Hur skall vi lära unga att använda internet?

I stort sett varje vecka har tidningarna artiklar om hur barn och ungdomar utnyttjas på internet, hur de luras eller övertalas att lägga ut bilder på sig själva mer eller mindre avklädda. Det skrivs spaltkilometer om hur vuxna utnyttjar yngre på umgängesplatser som L*narstorm, och de som driver siterna porträtteras som oansvariga och giriga trots att de gör vad de kan för att kontrollera vad som händer och vem som gör vad. Det görs med ojämna mellanrum TV-inslag om de hänsynslösa vuxna som letar sexobjekt på nätet i alla åldrar, och även där framhåller man gärna att de som administrerar mötesplatserna eller kontaktsidorna eller vad nu formen är, bär ansvaret för att förhindra övergrepp av alla sorter.
En mer sansad inställning är att vi alla måste hjälpa till att lära barn, ungdomar och vuxna nätnoviser hur man använder nätet, vad man måste se upp för och vad som är tecken på att något är skumt. Första gången man får ett lurendrejerimail har man inga referenser som gör att man känner igen det, men kritiskt tänkande bör göra att alla funderar en sekund på om erbjudandet är rimligt. Har man verkligen köpt en lott i det där utländska lotteriet? Är det rimligt att en fd advokat för Nigerias inrikesminister skall höra av sig med ett fantastiskt erbjudande om att tjäna en miljard genom att "bara" göra ett par enkla banköverföringar? Det enda som krävs är att man fått grunden i kritiskt tänkande, en sund skepsis och kanske lite hjälp från de som redan har vanan att skilja äkta medmänniskor från rovdjur på nätet.
Inget av det här underlättas när en kvällstidning som AB har en kampanj som den nuvarande, där de ber "tjejer mellan 18 och 25" att maila in om sina sexexperiment.
Begreppet "tjejer" är tänjbart och omfattar alla åldrar. I feministsammanhang betecknar "tjejer" ibland vem som helst av kvinnokön, oavsett social ställning eller ålder. Ordet har gått från att enbart beskriva barn till att kunna beskriva vem som helst som inte är man, men fortfarande är den huvudsakliga betydelsen "flicka". Redan att någon ber att man skall skriva till en adress som "sexexperiment@någonting" borde få larmklockor att ringa. Att någon ber "tjejer" skriva borde ge en ännu starkare signal att något är skumt.
Tidningens beteende är en perfekt illustration av hur de beryktade nätpedofilerna arbetar; under en fasad av respektabilitet ber man folk att skriva om sina sexvanor, om sina fantasier eller om sina sexuella intressen. Nästa steg, bland riktiga nätrovdjur, är att invagga det blivande offret i falsk trygghet. Möjligen genom brevväxling via mail om egna drömmar, möjligen med löften om pengar för ett möte. Hur tidningen tänker gå vidare efter den första kontakten vet jag inte, men oavsett vad de har tänkt sig kommer även det andra steget att vara förvillande likt nätförbrytarnas "grooming", deras arbete för att få offret att samarbeta och förbereda det övergrepp som det hela skall leda till.
På ett sätt är AB:s experiment utmärkt eftersom det är ett bra exempel på vad man skall passa sig för. Man kan visa barnen notisen där tidningen ber om information och lära dem att om de någonsin ser något i den där stilen så skall de INTE svara, utan kontakta en vuxen som kan anmäla till rätt myndigheter. Att adressen leder till en känd tidning betyder ingenting, det förekommer att tidningar ger epostadresser till prenumeranter, som till exempel Östers*ndsposten gjort under tidigare år. Dessutom är det lätt för en person med onda avsikter att arrangera en adress som är snarlik en legitim. Skillnaden mellan "tella.se", "tella.com", "tella.nu" och "tella.org" är enorm för datorn men knappt märkbar för en ovan användare. En adress som ser legitim ut behöver inte vara det. Alltså är det innehållet i texten man måste bedöma. I det här fallet begäran "berätta om dina sexexperiment".
Det är möjligt att uppsåtet från tidningens sida inte är grumligt. Det är möjligt att målet är att samla in information till någon slags djupare analys av myndiga personers sexliv, men det känns som om avsikten antingen är att sälja lösnummer genom att presentera "läsarnas snaskigaste sommarligg" eller möjligen att den ökända satanistiska pedofilringen som diskuterats i TV faktiskt finns i verkligheten och har en representant på tidningen.
Faktum är att hela historien är ett sådant snedsteg att jag hade trott att det var en rötmånadshistoria om jag inte sett det med egna ögon.
När tidningarna visar sig från den här sidan gör de vårt jobb lättare, när det gäller att lära noviserna hur farliga skummisar ser ut på nätet.
Vad deras egentliga uppsåt var är höljt i dunkel.