De utsatta skribenterna

Ibland är de samtida mysterierna kanske inte fullt så mystiska som folk hoppats. Storsjöodjuret visar sig vara några sopsäckar som flyter strax under ytan. Den fruktansvärde pyromanen visar sig vara en sjuåring som precis upptäckt tändstickor.
Det utmärkta radioprogrammet "Vår gr*ndade mening" hade ett inslag om journalister som får hatbrev och utsätts för kränkningar. För den lyhörde finns en del av förklaringen till detta nya fenomen i själva programmet.
Journalister med integritet och yrkesstolthet förtjänar respekt. De grävande journalisterna är de enda som balanserar politikernas och framför allt tjänstemännens makt, och det är viktigt att de inte låter sig tystas. Jag förstår att en del makthavare försöker trampa ned dem, vilket bland annat H*nne K på DN berättade om i programmet, men jag tror att journalisterna kan se det för vad det är: ett försök för makthavaren att behålla initiativet trots att det redan är förlorat.
I programmet intervjuades också två utsatta journalister som jobbar på en nöjestidskrift, och som efter en artikel i ett "kontroversiellt ämne" - arbetslösa ungdomar - hotades av arga läsare och utsattes för övergrepp.
Övergrepp och hot är givetvis inte rätt metod, men när den ene journalisten beskriver sin inställning när han skriver som "min penna är en dolk som jag skall typ såhär sticka in så djupt som möjligt i den personens hjärta och vrida om så hårt som möjligt, det är typ en metafor för hur ja ja och man skall vara så hård och så jävl- trycka till så- att det är enda sättet man måste skrika allså högt som fan för att bli hörd liksom" så klarnar bilden något.
Det exempel på hans skrivande som ges är "hennes stela ansiktsuttryck får mig att anta att hon är förståndshandikappad", om ett cafébiträde som han tydligen inte tyckt om.
Plötsligt är det inte längre ett mysterium varför just den här journalisten får hatbrev. Det vore lätt att raljera och skriva att det är trevligt att även de svårt drabbade bokstavsbarnen får en chans i yrkeslivet, men det här är inget att skämta om. Jag är övertygad om att den här skribenten kommer att ha en lång och framgångsrik karriär i kvällspressen när han lämnar nöjesjournalistiken, och då kommer han inte längre att skriva om obskyra indiepopband utan om vanliga människor som drabbats av olyckor och om dokusåpakändisar som super bort sitt liv. Med den här attityden kommer han att lämna ett pärlband av drabbade och förtvivlade människor bakom sig.
Det intressanta är att jag före detta program aldrig hade hört talas om honom, medan flera av de mer seriösa och balanserade journalisterna var bekanta åtminstone till namnet. Med andra ord fungerar inte "skräntaktiken" heller, annat än möjligen internt på tidningen.
Ett annat exempel i programmet är en sportjournalist som blivit utbränd på grund av mängden av hatbrev, och nu är tjänstledig och har en assistent som går igenom hans post och sorterar bort otrevliga saker. Denne journalist använder sig gärna av krigsrubriker och uttryck av typen "landsförrädare" om idrottsmän om de inte presterar på topp.
Så länge journalister (och pseudojournalister) bidrar till det allt hårdare språket genom att hela tiden använda råare formuleringar, mer svärta och mindre nyanser kommer den hårda responsen från läsarna också att bli värre. Det är ytterst sällan jag kan identifiera mig med en idrottsman, men om jag presterade så mycket jag kunde under en match och sedan möttes av omdömen som "nolla" eller "sopa" i pressen skulle jag vara frestad att svara med en gatsten genom lämpligt fönster. Sådant kommer vi av allt att döma att få se mer av, för presskåren visar inget som helst intresse av att ta avstånd från de få som formulerar sig på det här sättet och på så sätt legitimerar hämndbeteenden från arga läsare. Så länge normen är "skada dem så mycket som möjligt" från vissa journalisters sida kommer inget att bli bättre.