Oroande tecken i skyn

I USA störtdyker börserna. I resten av världen går det lite långsammare, men det är en rejäl sänkning. I Sv*nska D*gbladet hittar vi rubriken "R*infeldt: Jag förstår oroliga småsparare". Känns detta lugnande?

Det är samme R*infeldt som under sommaren satt med fingrarna i öronen och lät "blah-blah-blah" för att slippa höra kritiken mot FRA-lagen, som serverades från halva svenska folket och en stor andel riksdagsmän och övriga politiker, varav en hel del från hans eget parti. Nu säger han att han förstår svenska småsparares oro. Det skulle förvåna mig.
Om han inte förstod någonting av den massiva kritiken under sommaren, varför skulle hans fattningsförmåga vara så mycket bättre i det här fallet? Hur ska han göra för att verka ens lite trovärdig?

Jag säger inte att andra svenska partier skulle hantera den amerikanska krisvågen bättre. Ingen kan hantera den här situationen på ett vettigt sätt. Däremot känner jag ett starkt obehag när Kapten Dövörad påstår att han hör och förstår vår oro. Jag tvivlar starkt.
Jag begär inte mycket av politiker på riksnivå. De är bara människor, de faller för påtryckningar och fjäsk som vi andra, och de har sina små pinsamma skelett i garderoben precis som vi. En sak jag faktiskt begär är att de är ärliga. Behandla oss väljare som vi förtjänar: med respekt och uppriktighet. Vi valde er. Vi är uppdragsgivaren. Att försöka visa upp falskt medlidande och sympati efter att med stor arrogans ha ignorerat oss i en för folket mycket viktig fråga är en skymf och rent hyckleri.
Vårt förtroende för Kapten Dövörad och hans trogna ja-sägare är urholkat. Ungefär som den amerikanska bolånebubblan: det kanske ser ut som vanligt utanpå, men det är ett tunt skal av presentabilitet runt ett stort tomrum.

Luddfiltret är fullt.

L*sse W*erup presenterar en analys av ett finskt skottdrama i en känd svensk kvällstidning, och lyckas göra det i särklass luddigaste och intressantaste argument för FRA jag sett hittills. Faktiskt bättre än min grannes, att det vore bra om FRA avlyssnade oss alla för då kunde man ju ringa till dem och fråga vad det var frugan sade att man skulle handla när man glömmer det. LW:s argument går i korthet ut på att FRA, den civila militära spionageenheten som inte får eller vill titta på privatpersoner, skulle vara utmärkt lämpad för att titta på alla privatpersoner för att räkna ut på förhand vilka som kommer att begå våldsdåd.
LW borde se en film som heter M*nority Rep*rt. Den sägs handla om precis sånt här. Hur man dömer folk baserat på teorin att de kommer att göra något i framtiden. Jag rekommenderar att LW kryper i fängelse en månad och tänker lite mer på det här. Rent statistiskt är det nämligen så att journalister dricker mer än genomsnittet, vilket gör det statistiskt mer troligt att han kommer att köra i fyllan, och genom att krypa i buren på en gång och lämna in körkortet kommer han INTE att meja ned en busskö full med skolbarn. Se där, vi har redan räddat liv.

Han hänvisar också till ett nyhetsinslag där en polis gör en nätsökning på den pistoltyp gärningsmannen använt och fick runt 8000 träffar. Polisen påpekade att om man ägnade tio sekunder till varje sida skulle det ta 130 timmar att skumma igenom dem. LW tycker att det vore väl investerad tid. En sökning är vad man gör den till, och det finns annat än just det där vapnet. Låt oss ta bort skygglapparna och vidga sökbegreppen så frågan blir mer relevant. Söker man på "weapon" eller "gun" eller "firearm" eller "rifle" tillsammans får man 322 miljoner träffar. Alla de här är exakt lika troliga som de 8000 träffarna i TV-inslaget att peka på en blivande mördare. Så hur tycker LW att vi ska gå igenom alla de här sidorna? FRA:s superdator. LW har inga som helst problem med att den här "hemliga byrån" snokar i vad civilbefolkningen har för sig och försöker gissa vad de tänker göra. Något att tänka på om ni avser att vara källa åt honom i något ärende. Han antyder att det är konstigt att man värderar avsikten med brottet olika. "När det gäller terror kan man satsa resurser, men inte när det gäller vanliga massakrer på oskyldiga."
Det är självklart att alla former av våldsbrott skall stävjas, men att göra det via nätscanning lär vara en synnerligen ineffektiv metod. Det handlar om ungefär 600 man-år för att gå igenom de där 322 miljonerna vapensidor med den hastighet polisen uppgav. Vi har fortfarande inte letat efter "gevär" eller "pistol" eller "vapen" på svenska (eller finska) så det tillkommer fler man-år för att leta efter en mordisk nål i en höstack. Om vi nu har så många miljarder att lägga på att förhindra dödsfall, kanske vi kunde lägga dem på vård (inklusive psykvård) i stället och rädda ännu fler liv?

