Soldat med brutet gehör
Förr fanns så kallade "skjutjärnsjournalister". Det var män i trenchcoat som ställde besvärande frågor och inte lät sig avvisas med luddiga bortförklaringar utan som stod på sig och fortsatte att formulera bitande frågor om det som var viktigt. Jag skriver "män", även om det förekom en och annan kvinna också i ärlighetens namn. Yrket har dock under historisk tid varit mansdominerat, och speciellt de här revolvermännen har oftast varit män. Riktiga män. Män med upprullade skjortärmar, gärna kedjerökande cigarretter utan filter.
De senaste åren har skjutjärnen lyst med sin frånvaro. Ingen ifrågasätter politikernas yttrande och beteende, åtminstone inte i tryck eller sändning. Det verkar som om det sena 80-talet innebar någon slags massdöd på de här journalisterna, som om de var någon slags rovödlor vars tid var ute.
Nu tar en av de grånade före detta revolvermännen tag i pennan igen, för att tackla ett av dagens heta ämnen. Inte FRA. Inte politikernas totala tystnad inför ett folkuppror. Inte det orättmätiga i att OS arrangeras i ett icke demokratiskt land. Inte heller att samma OS är ett hyckleri utan like, där sponsorer köper sig ensamrätt att bestämma vad idrottarna skall ha på sig. Vore jag miljardär skulle jag sponsra svenska herrlaget i fotboll och tvinga dem att spela i bikini. Nej, det denne journalist av den hårda gamla stammen ser som dagens problem är att TT gjort som en intervjuad person vill, och beskrivit honom/henne som han/hon vill bli beskriven. Detta är tydligen oerhört. Det är ett "växande medialt problem" att folk beskrivs som de vill bli beskrivna.
Jag förstår att det kan vara ett problem om det är styckmördaren Igor Kroppshugg som vill bli beskriven som "Mys-Igor", eller en skum politiker som vill bli beskriven som "folkets älskade företrädare Trivsel-Torsten". Här är det däremot en helt vanlig människa som inte vill bli beskriven som Fru X utan som Herr X. Rimligen bidrar detta inte till någon vrångbild som sätter människors liv i kvav. Person X är inte misstänkt för något, inte anklagad för något och inte registrerad av någon utom möjligen FRA, för någon stötande verksamhet. Faktum är att den ende som är stött är skjutjärnsjournalisten själv, samt en kollektion besvärade homofober som visserligen har all rätt att vara besvärade men som antagligen inte heller får sina liv raserade av det här.
Skjutjärnet förklarar att när HAN intervjuade en alldeles livs levande homosexuell för många år sedan var det banbrytande, men det är det inte nu längre. Homosexualitet var i och för sig ingen ny uppfinning då heller. Beskrivningen att det var modigt att göra intervjun får mig att se en inre bild av den Store Vite Jägaren med gevär i famnen och tropikhjälm på skallen, poserande med foten på en nedlagd Homo, levande vikt 88 kg, och en samling oförstående infödda bärare i bakgrunden. Den där sortens mod och djärvhet som fanns förr, precis som drontar och andra utdöda arter.
Det jag verkligen frågar mig är om det behövs en kritisk granskning av "homomaffian". Är verkligen den Homo-Kommunistiska Konspirationen så utbredd och stark att den är viktigare att analysera än det faktum att meddelarfriheten är i stort sett död, att myndigheterna försöker bygga ett övervakningssamhälle vars like aldrig skådats i norden, att politikerna har så lösa tyglar att de kan bete sig hur som helst eftersom ingen ställer dem mot väggen samt att principen "makten utgår från folket" i princip hånas öppet av de styrande politikerna och byråkraterna? Ingen gräver i detta, av okänd anledning. I stället tycker alltså de mest hårdhudade skjutjärnen av den gamla stammen att den viktiga frågan är om bögar har för mycket att säga till om.
Gammal kärlek kanske aldrig rostar, men gamla vapen gör det tydligen. Inlägget, på debattsidan gubevars, visar att media nu på riktigt har kastat in handduken när det gäller att bevaka de viktiga saker som sker i våra liv. Hädanefter kan vi förvänta oss att gammelmedia ägnar sig helhjärtat åt pseudokändisar från olika dokusåpor, analyser av vilka kräftor som är godast och hårdför undersökande journalistik om vem som använder vilken hårspray i melodifestivalen.
