Vindögd tillbakablick

En Bo-Er*k Gyb*rg skriver hos Sv*nska D*bladet att upphovsrätten är det som gett oss mångfald. Han motiverar utsagan genom att framhålla hur bra det var att den franska revolutionen införde upphovsrätt och därigenom blev det möjligt att leva på skrivandet. Det låter vackert, och lite romantiskt sådär. Tyvärr haltar detaljerna lite när man synar dem närmare.

BEG skriver att om en bok sålde bra så tog andra tryckerier och gav ut den själva, utan att kompensera författarna. "Det var dåtidens pirater i full aktion." När man talar om pirater nu, i internetsammanhang, handlar det utan undantag om folk som kopierar helt utan kommersiella intressen. Dagens piraters handlande har inget gemensamt med dåtidens. Faktum är att de verkliga "pirattryckarna" då var de som ägnade sig åt att ge ut de böcker som var förbjudna av olika skäl. Med andra ord var det "pirattryckarna" som kämpade för det fria ordet och mot censur. Det dåvarande ersättningssystemet var att upphovsmannen fick betalt av tryckaren för sitt material, EN gång. Det vill säga precis samma ekonomiska system som vi har för exakt alla andra former av arbete utom just för kreatörer. I och med detta övergick äganderätten av manuskriptet till tryckaren, som hanterade det efter eget gottfinnande.
BEG fortsätter: "Att försöka leva på sitt författarskap blev utsiktslöst. Utbudet av böcker blev begränsat till det som tryckarna lätt trodde sig kunna sälja. Tryckerierna konkurrerade ut varandra och blev olönsamma."
Det BEG beskriver här, utan att veta om det själv, är hur dagens musikbransch fungerar. I stället för mångfald har vi enfald. I stället för ett varierat utbud har de Fyra Bolagen som äger lejonparten av marknaden sett till att likrikta sina produkter så mycket det bara går. Vi kan välja på Britney, Eller X-tina, eller någon annan av femton utbytbara popblondiner med defekta garderober. Musikbolagen satsar enbart på säkra kort, och således konkurrerar de om ett smalt marknadssegment som knappt är lönsamt. Och sedan har de mage att gnälla på att kunderna köper mindre än de väntat sig. Det är de få, små, oberoende bolagen som kommer med friska fläktar, men så snart de verkar bli framgångsrika köps de upp och likriktas av storbolagen. Om detta är vad BEG betraktar som en sund marknad tycker jag att han skall fundera lite mer på saken. Det ges ut en kokbok per dag i sverige, och mängder av deckare, men försvinnande lite annat. Lustigt nog lönar det sig att ge ut kokböcker, trots att matrecept inte omfattas av upphovsrätten. Förklara det, den som törs.

Upphovsrättslagarna "gav möjlighet till egen försörjning och oberoende". De nuvarande ger hopp om att få in en enda fullträff och aldrig behöva arbeta igen utan leva livet ut på ersättningen för att ha skrivit "happy birthday to you" eller något liknande. Löptiden på "livstid plus 50 år" måste vara tänkt för att även upphovsmannens barn ska slippa tänka på att arbeta, eller kan det vara så att det är företagen, förlagen, som tycker att det där är en bra löptid? Företag tenderar att leva längre än privatpersoner, så en lag som är uppenbart barock i sin omfattning är helt logisk om man ser den enbart ut ett intäktsperspektiv. En annan sak händer med det nuvarande "jackpotsystemet"; kreatörerna satsar på säkra kort för att få till sin tipsvinst.
Professionalism har egentligen inget egenvärde, det är (eller borde vara) kvaliteten på det man producerar som avgör vad som är önskvärt. Att man vill jobba enbart med det man tycker är roligt är inte ett givet skäl till att alla andra måste ställa upp på att det skall vara så. Många smågrabbar vill vara hockeyproffs. Inte alla får drömmen uppfylld.

BEG avrundar med att skriva att ett internet utan upphovsrättsligt skydd aldrig kan bidra till ett rikt kulturutbud. Här ser vi proffsets attityd kontra amatörerna. Innan musikmonopolen började införas på 30-talet och bokmonopolen något tidigare, var alla kulturyttringar mer en fråga om deltagarkultur. Nu har folk passiviserats i sju decennier eftersom man tutat i alla att det är bara de som är allra bäst som ska ägna sig åt till exempel författande eller musik. Detta är givetvis raka motsatsen till mångfald, och för den som inte har skygglapparna på märks det att internet bidragit enormt till mångfalden, hela tiden trots de stora förlagen och bolagen som med den giriges monomana envishet försökt stoppa alla försök av amatörer att använda gemensamma kulturella scenarion för sitt skapande. Samplingskulturen har behandlats som pestsmittad av skivbranschen. De som skriver "fanfiction" på nätet har jagats av de bolag som gör TV-serierna som inspirerar alla. Det gamla uttrycket att "man står på jättars axlar" när man skapar något nytt som är inspirerat av någon annans verk är så otidsenligt att det knappt känns igen av någon. I stället för att erkänna att all kultur spirar ur gemensamma erfarenheter som omtolkas försöker TV-bolag, filmbolag och författare använda sitt framställningsmonopol till att strypa de blivande författarnas och musikskaparnas kreativitet. När B*atles och L*d Z*ppelin började göra musik använde de inte sällan andra artisters verk som bas för sina nytolkningar. Ingen höjde på ögonbrynen över detta, men sedan dess har intoleransen ökat markant. Upphovsrätten används nu till att trampa ned alla som kan tänkas försöka ta marknadsandelar. Ett konkret exempel är låten "Bitter sweet s*mphony" med V*rve. Ett nytt verk baserat på musik av J*gger & R*chards. Visserligen en orkesterversion av deras gamla låt, men ändå. I rätten dömdes V*rve att fråntas ALLA intäkter från försäljningen av singeln. När J&R började sin bana som rockmusiker framförde de låtar som "R*ll over Beeth*ven". Det känns som en fläkt av dubbelmoral.
Att påstå att "Upphovsrätten är själva förutsättningen för mångfald – oavsett teknologi – i varje modernt och civiliserat samhälle." är synnerligen naivt och visar att man ser frågan ur ett smalt perspektiv med framför allt förlagens bästa i åtanke. Upphovsrätten behövs, och ska givetvis finnas kvar, men precis som forna dagars upphovsrätt aldrig ens nämnde privatpersoner som koncept utan enbart reglerade kommeriellt mångfaldigande, så borde dagens upphovsrätt se skillnad på kommersiella och icke kommersiella intressen, och den borde reformeras så att även kreatörer betraktas mer som arbetare och mindre som halvgudar.