I verkligheten, där de flesta av oss lever, är det lyckligtvis betydligt enklare. När folk ser att någon mår uppenbart konstigt kan de kontakta myndigheterna och meddela dem att något är på gång och att det vore bra om person X fick hjälp. Så skedde också i det aktuella fallet, men man fråntog honom inte vapnet direkt. Innan ärendet hann gå vidare löpte förövaren amok och dödade elva personer. Vi vet inte vad polisen tänkte göra härnäst. Jag vet inte i detalj vad som krävs för att ta ifrån en person som inte begått något brott hans vapen. Tillbakablickar är alltid knivskarpa, och det är lätt att säga att man skulle handlat annorlunda. Det är enkla poäng att ta i ett meningsutbyte, när man inte själv varit på platsen och alltså inte vet vad som egentligen hänt.

Det vi kan vara säkra på är att det som hänt i Finland är en tragedi. Att använda den för att försöka motivera att svenska statens tappra informationsbyrå ska göra något som den inte har mandat till, för att möjligen tackla ett problem som över huvud taget inte kan angripas på det här sättet, är vansinne och värre än så: det är på gränsen till ohederligt.

En man av den gamla sorten, med insikter av den gamla sorten.

Si*wert Öh*lm, en man med en lysande framtid bakom sig, skriver i B*rås T*dning att bloggandet är en elitistisk syssla för vulgära och ytliga människor, ungefär. Det är inte första gången han har fel. Det lär inte vara den sista heller.

Si*wert har som bekant ett förflutet som TV-personlighet, bland annat som debattledare i en föregångare till dagens Debatt. Då, som nu, handlade programmet i stor omfattning om att programledaren avbröt folk och i görligaste mån försökte åstadkomma konflikter snarare än begriplig och givande diskurs. Si*wert slutade med detta ungefär samtidigt som han ställde upp för sin gamle vän Sigv*rd M*rjasin som ertappats med att dubbelfakturera och manipulera kvitton. Som karaktärsvittne framhöll Si*wert att folk var hatiska mot M*rjasin eftersom de var antisemiter, vilket kom som en överraskning för en stor del av de upprörda som trodde att de bara var antififflare. Si*wert har också profilerat sig som en mycket kristen person, som kritiserat att SVT vek sig för "homolobbyn" när de lät J*nas G*rdell och M*rk L*wengood presentera melodifestivalen.

Några av Si*werts springande punkter när det gäller kritiken mot bloggarna är till exempel att de är "egotrippade". Detta är stor humor när det kommer från en tidigare programledare i TV, ett yrke som inte direkt är känt för sina självutplånande utövare. Det andra och mer häpnadsväckande är hans åsikt att bloggandet leder till ett elitsamhälle där samhällsdebatt blir en exklusivitet för ett fåtal. Detta är ett märkligt synsätt. Om något är allmängods så är det just bloggandet. Alla har samma chans att göra sina röster hörda, något som inte var sanning för ett par år sedan när tidningarna och TV omsorgsfullt valde vilka som skulle få presentera sina åsikter. Det var definitivt aldrig sanning i det debattprogram han ledde.

Si*wert är också snar att använda uttrycket "haverister", som alltid är den intellektuellt svages argument mot någon vars position han ogillar. Kan man inte formulera riktig konkret kritik kan man alltid kalla motståndarsidan för "rättshaverister" och på så sätt försöka ogiltigförklara deras argument. Just detta beteende sätts ur spel i bloggosfären eftersom folk får chansen att presentera sina åsikter, och om någon ogillar dem är det upp till honom eller henne att själv formulera sig bättre i sitt eget forum. Mirakulöst nog har internet gett alla den här rätten, man måste inte längre vara känd eller kompis med någon politiker för att få komma till tals. Givetvis är det här oroande för den gamla sortens mediapersonligheter, eftersom det betyder att just personligheten hamnar i baksätet i bloggsammanhang. I bloggosfären handlar det snarare om att kunna föra ut sina idéer på ett bra sätt. Vad du heter, vem du är och vilka du känner är egalt för läsarna.