Frågor om liv och död, frihet kontra storebrorssamhälle och människans rätt att definiera sig själv kommer att bevakas av bloggarna och ingen annan. Människor som inte har några redaktionella krav att möta ("var inte stygg mot företag X, de köper reklam hos oss") och inte har några strategiska eller politiska skäl att inte säga sanningen.
Det känns märkligt, men som vanligt överträffar verkligheten dikten.
De senaste åren har skjutjärnen lyst med sin frånvaro. Ingen ifrågasätter politikernas yttrande och beteende, åtminstone inte i tryck eller sändning. Det verkar som om det sena 80-talet innebar någon slags massdöd på de här journalisterna, som om de var någon slags rovödlor vars tid var ute.
Nu tar en av de grånade före detta revolvermännen tag i pennan igen, för att tackla ett av dagens heta ämnen. Inte FRA. Inte politikernas totala tystnad inför ett folkuppror. Inte det orättmätiga i att OS arrangeras i ett icke demokratiskt land. Inte heller att samma OS är ett hyckleri utan like, där sponsorer köper sig ensamrätt att bestämma vad idrottarna skall ha på sig. Vore jag miljardär skulle jag sponsra svenska herrlaget i fotboll och tvinga dem att spela i bikini. Nej, det denne journalist av den hårda gamla stammen ser som dagens problem är att TT gjort som en intervjuad person vill, och beskrivit honom/henne som han/hon vill bli beskriven. Detta är tydligen oerhört. Det är ett "växande medialt problem" att folk beskrivs som de vill bli beskrivna.
Jag förstår att det kan vara ett problem om det är styckmördaren Igor Kroppshugg som vill bli beskriven som "Mys-Igor", eller en skum politiker som vill bli beskriven som "folkets älskade företrädare Trivsel-Torsten". Här är det däremot en helt vanlig människa som inte vill bli beskriven som Fru X utan som Herr X. Rimligen bidrar detta inte till någon vrångbild som sätter människors liv i kvav. Person X är inte misstänkt för något, inte anklagad för något och inte registrerad av någon utom möjligen FRA, för någon stötande verksamhet. Faktum är att den ende som är stött är skjutjärnsjournalisten själv, samt en kollektion besvärade homofober som visserligen har all rätt att vara besvärade men som antagligen inte heller får sina liv raserade av det här.
Skjutjärnet förklarar att när HAN intervjuade en alldeles livs levande homosexuell för många år sedan var det banbrytande, men det är det inte nu längre. Homosexualitet var i och för sig ingen ny uppfinning då heller. Beskrivningen att det var modigt att göra intervjun får mig att se en inre bild av den Store Vite Jägaren med gevär i famnen och tropikhjälm på skallen, poserande med foten på en nedlagd Homo, levande vikt 88 kg, och en samling oförstående infödda bärare i bakgrunden. Den där sortens mod och djärvhet som fanns förr, precis som drontar och andra utdöda arter.
Det jag verkligen frågar mig är om det behövs en kritisk granskning av "homomaffian". Är verkligen den Homo-Kommunistiska Konspirationen så utbredd och stark att den är viktigare att analysera än det faktum att meddelarfriheten är i stort sett död, att myndigheterna försöker bygga ett övervakningssamhälle vars like aldrig skådats i norden, att politikerna har så lösa tyglar att de kan bete sig hur som helst eftersom ingen ställer dem mot väggen samt att principen "makten utgår från folket" i princip hånas öppet av de styrande politikerna och byråkraterna? Ingen gräver i detta, av okänd anledning. I stället tycker alltså de mest hårdhudade skjutjärnen av den gamla stammen att den viktiga frågan är om bögar har för mycket att säga till om.
Gammal kärlek kanske aldrig rostar, men gamla vapen gör det tydligen. Inlägget, på debattsidan gubevars, visar att media nu på riktigt har kastat in handduken när det gäller att bevaka de viktiga saker som sker i våra liv. Hädanefter kan vi förvänta oss att gammelmedia ägnar sig helhjärtat åt pseudokändisar från olika dokusåpor, analyser av vilka kräftor som är godast och hårdför undersökande journalistik om vem som använder vilken hårspray i melodifestivalen.
Frågor om liv och död, frihet kontra storebrorssamhälle och människans rätt att definiera sig själv kommer att bevakas av bloggarna och ingen annan. Människor som inte har några redaktionella krav att möta ("var inte stygg mot företag X, de köper reklam hos oss") och inte har några strategiska eller politiska skäl att inte säga sanningen.
Det känns märkligt, men som vanligt överträffar verkligheten dikten.
posted by Amazed at 21:30
<< Home