Vad krävs av de som bedömer?`

St*fan Lisins*i skriver i D*gens Nyheter en artikel där han frågar vem som vill bli bedömd av någon som har bestämt sig på förhand. Det är en bra fråga, och det är inte bara i rätten vi skall ställa den frågan. Vi kan till exempel ställa den hos Försäkringskassan, där man har ett fantastiskt system med så kallade förtroendeläkare. En förtroendeläkare är en person med närmast obegripliga talanger som analytiker, faktum är att förtroendeläkare är så grymt bra på att bedöma skador och krämpor att de inte behöver träffa patienten för att avgöra att det inte är en arbetsskada. Eller att hemtjänstaren Rogers trasiga rygg inte är en förslitningsskada. Eller att Åzas ärr i ansiktet inte kommer sig av bilolyckan, utan lika gärna kan vara ett missöde vid morgonrakningen. Förtroendeläkare kan antagligen hoppa över hus med ett enda språng och stoppa skenande lok med bara händerna. De kan i alla fall stoppa din sjukskrivning med ett penndrag, din sjukpension med en snäsig kommentar och upphäva dina läkares bedömningar med en axelryckning. Alltså de läkare som faktiskt träffat dig och gjort den bedömning som Försäkringskassan inte tycker om. Dessa förtroendeläkare fattar märkligt nog nästan alltid de beslut som deras uppdragsgivare vill ha. Det är ovanligt att förtroendeläkarens och kassapersonalens åsikter går isär.

Arbogamålet har hållit svenska journalister med middagsmat länge nu. Det har rotats och ältats. Det har varit RAPPORT FRÅN RÄTTEGÅNGEN - DAG FÖR DAG och det har faktiskt varit snudd på äckligt att se. Den här nyheten att rättegången möjligen inte varit rättvis är definitivt en av de få artiklarna som har riktigt nyhetsvärde. Resten har känts lite som gamarnas cirklande kring de små kropparna. När pressen nu dessutom passar på att haussa upp att den (offentliga) förundersökningen finns att ladda ned via Pirate B*y, så gör man det givetvis med rubriker i stil med OBDUKTIONSBILDERNA FINNS ATT HÄMTA PÅ NÄTET, trots att bilderna är en försvinnande liten del av materialet. Ett par sidor av drygt 2500, enligt en av de som faktiskt laddat ned och kollat. Hur gjorde pressen den etiska bedömningen där? Justitieministern blir upprörd och tycker att "det finns inget allmänintresse i att publicera det här materialet, det är ett grottande i det extrema och obehagliga och kan utgöra en kränkning mot familjen". Det säger hon alltså om förundersökningen, inte om pressens snaskiga hantering av hela historien. Hur tänkte hon när hon gjorde den bedömningen?

Nu höjs plötsligt en massa röster om att "sånt här absolut inte skall få ske". Mannen På Gatan är upprörd och tycker att det är hemskt att de där kannibal-pedofilerna som R*KS pratade så mycket om för ett par år sedan skall kunna ladda hem de här jättedokumenten och gotta sig åt dem. Något måste göras. Risken är överhängande att vår sittande regering, som gillar hemligheter och ogillar offentlighet, passar på att ta en stor tugga ur offentlighetsprincipen. Nästa gång kanske vi inte kan kontrollera hur polis och rättsväsende arbetat. Nästa gång kanske vi inte får veta att domstolen inte är neutral.
Varje gång någon stiftar lagar i vrede blir det katastrofer och pinsamheter. I Storbritannien föreslogs att misstänkta terrorister skulle kunna fängslas i upp till tre månader utan rättegång. Givetvis lades det lagförslaget fram direkt efter bussbombningarna för ett par år sedan. Känns det rättssäkert att man skall kunna hållas i ett kvarts år utan att någon behöver komma med bevis för att man gjort något?
Beslut bör fattas lugnt och klartänkt. Hets medför nedsatt omdöme, se bara på FRA-lagen där de få som röstade fick tre timmar på sig att ta ställning till några ändringar. Hade de haft en vecka på sig att tänka efter hade de antagligen fattat ett annat, bättre beslut. Låt inte politikerna mixtra med yttrandefriheten och offentlighetsprincipen bara för att stämningen är upprörd just nu. Upprördhet lägger sig när man fått tänka efter, men en politikers beslut är ofta hugget i sten.