Detta är sann demokrati, en författare - en röst. Det är därför det kliar i politikernas händer för att reglera och strypa det okontrollerade bloggandet, och det är därför gammelmedias gamla tillskyndare känner sådant obehag inför denna oregerliga zon där man inte visar de äldre tillbörlig respekt.
Mitt råd till Si*wert är att han inte ska hålla andan medan han väntar på att bloggvågen skall blåsa över och att folk skall återvända till att ta till sig allt som sägs i tidningar och TV som om det vore hugget i stentavlor.
Det lär inte hända, lyckligtvis.

Ska skottet komma inifrån?

Statsministern ställde frågan "ska skottet komma inifrån" när partipiskan gick för att åstadkomma enighet i den moderata gruppen inför FRA-omröstningen. Jag tror inte för en sekund att han menade att någon bokstavligt talat skulle skjuta på honom, han tog bara chansen att använda hårdast möjliga påtryckning på den eller de som möjligen skulle kunna tänkas rösta enligt sitt samvete.

"Ska skottet komma inifrån"?
Efter en hel sommars arrogans från regeringens sida, där de flesta vägrat att ens diskutera sakfrågan, kommer så hösten då det inte längre är lika lätt att hålla sig undan. Under tiden som statsministern och hans anhängare, vissa med rödrandiga ryggar, tigit och försökt kväva debatten har folket grävt fram mer och mer oroande uppgifter om vad FRA-lagen leder till och hur den smusslades igenom. M*rk Kl*mberg visar på hur åtminstone ett parti fått ett beslutsunderlag som var direkt missvisande. Förlåt mig, jag tror ordet jag egentligen söker är lögnaktigt. Låt oss tala klarspråk. C*rl B*ldt gjorde det. Jag har aldrig uppskattat hans politik, men han är åtminstone ärlig till skillnad från påfallande många andra politiker. Tack vare honom har vi fått bekräftat att man samarbetar med vem som helst, oavsett "stamtavla", när det verkligen gäller.

"Ska skottet komma inifrån"?
Bunkermentaliteten är så utbredd bland de här makthavarna att de tänker i krypskyttetermer. De vet att de fattat ett beslut som extremt få svenskar håller med om. De har fattat det här, och andra, beslut för att få chansen att se bra ut när de försöker leka med de stora pojkarna. De har inte förstått att sverige är och förblir ett litet land i utkanten av europa, och deras försök att se större och stadigare ut än de är på de dyra middagsmötena kommer att kosta oss medborgare vår brevhemlighet och vår trygghet. Regeringens villighet att samarbeta med vem som helst för att se större ut i underrättelsesammanhang leder till saker som utvisning av svenska medborgare till tortyr i främmande land. Socialdemokraternas retoriker har traditionellt pratat om klassklyftorna, men nu finns en förtroendeklyfta mellan riksdagen och folket. VI litar inte längre på vad DE gör. Det är numera "vi" och "dom". Den här formen av politikerförakt har skapats helt och hållet av politikerna, när de slagit dövörat till inför folkets åsikter.

"Ska skottet komma inifrån"?
I dag, dagen före riksdagens skamliga öppnande, känns det som om svaret på statsministerns retoriska fråga är; "det spelar ingen roll, bara skottet kommer."
Regeringen har förbrukat sitt förtroendekapital, och större delen av riksdagen har gjort detsamma. S är inte det minsta att föredra före M, med en justitieminister som ansträngt sig under hela sin sista mandatperiod för att på alla sätt urholka svenska folkets möjligheter till privatliv.
Jag rekommenderar ingen att bokstavligen skjuta på våra politiker. Våld är inte lösningen. Lösningen är att under de närmaste 20 åren se till att de som sitter i riksdagen nu och spelar med i det här spelet inte får några röster. De ska bort. Bunkergänget måste ut i friska luften. Sunda människor som inte är förblindade av sin egen makt måste in. Folk med rimliga etiska principer. Folk som inte gör vad som helst för att se bättre ut än de är.
Vi behöver hederliga politiker, och jag är säker på att de finns om vi letar.

