sitt pris i detta reklamdränkta samhälle. Grossister behövs inte när man laddar ned direkt från upphovsmannen, och hela lagerarbeteskonceptet går bort.
Med vettig näthandel kunde alltså priserna sänkas med sådär 1/3 och ändå ge upphovsmännen mer intäkter att göra ny film för. Alternativt kunde man rakt av sänka priset så pass mycket som en kompensation för att kunden -jag- inte får ett stiligt fodral etc etc.
Det blir allt mer uppenbart varför det inte är upphovsmännen som bråkar om att piratkopieringen är ett hot, utan mellanhänderna/parasiterna som inte bidrar med något reellt till den konstnärliga processen, utan bara är en kostnad som kan moderniseras bort med rationellare distribution.
Med siffror i stället för procenttalen kunde filmen kostat 65 kronor i stället för 115, om vi behåller de två nedersta produktionsstegen (med avdrag för lagerkostnader etc hos videodistributören) samt momsen.
Om jag kunde ladda ned en film för 65 kronor lagligt så skulle jag göra det, under förutsättning att det var en film jag är intresserad av. Det gjordes mängder av intressanta och bra filmer på 50-70-talet som är svåra eller omöjliga att få tag i nu, som skulle vara perfekta för det här. Att distribuera en film som "Operation Petticoat" som eventuellt säljer 500 ex i sverige kanske inte bär sig när man skall trycka omslag och översätta till svenska, men att låta oss som verkligen vill se den ladda ned den i DVDR-format för en femtiolapp utan textning och extra tillbehör skulle kosta studion några få kronor att ordna. Det skulle vara så nära "gratis intäkter" man kunde komma, och de skulle få ut MER vinst på det än de får nu om de distribuerar den som DVD.
Vad förhindrar egentligen detta? Antagligen just antipiraterna och branschorganisationerna, som ser sina x procent av pengarna försvinna i fjärran. Genom att starta sina egna "poliskårer" har filmbranschen lyckats hindra sig själv från att på ett bekvämt sätt tjäna högvis med pengar på äldre material, och de har dessutom retat upp tusentals aktivister där ute som nu betraktar dem som vilken annan form av organiserat förtryck som helst.
Starkt jobbat, pojkar. Att både kasta bort vinsten och skaffa sig badwill i ett enda steg, och dessutom betala för det? Fantastiskt.