Kampen mot majoriteten går vidare

Dataspelsbranschen, som alltid lidit av hysterisk programkopiering, har fått nog och följt Revolting Industry Association of Am*ricas (med flera) exempel och bestämt sig för att dra 25000 personer i Storbritannien inför domstol för piratkopiering.
De hejas på med all kraft av svenska föreningen D*taspelsbranschen.
Jag tycker det är så himla smidigt med de här branschföreningarna som heter saker som Bankvärlden eller Arbetsgivarna eller varför inte Folkviljan, som gör att tidningarna kan skriva "Arbetsgivarna vill att alla som är sjukskrivna skall piskas offentligt" och vips låter det som om alla arbetsgivare i heeela landet är med på noterna, medan det i själva verket kan vara tre småföretag och en jurist som utgör hela föreningen, trots det pampiga namnet.
Talesmannen för Hela Branschen i det här fallet tycker att det har varit för mycket piratromantik i debatten. Han är helt ensam om att ha sett någon romantik, tror jag. Alla andra inblandade har sett påtryckningar, stämningar, infiltratörer och mycket tveksamma (AKA lögnaktiga) uttalanden i pressen från ena sidan och ett ifrågasättande av befintliga lagar från andra sidan. Var finns romantiken?

Vi får veta att Sverige numera räknas som laglöst land av resten av planeten, och att fildelning är organiserad brottslighet. I och för sig trodde jag att Sverige räknades som det mest fyrkantiga och laglydiga landet i världen möjligen efter Tyskland, men det kan ju ha ändrats under den gångna månaden. Det kan ju också vara så att fildelare organiserar sig i ligor, men för mig och de flesta andra har det snarare varit frågan om en miljon svenskar som oberoende och var för sig delar saker med varandra. Jämför till exempel med de priskarteller som uppenbarligen funnits skivbolagen emellan, för att göra alla CD lika dyra. Sådan prissättning är olaglig, och därmed faktiskt organiserad brottslighet.
Det talesmannen för Alla Sveriges Dataspelstillverkare inte riktigt tänker på är just att han faktiskt påstår att en miljon svenskar är organiserade brottslingar. Världens sävligaste gangsters i så fall, för annars hade han troligen råkat ut för en olycka på vägen hem. Sanningen är givetvis att det är helt vanliga svenskar och inte de ärrade yrkesförbrytare som han vill påskina. Han kanske är väldigt ovan vid att hantera sanningen, så att det är ett helt vanligt misstag?

I Storbritannien förväntas spelbranschen sälja för två miljarder pund i år, så det är lätt att räkna ut att de svälter och står inför omedelbar konkurs. Det är givetvis ingen som knystar om att folk kanske tankar hem spelen och provkör dem innan de köper, för så skulle ingen bete sig. Ingen skulle väl komma på tanken att till exempel provköra en bil innan man köpte den, eller bläddra i en tidning innan man bär den till kassan? Otänkbart.
Svenska Di*e håller på att utveckla ett gratisspel som skall finansieras via reklam och försäljning av tillbehör till spelet. Den utveckligen avvisas helt av talesmannen för Hela Branschen, som tycker att (och här citerar jag ordagrant): "- Vi måste komma bort från tanken på nya affärsmodeller som enda lösning på piratproblemet. Det är vilseledande."
Med andra ord: försök inte vara kreativa era kräk, det är bättre att stämma de som är intresserade av spelet men inte beredda att lägga upp 400 kronor osett.

Det finns ett ord för den sortens person. Det ordet är "valanus". Man kunde också tänka sig "bakåtsträvare", men det har inte samma klang.

Dagens fråga till de högre makterna är: Hur kommer det sig att politikerna är så snara att fatta beslut som efterfrågas av små små lobbygrupper och föreningar, som C*pyswede till exempel, och som drabbar en stor del av väljarna med kostnader. Varför värnar de inte om väljarna i stället för särintressena?