Jag struntar varifrån skottet kommer, och vilken form det kommer i så länge det inte är en fysisk kula. Det nuvarande ledarskiktet måste bort, för folkets skull. Gå ut i morgon och höj din röst, och rösta sedan bort dem när du får chansen.

Hur länge klarar du dig om någon annan gör ett misstag?

I veckans nummer av R*ksdag och D*partement finns en artikel om att EG-domstolen ger al-Barakaat rätt. Det är intressant av flera anledningar.
För de som inte minns, så är al-Barakaat ett "informellt Somaliskt banknätverk" som stämplades som terrorfinansierande direkt efter 11 september 2001. I den allmänna hysterin att strypa alla terrorister tyckte någon möjligen att namnet "al-nånting" räckte som koppling till de verkliga bombkastarna, och man frös omedelbart alla tillgångar för al-Barakaat. Det bidrar säkert att al-B är baserat i det fruktade terrornästet Spånga (känt för sina extrema fundamentalister och osorterade våldsverkare).

Trots denna blamerande bakgrund kom EG-domstolen efter sju års funderande fram till att al-B inte fått veta varför de sattes upp på terroristlistan. De fick inte veta vad de var misstänkta för. De fick ingen möjlighet att försvara sig mot anklagelserna i domstol. EG-domstolen tycker att det här är ett "åsidosättande av de grundläggande rättigheterna". Något som vi fått höra är vardagsmat i Somalia, i och för sig, så kanske man tyckte att de inblandade skulle vara vana?

Fundera på två saker i det här fallet. Nummer ett: Hur länge klarar du dig om staten beslagtar alla dina pengar? Överlever du i sju år på det du har i byrån plus det du tjänar? Vad händer om du behöver fixa tänderna? Vad händer om du måste laga bilen? Hur länge klarar du faktiskt att ha staten som en boja runt foten på det sättet?
Nummer två: Hur lätt är det att bli misstänkt? Hysterin över terroristerna har inte på något sätt minskat sedan 11 september 2001. Enligt många vetare finns det en snubbe med helskägg och dynamitbälte under varenda sten om man vänder på dem. Slappnar vi av för en hundradel faller himlen ned på oss. Därför är det väldigt viktigt att staten får möjlighet att avlyssna alla och göra saker i hemlighet.
Men vad händer när Jämmerdalens Skidklubb, där du varit med sedan du var fem, skickar ut ett medlemsblad där de meddelar att nu är det cup mot Luringsfors SK och "den gamla ärkefienden skall besegras en gång för alla"? Utskicket fastnar i en kontroll av något Hemligt Verk, som tycker att det där är oroväckande formulerat (kan betyda att ni tänker spränga R*senbad) och hela Jämmerdalens Skidklubb hamnar på "skidlistan" så att säga. Hur länge tar det innan du kan rentvå dig, om du inte får reda på vad du är anklagad för, eller av vem? Hur länge kan du leva på det du har i fickorna?

Givetvis upphör inte frysningen av al-B:s pengar direkt. De skall vara spärrade i tre månader till, för att göra det möjligt för EU att "rätta till bristerna i den gällande förordningen". Det vill säga, "vi kan ju inte direkt erkänna att vi gjort bort oss, så vi måste misstänkliggöra dem LITE till bara för formens skull, så ingen tror att vi vikit oss". En förolämpning som efterrätt till ett övergrepp.

Jag har så vitt jag vet inga vänner som har kopplingar till al-Barakaat. Jag har ingen anledning att tro gott om dem. Jag vet extremt lite om dem, annat än det lilla jag läst när jag då och då kommit ihåg fallet. Ta inte de här orden som någon slags rekommendation av dem för jag vet helt enkelt inte om de är OK eller inte. Däremot vet jag att det kunde varit du eller jag. När rättsstaten blir hysterisk och fäktar åt alla håll blir de små medborgarna skadade. Det behövs en lugnets röst som får våra lagstiftare att slappna av innan fler olyckor sker.

Vad hon sade, och vad hon borde ha sagt.

