Absoluta inkomster korrumperar absolut.

En artikel på svenska (före detta) Public-Service-radions hemsida berättar om hur det fungerar när en svensk upphovsrättsorganisation bestämmer sig för att byta ledare. VD:n för organisationen, vars namn jag inte kan nämna här på grund av den svenska datalag som förbjuder namnpublicering, kallades in till akut möte där han fråntogs organisationens kreditkort och ID-handlingar, varefter inhyrda väktare avhyste honom, körde honom hem och gick in i hans bostad och tog med bolagets egendom samt en del av hans privata saker. Detta enligt websiten.
Så fungerar det alltså i Sverige numera. Tidigare var avhysning med hjälp av inhyrda vakter något som var förknippat med t.ex. gruvarbete i Colombia eller Brasilien. Några år senare blev det normalt förfarande i USA, och därmed också här. Jag har fått intrycket att St*nbecksfären var först i sverige med att använda metoden mot misshagliga "journalister", men mitt minne kanske sviker mig.
Vad som däremot aldrig någonsin sviker är naturlagarna. Makt korrumperar, och pengar korrumperar absolut. Speciellt när det handlar om pengar i kombination med någons rättigheter. Den avgående (eller kanske avkastade) VD:n beskrivs så här: "Hans trick har varit att leta upp alla sammanhang där musik har använts gratis och så se till att användarna började betala."
Det låter som om det möjligen var han som började kräva ersättning av frisersalonger och småbutiker, med andra ord. Som ni säkert vet är det ju inte längre så att betalande av TV- eller radiolicens betyder att man faktiskt har rätt att spela radio. Om det kan hända att andra kan höra på radion är det plötsligt ett offentligt framförande och då måste man betala extra avgifter. Även om de andra som kan höra radion också betalar licensen. Faktum är att det möjligen kommer att bli straffbart att ha en radio synlig i framtiden, eftersom det antyder att man stödjer piratverksamhet.
Den naturlag som korrumperar folk som hanterar rättigheter och pengar samtidigt sviker aldrig. Den nye VD:n vill enligt artikeln "vara hemlig". Det låter väl betryggande? Att vara aktiv i en organisation som hanterar rättigheter, speciellt musikrättigheter, kan av allt att döma förvandla vem som helst till en storvesir, med spetsigt skägg, egen agenda och en brinnande vilja att bli kalif i stället för kalifen. Så har det fungerat i skivbolagen och musikrättighetsbranschen från dag ett. Ytterst lite kommer musikerna till handa. Påfallande mycket hamnar och stannar i "förlagets" verksamhet. För att citera websiten: "Alla pengar är kvar i verksamheten och har investerats för xxxx:s bästa", enligt den avhyste. Pengarna har investerats för bolagets bästa. Ingenstans nämns musikerna. Jag tänker osökt på M&M Enterprises i "Moment 22", där alla soldater har en andel i bolaget så alla förväntas samarbeta och bidra, till exempel genom att skänka bort sina fallskärmar för bolagets bästa. Hur någon någonsin skall få ut sin andel nämns aldrig, och redan att fråga anses misstänkt subversivt. Att skivbolag, musikförlag och andra intressenter aldrig frivilligt lämnar ifrån sig pengar till musikerna skrivs det förvånansvärt lite om i pressen, jämfört med de skallande artiklarna om musiktjuvar, pirater och banditer som understår sig att ladda ned och lyssna på musiken innan de eventuellt köper den.
När folk laddar ned och provlyssnar får de chansen att upptäcka att skivan bara innehåller en eller två bra låtar, och därför köper de inte skivan. Därför sjunker intäkterna och därför drabbas skivbolagen, musikförlagen och de andra perifera personerna av panik. Ibland lyckas de skrämma upp artisterna också. Samtidigt finns det artister som genom sin höga och jämna kvalitet byggt upp en publik som inte sviker. Fansen köper skivorna för de vet att de är bra, och de vill stödja artisten. Pirathotet mot musikerna förefaller vara ett hot som är riktat mycket specifikt mot dagsländorna som bara har en hit och aldrig mer får till något. Så fungerade det redan på femtiotalet - de som bara fick till en enda riktig hit försvann snabbt och blev något annat.
Vad kan man då göra? Kanske det vore på sin plats att revidera lagstiftningen om hantering av rättigheter? Kanske det borde finnas tydliga och klara regler för vem som skall ha vad. Kanske det vore bra om pengarna inte investerades för bolagets bästa, utan att pengarna faktiskt gick till musikerna, kompositörerna och skaparna i stället för handläggarna, byråkraterna och planerarna? Kanske det skulle finnas en myndighet med speciell inriktning att hålla ett öga på dessa "intresseorganisationer" av alla de slag, med rätt att ingripa direkt när de ser ett spetsigt skägg och en mössa med en knapp på. Det kanske till och med borde finnas en konsumentombudsman med speciell inriktning på att försvara konsumentens rätt att hantera sin musik och sina filmer på ett vettigt sätt? Som det är nu är det mediabranschen som helt och hållet kontrollerar alla aspekter av utvecklingen. Musik skall inte gå att föra över från en spelare till en annan. En betald skiva skall inte gå att spela upp i bil eller bärbar spelare. Ett HDTV-program skall inte kunna spelas in och sparas. DVD:er skall bara kunna spelas på vissa spelare under vissa omständigheter. Inget av detta är till nytta för kunden. Inget av det har efterfrågats av kunden. Allt sker på "branschens" villkor, och kundens rätt beskärs allt mer. Varför måste det vara så?

I Vilnius har entusiaster startat en underground-radiostation som bara sänder musik av personer som saknar kontrakt. De väljer bara oberoende artister och sådana som spelar in hemma i sovrummet och skänker bort sina MP3:or. Om någon av dem skulle råka bli känd genom denna radiospelning och få ett riktigt kontrakt har kanalen lovat att genast sluta spela dem, för att inte begränsa deras ekonomiska möjligheter. Hör ni hur orimligt bakvänt det låter?
En sådan radiokanal borde finnas i varje samhälle stort nog att hysa garageband, och den borde vara helt avgiftsfri. Det finns ju faktiskt ingen i verksamheten som ens försöker tjäna pengar på det hela, så vem skulle ha rätt att kräva dem på avgifter? För mig är en sådan radiostation som en skir vårblomma som slår igenom cement-trottoaren med sin oböjliga vilja att synas.
Radiovågorna borde tillhöra alla. Det borde finnas ett frekvensområde där vem som helst fick sända med upp till fem Watt, och sprida sin musik som motvikt till de organisationer på fyra bokstäver som så gärna vill kontrollera allt vi hör och ser och framför allt ta betalt för varenda ton.
Vi behöver mångfald i stället för enfald, men så länge storvesirerna kämpar om kaliftiteln får vi bara mer av samma dravel som tidigare.