Egyptens sak är vems?
Peter W skriver i en av våra tongivande kvällstidningar om revolten i Egypten. Jag blev sugen på att kommentera ett par av hans uttalanden.
PW verkar förvånad över att de demonstrationer som koordinerats genom Twitter saknat en uttalad ledare. Det betyder att PW, precis som det svenska rättsväsendet, inte förstått utvecklingen från ledarstyrning till grupparbete som nätet fört med sig. I rättegångarna mot The Pirate Bay kunde inte lobbyistsidan ta till sig att det inte fanns en chef för TPB:s verksamhet, utan att frivilliga spontant tacklade de problem som behövde lösas. Det är för vissa helt omöjligt att tänka sig att något kan uträttas utan att man först utser en chef, som bestämmer över populasen.
Lyckligtvis fungerar inte nätet på det sättet. Om något inte faktiskt kräver en Stark Ledare som pekar med hela handen, varför skapa en sådan position åt någon? Den tid som går åt för att reda ut vem som skall bestämma över vem (och vilka bonusar han skall ha) kan i stället användas till att uträtta något konkret, som att förbättra en websida i TPB-fallet eller att ta med ett halvdussin kompisar och gå ut på gatorna och utmana polisen i Egyptenfallet.
Det här sättet att organisera sig kommer att bli mycket vanligare framöver, så det är lämpligt att börja ta till sig tankesättet redan nu.
PW tycker också att USA reagerar långsamt när folk i mellanöstern ropar efter frihet. I fallet Egypten har USA tvärtom varit mycket förutseende, och gett Mubarak militärt stöd i stor omfattning under flera år. Joe Biden har uttalat sig och sagt att Mubarak inte är en diktator och att han borde sitta kvar. Med tanke på att han är vicepresident säger det ganska mycket om USAs politiska linje i frågan. Att Egypten haft undantagstillstånd sedan 1981 är inget som bekymrar våra västliga ledare, och inte heller att valen av många betrakas som ett spel för gallerierna. Faktum är att de senaste dagarnas handlingar från den Egyptiska statens sida (reglerat internet, fotoförbud och sönderslagna kameror) är ganska väl synkroniserade med den utveckling som drivs här i europa, där man med barnporr och terrorism som svepskäl försöker stoppa folks inbördes kommunikation och dokumenterande av vardagen.
Västvärldens ledare har valt sida, och ställer sig huvudsakligen arm i arm med kollegan Mubarak. Västvärldens folk, däremot, känner tydligen mer sympati för de som protesterar. När de riktiga proteststormarna bröt ut toppade svenska tidningar sina internetsidor med krigsrubriker om handbollsresultat och annan underhållning. Svensk journalistik ägnar sig allt mindre åt omvärldsbevakning, som är dyr och gör folk upprörda, och allt mer åt att titta på TV och rapportera om dokusåpor. Precis som i Egypten har vi ett väldigt begränsat ifrågasättande av vad våra politker sysslar med. Till exempel har vi en justitieminister som möjligen gjort studiebesök hos Mutaween, men pressens kritik mot hennes märkliga och antidemokratiska utspel är i stort sett obefintlig.
Sammanfattningsvis: att tro eller hoppas att EU eller USA skall föra demokratins banér och försöka påverka den egyptiska politiken i "västlig riktning" är naivt. Tvärtom försöker makthavarna införa det permanenta undantagstillståndet här. USA har kommit riktigt långt.
Jag misstänker att när Mubarak väl lämnar sin post kommer han att tas väl om hand av sina vänner i väst. Precis som till exempel Pinochet före honom.
Egyptens folk har visat att internet är ett verktyg för människor att samarbeta och utmana maktfullkomliga system. Detta garanterar att nervösa politker kommer att kräva krafttag mot "det laglösa internet" här. Tanken på väljare som samarbetar är inte välkommen i maktens korridorer.
PW verkar förvånad över att de demonstrationer som koordinerats genom Twitter saknat en uttalad ledare. Det betyder att PW, precis som det svenska rättsväsendet, inte förstått utvecklingen från ledarstyrning till grupparbete som nätet fört med sig. I rättegångarna mot The Pirate Bay kunde inte lobbyistsidan ta till sig att det inte fanns en chef för TPB:s verksamhet, utan att frivilliga spontant tacklade de problem som behövde lösas. Det är för vissa helt omöjligt att tänka sig att något kan uträttas utan att man först utser en chef, som bestämmer över populasen.
Lyckligtvis fungerar inte nätet på det sättet. Om något inte faktiskt kräver en Stark Ledare som pekar med hela handen, varför skapa en sådan position åt någon? Den tid som går åt för att reda ut vem som skall bestämma över vem (och vilka bonusar han skall ha) kan i stället användas till att uträtta något konkret, som att förbättra en websida i TPB-fallet eller att ta med ett halvdussin kompisar och gå ut på gatorna och utmana polisen i Egyptenfallet.
Det här sättet att organisera sig kommer att bli mycket vanligare framöver, så det är lämpligt att börja ta till sig tankesättet redan nu.
PW tycker också att USA reagerar långsamt när folk i mellanöstern ropar efter frihet. I fallet Egypten har USA tvärtom varit mycket förutseende, och gett Mubarak militärt stöd i stor omfattning under flera år. Joe Biden har uttalat sig och sagt att Mubarak inte är en diktator och att han borde sitta kvar. Med tanke på att han är vicepresident säger det ganska mycket om USAs politiska linje i frågan. Att Egypten haft undantagstillstånd sedan 1981 är inget som bekymrar våra västliga ledare, och inte heller att valen av många betrakas som ett spel för gallerierna. Faktum är att de senaste dagarnas handlingar från den Egyptiska statens sida (reglerat internet, fotoförbud och sönderslagna kameror) är ganska väl synkroniserade med den utveckling som drivs här i europa, där man med barnporr och terrorism som svepskäl försöker stoppa folks inbördes kommunikation och dokumenterande av vardagen.
Västvärldens ledare har valt sida, och ställer sig huvudsakligen arm i arm med kollegan Mubarak. Västvärldens folk, däremot, känner tydligen mer sympati för de som protesterar. När de riktiga proteststormarna bröt ut toppade svenska tidningar sina internetsidor med krigsrubriker om handbollsresultat och annan underhållning. Svensk journalistik ägnar sig allt mindre åt omvärldsbevakning, som är dyr och gör folk upprörda, och allt mer åt att titta på TV och rapportera om dokusåpor. Precis som i Egypten har vi ett väldigt begränsat ifrågasättande av vad våra politker sysslar med. Till exempel har vi en justitieminister som möjligen gjort studiebesök hos Mutaween, men pressens kritik mot hennes märkliga och antidemokratiska utspel är i stort sett obefintlig.
Sammanfattningsvis: att tro eller hoppas att EU eller USA skall föra demokratins banér och försöka påverka den egyptiska politiken i "västlig riktning" är naivt. Tvärtom försöker makthavarna införa det permanenta undantagstillståndet här. USA har kommit riktigt långt.
Jag misstänker att när Mubarak väl lämnar sin post kommer han att tas väl om hand av sina vänner i väst. Precis som till exempel Pinochet före honom.
Egyptens folk har visat att internet är ett verktyg för människor att samarbeta och utmana maktfullkomliga system. Detta garanterar att nervösa politker kommer att kräva krafttag mot "det laglösa internet" här. Tanken på väljare som samarbetar är inte välkommen i maktens korridorer.
posted by Amazed at 10:21