B*atrice A, fru justitia, blev mycket upprörd när kvällspressen slog i henne att någon "laddat upp obduktionsbilder på P*rate Bay". Hon uttalade sig direkt, som man gör när man är förbannad, och sade något ogenomtänkt, som man gör när man är förbannad. Hon är säkert upprörd fortfarande eftersom hon nog fått reda på att det pressens representanter sade inte var sant. Ingen har laddat upp några bilder på PB, tekniken funkar inte så. Tidningarna ljuger fortfarande om det här, och hade häromdagen en omröstning med frågan "tycker du att PB skall ta bort länkarna till obduktionsbilderna", fast PB aldrig haft några länkar till dessa bilder. De har haft länkar till ett paket med hela materialet, vilket är 2500 sidor drygt. Sex av de sidorna innehåller tydligen bilderna i fråga. Det är 0.24%, vilket är en renhetsgrad som endast uppnås vid kärnbränslehantering i vanliga fall. Poängen är att den pekare som PB har till detta material pekar på hela pappersluntan, och den kan inte på något sätt fås att särbehandla sidorna med bilder.
Det här vet antagligen journalisterna, men de väljer att vrida sanningen som en disktrasa för att krama ur den fler lösnummer. Om de inte vet sanningen, kanske de borde hålla sig från att publicera?

Det B*atrice A sade var följande; "– Det kan finnas luckor i regelverket som vi måste titta på. Det finns inget allmänintresse i att publicera det här materialet, det är ett grottande i det extrema och obehagliga och kan utgöra en kränkning mot familjen, säger Beatrice Ask till D*.se.", och det sade hon alltså enligt uppgift om PB, som gjort hela luntan tillgänglig.
Under tiden som den där förundersökningen pågått har svensk kvällspress föregått med sitt eget exempel på hur man skall bete sig för att inte kränka familjen. De här rubrikerna är delvis en upprepning från igår, men det är i alla fall en lista över saker som B*atrice tydligen INTE tycker kan upplevas som kränkande för de inblandade;

* AA-rättegången - Här förs hon till rättspsyk
* MA knäckt av tyskans skratt. När tyskan skrattade rakt ut var hon nära att gå sönder inombords
* Tyskan skyller på hans andra ex-flickvänner
* MA kan tvingas fly
* Hatbrevet till MAs sambo - "XXX, du är en idiot!" Läs brevet där tyskan rasar mot MAs sambo - efter att hon fått veta om deras förhållande.
* Bröt ihop efter mammans död - Fick ta emot dödsbudet i sin cell
* Mamman: Tyskan gjorde det
* Familjens egna foton från sjukhuset
* Forskare: troligt att hon lider av erotomani
* Tyskan var skrytig och snäsig
* Här är onsdagens förhör i AA-rättegången - Expr*ssen.se berättade från rättegången - ord för ord.
* Föll ihop i gråt och förtvivlan - XX och YYs styvpappa om den tunga tiden efter morden
* Larmsamtalet - ord för ord.
* I kyrkan stod föräldrarnas avskedsbrev uppställda. Här är pappans gripande avskedsbrev till XX och YY.
* Dubbelmordet - Morden i AA i bilder - Dådet och polisutredningen - Dag för dag, timme för timme

Dessa rubriker tog mig mindre än en halvtimme att samla ihop hos endast två av våra dagstidningar. Det finns fler tidningar, och därmed fler rubriker. Det här är alltså ett beteende som B*atrice inte finner klandervärt eller stressframkallande för de inblandade i morden.
Tycker någon mer än jag att det verkar en aning märkligt?

Det jag hade önskat mig var snarare den här reaktionen; "Det finns inget allmänintresse i att publicera det här materialet, det är ett grottande i det extrema och obehagliga och kan utgöra en kränkning mot familjen. Tidningar som gör så här enbart för att sälja lösnummer borde få någon slags erinran. Vi skall se över det regelverket nu, offentlighetsprincipen är helt enkel så viktig att den inte får besmutsas på det här viset."
Så hade frågan lämpligen bemötts redan från början, men det är klart att när man får en situation presenterad för sig på ett fullkomligt felaktigt sätt går det inte att fatta korrekta beslut på de grunderna.

