Vem fegar?

Den anrika tidningen C*rrens nätupplaga, som jag antar borde heta Ec*rren, skriver argt och fräckt om att politikerna absolut inte får backa när det gäller upphovsrätten. De har alldeles rätt. Vi ska inte krångla med upphovsrätten.
Det c*rren missar är samma sak som i stort sett alla andra missar: ingen vill joxa med upphovsrätten. Det är inte det bråket handlar om. Det bråket handlar om är att medialobbyn övertygat politikerna om att de är bättre lämpade att tackla fildelningen än polisen, och att de alltså bör få fria händer att skicka utpressningsbrev. De vill göra polisens arbete, men med vinstintresse så att säga. Det tycker c*rren är alldeles utmärkt.

P*ratpartiet, som är huvudmotståndaren i fighten, har inga ambitioner att ta bort upphovsrätten. Förändra den, ja. Tyvärr väljer ingen tidning att ta upp den vinkeln, för ren konflikt säljer ju så många fler lösnummer.
När c*rren skriver "att stjäla i stället för att betala för sig innebär att man tjänar pengar" visar man tydligt att man är mer i reklambranschen än i nyhetsbranschen. Det här är precis samma logik som i "köp fyra pianon och få det femte gratis, du tjänar tio tusen kronor". Femteklassare genomskådar den sortens argumentation, om de fått någotsånär kompetent skolning. Ett annat av c*rrens argument som går i kvav direkt är klagolåten om att fildelning av polisen prioriteras ungefär som cykelstöld. Även här kan en femteklassare förklara att om ingen faktiskt tar ifrån dig någonting så är det inte stöld. Fildelning är stöld om fotografering är kidnappning.
Kanske just lösnummerförsäljningen är anledningen till att man är så positiva till IPRED? Artiklar av typen "Arbetslös fembarnsmamma stämd på 300000 kr - nu tvingas hon bli hemlös" kränger väl en del tidningar.

Biografernas dödsrosslingar om att filmindustrin är slut på grund av fildelningen motsägs direkt av de faktiska besökssiffrorna, som är hur stabila som helst för tioårsperioden trots att biljettpriserna gått upp. Musikbranschen har varit på repen sedan det självspelande pianot kom, och sedan rullbandspelaren kom, och sedan kassetten kom, och sedan CDR kom. När man lanserar något nytt sätt att kopiera musik till telefoner via teleportering (eller vad som nu kommer härnäst) kommer branschen att skrika och gråta och gnälla, och det kommer att vara lögn då också. Musikbranschen har gott om pengar. Den är inte nedläggningshotad.
De bolag som olyckligtvis valt att satsa på något lite för smalt (disco, anyone?) och inte använder tekniken på grund av strutsgener som får dem att gömma huvudet i sanden (det finns miljoner discofans på nätet) ligger löst till, men det gör alla som satsar fel kommersiellt. Att göra musikbranschen till en skyddad verkstad är ett experiment som vi kört i femtio år nu, och det kanske är läge att lägga ned det experimentet och föra musikbranschen ut i den normala verkligheten? Den verklighet vi andra lever i, där det finns gränser för hur konstiga kontrakt får vara, till exempel.
Och om nu skivbranschen skulle gå under, vore det hela världen? Teko-industrin strök med när den satsade fel, men konstigt nog går inte alla nakna. Musiken kommer att finnas kvar så länge mänskligheten lever, oavsett vilken form det kommer att ta sig.

Åter till c*rren. Den sista, och värsta, punkten på agendan är att politikerna inte får låta sig påverkas av "pöbeln". Det vill säga: lyssna för all del inte på era väljare. De trettio tusen som gått med i anti-IPRED-gruppen på facebook är inte en liten klick av högljudda rättshaverister som c*rren vill få det att låta. Det är trettio tusen personer som inte tycker att det är en bra idé att ge privata aktörer med egna vinstmotiv möjlighet att utpressa folk lite på måfå, som det blivit i till exempel USA och Danmark. IPRED är ett rent beställningsjobb från lobbyister i mediebranschen, den går mycket längre än EU-kraven egentligen begär. Om c*rren läst på skulle man veta det här, men i stället väljer man att göra en partsinlaga för monopolivrarna. Kanske fikar man efter presstöd nästa år, kanske är det någon vän till artikelförfattaren som är rädd för att hans eller hennes alster ska hamna på nätet.

Så sammanfattningsvis rekommenderar c*rren att politikerna ska lyssna mer på lobbyisterna och mycket mindre på folket. Att lagen skulle missbrukas likadant här som överallt annars där liknande införts avvisas helt, antagligen baserat på att globala företag på något sätt förändras i grunden när de öppnar sverigekontor. Staten tänker outsourca kärnverksamheten "lag och ordning", och att lägga ut kärnverksamhet på entreprenad är så monumentalt korkat att till och med toppdirektörer insett att det är att bädda för fiasko.
Den naivitet som artikeln visar upp gör att det blir mycket svårt att rekommendera c*rren som läsning åt någon framöver, annat än som en del i leken "finn fem fel".