Vad kan vi hoppas på framöver? Efter att ha sett de reaktioner som många haft på PB:s vägran att ta bort torrentfilen så verkar det som om många tycker att de ska få cancer, eller få alla sina familjemedlemmar slaktade. De reaktionerna får mig att fundera på hur sund vår svenska allmänhet egentligen är. Det vore enkelt, och mycket frestande, att apa efter och döma ut folk som överreagerar men jag avstår. Jag önskar i stället att om fem år, när vreden över det här har lagt sig, och folk tänkt efter, och journalisterna kanske utvecklat ett samvete, ska de se sig i spegeln och fråga sig själva "Skrev jag verkligen det där om en annan människa?". Därefter hoppas jag att de lättar sitt samvete genom en rejäl donation till Rädda Barnen eller någon annan instans som kan vara till nytta för de som verkligen behöver hjälp.

Bloggetik - Jaså?

D*gens Nyheter har i dag i kulturdelen en artikel om de tunnhudade bloggarna, som vid minsta tecken på mothugg ställer sig upp och skriker att jorden håller på att gå under. Direkt när det blev tydligt att ett betänkande från EU handlade om någon slags reglering av bloggandet flög dessa högljudda amatörer i taket och ylade i kör att nu var det skandal och justitiemord.
Ja, det står faktiskt så i artikeln, fast mellan raderna då. Tonfallet, det subtila, säger det.
Därefter påpekar skribenten att lagförslaget inte ens är i närheten av att bli verklighet, det är ett förslag och det skall dras genom 27 nationella viljor innan det blir lag. Så varför gnäller den otvättade massan så förbannat? Är det "okunskap eller ohederlighet"?

Kanske det är erfarenhet? Kanske en del av de här obildade idioterna till bloggare är något äldre och mognare än skribenten tror?
MOMS, "mervärdes och omsättningsskatt", började sitt liv som OMS. 1960 infördes OMS "tillfälligt". Som alla tillfälliga lösningar höggs den genast i sten och blev permanentad. Den tillfälliga skattebördan är nu hörnsten i svenska statens ekonomi. Den har vidareutvecklats till att omfatta i stort sett allt. Det har till och med varit på förslag att någon form av moms skulle betalas på loppmarknadsaffärer och "bondauktioner", eftersom varor byter ägare och staten vill ha sitt.
Patriot act, ett amerikanskt exempel, skulle göra det lättare att stoppa terrorhandlingar. Den skulle löpa i fyra år och klubbades igenom i oktober 2001, väldigt kort efter septemberdåden. Som all lagstiftning skapad under press eller ilska, är den full av ogenomtänkta saker som för all framtid ändrat spelreglerna för de många konkurrerande poliskårerna och CIA. Självklart har den förlängts, med diverse ändringar som är precis så pass stora att den till nöds kan accepteras av de inblandade politikerna. Patriot act kommer att finnas kvar länge.
1965 infördes ett direkt stöd till de politiska partiernas opinionsbildande verksamhet, vilket lämnades vidare till respektive partis tidningar. Detta omarbetades senare till presstödet, av vilket till exempel Svenska D*gbladet får 65 miljoner 2008. Var det planerat så från början? Vem vet.

Spåren förskräcker, som det heter i den gamla fabeln. När politiker, ibland med de bästa föresatser, sätter igång att rota i något finns en tendens till fartblindhet. Alla vill sätta sitt bomärke i lagboken för att motivera sin lön och sitt fortsatta uppdrag. Alla vill lämna ett avtryck i historien, även om det bara råkar bli en skatt på kottplockning. Behovet av att hävda sig själv har en tendens att ta överhanden, på bekostnad av omtanken om väljarna. Därför är det många som känner att när en politiker börjar yra, förlåt, uttala sig om att "si och så borde regleras" så finns det anledning att stoppa denna framfart och ta en ordentlig fundering på om det här är något vi vill ha, och i vilken form vi vill ha det. Den rimliga livstesen "få och enkla regler blir lätta att leva med" har aldrig betytt något för de som lagstiftar. De struntar i att vi har en lagbok som är helt ogenomtränglig för gemene man, för regler gäller ju till syvende och sist bara småfolket. Har man privatchaufför finns ingen anledning att fundera på vad kollektivtrafiken kostar. Kan man ta regeringsplanet för att hinna till en fotbollsmatch så spelar det ingen roll hur mycket trafikstockningar det är på genomfartslederna.

Är då tanken på etikregler för bloggarna så dum? Kanske. Var drar vi gränsen för till exempel satir? Vem skall göra de etiska bedömningarna, och vad ska de baseras på? Samma regler som för pressen? Låt mig ta några exempel på alldeles äkta rubriker ur svensk press angående en familjetragedi där ett par familjemedlemmar blev mördade:

* Familjens egna foton från sjukhuset
* Forskare: troligt att hon lider av erotomani
* Här är onsdagens förhör i [xx]-rättegången - Expr*ssen.se berättade från rättegången - ord för ord.
* Föll ihop i gråt och förtvivlan - [yy] och [zz]s styvpappa om den tunga tiden efter morden
* Larmsamtalet - ord för ord.
* I kyrkan stod föräldrarnas avskedsbrev uppställda. Här är pappans gripande avskedsbrev till [yy] och [zz].

Är detta den sorts etik bloggarna ska visa upp så betackar jag mig. Vems spelregler ska styra det halvfria ordet på nätet annars? Kyrkans? Vilken kyrka i så fall? De galningar som hävdar att preventivmedel är djävulens påfund eller de galningar som anser att alla som bryter mot Bokens regler ska halshuggas? Politikernas etik? Snälla nån, vi skulle väl ta ett steg mot förbättring?

Visst vore det utmärkt om det fanns regler för trevligt uppförande på nätet, och visst vore det trevligt för de gamla etablerade tidningarna om inte en massa jobbiga personer hela tiden lade krokben för deras försök att behålla åsiktsmonopolet, men tyvärr är den nya tekniken en disruptiv teknik. Det betyder att den river först ned, och bygger sedan upp. I det här fallet, med blog kontra tidning, river den ned tidningarnas gamla halvmonopol på vad som är sant för dagen. Bloggarna kan snabbt och exakt kontrollera om det tidningarna skriver är korrekt, och basunera ut eventuella felaktgheter som de hittar. Spelplanen är plötsligt mycket jämnare, alla får göra sig hörda, och vi 99.98% av folket som inte råkar jobba på en tidning just nu, vill ha det precis så. Utan licenser, utan registrering och utan MM:s Lilla Röda som rättesnöre. Tack.

Vad krävs av de som bedömer?`

St*fan Lisins*i skriver i D*gens Nyheter en artikel där han frågar vem som vill bli bedömd av någon som har bestämt sig på förhand. Det är en bra fråga, och det är inte bara i rätten vi skall ställa den frågan. Vi kan till exempel ställa den hos Försäkringskassan, där man har ett fantastiskt system med så kallade förtroendeläkare. En förtroendeläkare är en person med närmast obegripliga talanger som analytiker, faktum är att förtroendeläkare är så grymt bra på att bedöma skador och krämpor att de inte behöver träffa patienten för att avgöra att det inte är en arbetsskada. Eller att hemtjänstaren Rogers trasiga rygg inte är en förslitningsskada. Eller att Åzas ärr i ansiktet inte kommer sig av bilolyckan, utan lika gärna kan vara ett missöde vid morgonrakningen. Förtroendeläkare kan antagligen hoppa över hus med ett enda språng och stoppa skenande lok med bara händerna. De kan i alla fall stoppa din sjukskrivning med ett penndrag, din sjukpension med en snäsig kommentar och upphäva dina läkares bedömningar med en axelryckning. Alltså de läkare som faktiskt träffat dig och gjort den bedömning som Försäkringskassan inte tycker om. Dessa förtroendeläkare fattar märkligt nog nästan alltid de beslut som deras uppdragsgivare vill ha. Det är ovanligt att förtroendeläkarens och kassapersonalens åsikter går isär.

Arbogamålet har hållit svenska journalister med middagsmat länge nu. Det har rotats och ältats. Det har varit RAPPORT FRÅN RÄTTEGÅNGEN - DAG FÖR DAG och det har faktiskt varit snudd på äckligt att se. Den här nyheten att rättegången möjligen inte varit rättvis är definitivt en av de få artiklarna som har riktigt nyhetsvärde. Resten har känts lite som gamarnas cirklande kring de små kropparna. När pressen nu dessutom passar på att haussa upp att den (offentliga) förundersökningen finns att ladda ned via Pirate B*y, så gör man det givetvis med rubriker i stil med OBDUKTIONSBILDERNA FINNS ATT HÄMTA PÅ NÄTET, trots att bilderna är en försvinnande liten del av materialet. Ett par sidor av drygt 2500, enligt en av de som faktiskt laddat ned och kollat. Hur gjorde pressen den etiska bedömningen där? Justitieministern blir upprörd och tycker att "det finns inget allmänintresse i att publicera det här materialet, det är ett grottande i det extrema och obehagliga och kan utgöra en kränkning mot familjen". Det säger hon alltså om förundersökningen, inte om pressens snaskiga hantering av hela historien. Hur tänkte hon när hon gjorde den bedömningen?

Nu höjs plötsligt en massa röster om att "sånt här absolut inte skall få ske". Mannen På Gatan är upprörd och tycker att det är hemskt att de där kannibal-pedofilerna som R*KS pratade så mycket om för ett par år sedan skall kunna ladda hem de här jättedokumenten och gotta sig åt dem. Något måste göras. Risken är överhängande att vår sittande regering, som gillar hemligheter och ogillar offentlighet, passar på att ta en stor tugga ur offentlighetsprincipen. Nästa gång kanske vi inte kan kontrollera hur polis och rättsväsende arbetat. Nästa gång kanske vi inte får veta att domstolen inte är neutral.
Varje gång någon stiftar lagar i vrede blir det katastrofer och pinsamheter. I Storbritannien föreslogs att misstänkta terrorister skulle kunna fängslas i upp till tre månader utan rättegång. Givetvis lades det lagförslaget fram direkt efter bussbombningarna för ett par år sedan. Känns det rättssäkert att man skall kunna hållas i ett kvarts år utan att någon behöver komma med bevis för att man gjort något?
Beslut bör fattas lugnt och klartänkt. Hets medför nedsatt omdöme, se bara på FRA-lagen där de få som röstade fick tre timmar på sig att ta ställning till några ändringar. Hade de haft en vecka på sig att tänka efter hade de antagligen fattat ett annat, bättre beslut. Låt inte politikerna mixtra med yttrandefriheten och offentlighetsprincipen bara för att stämningen är upprörd just nu. Upprördhet lägger sig när man fått tänka efter, men en politikers beslut är ofta hugget i sten.

Piratmål försenas

I*G meddelar att det gått mer än fyra månader sedan IF*I, skivindustrins branschorganisation, gick ut och sade att de skulle stämma en svensk bredbandsoperatör. Ännu har inget hänt. Bortförklaringarna är intressanta.

IF*I, som likt alla liknande branschorganisationer bygger mycket av sin verksamhet på att hota folk med tråkigheter om de inte samarbetar, har varit försiktiga med att tala om vem de tänker stämma, och varför. Meningen är såklart att alla bredbandsoperatörer skall känna sig oroade och bli mer tillmötesgående. Enligt I*G handlar det hela nu till stor del om formulering på en webplats, och om den är uppmuntran till copyrightbrott eller inte. Fantastiskt. Om pådrivaren av fallet inte kan bestämma sig på fyra månader, hur skall det hela tas emot i rätten? "Herr ordförande, våra bevis är så svaga att det tog oss ett halvår att avgöra att de faktiskt håller, men vi vill ha en halv miljard nu på stubben."?

I april sade man att det skulle ta en månad. Det känns som om organisationens trovärdighet inte blir bättre när man inte kan hålla sina egna deadlines. Inte så att just den här organisationens trovärdighet var den bästa ens ifrån början.
Det är också talande att man valt "en mindre aktör på den svenska marknaden" för sitt pilotfall. Det här är exakt samma taktik som den religiösa högern i USA använder för att stänga ned små punkskivbolag och liknande; se till att den svarande har så svaga resurser att de inte klarar av en lång rättegång. Det ger en lätt vinst i rätten när motståndarsidan måste kasta in handduken eller gå under, och det ger en trofé till nästa rättegång. "Vi har redan vunnit flera fall av exakt den här typen", heter det då. Oavsett om det faktiskt lett till en riktig dom, eller om det gått till förlikning.

Deras jakt på fildelare är en hopplös övning som tar energi från alla inblandade. Det vore bättre för alla, utan undantag, om de här "branschorganisationerna" kunde ägna sig mer åt att hitta ett bättre sätt att göra affärer med hjälp av fildelningen, än att sitta och låtsas att teknikutvecklingen stannade 1/1 1970. Den som tittar bakåt hela tiden gör per definition inga framsteg.