20080822

Ordens verkliga betydelse

Katarina Br*nnström, moderat från småland, funderar på sin blog över ordet kränkt. FRA-motståndarna är tydligen inte trovärdiga eftersom de pratar om att samtalshemligheten "kränks" när FRA får möjlighet att avlyssna vad alla, utom politikerna, säger och gör. Som ni vet har politikerna undantagit sig själva från den där avlyssningen som skall omfatta alla andra. Märkligt.
Det Katarina baserar sina efterforskningar på är kvällspressformuleringar. Där är alla som bekant kränkta hela tiden. Hon noterar inte att kvällspressen använder ord som Hånad, Nakenchock och Skandal väldigt ofta. Jag undrar hur mycket av hennes verklighetsuppfattning som kommer från kvällstidningarna. Jag undrar hur mycket av hennes vakna tid som upptas av t.ex. tankar på Anna Nic*le Sm*th. De upptar en stor del av kvällspressens tankar i alla fall.

Katarina skriver en del om att folk känner sig kränkta i tid och otid. Det stämmer kanske. Själv tror jag att folk känner sig lurade. Lurade av kvällstidningarna som inte håller vad de lovar på löpsedlarna. Lurade av butikerna som inte har reavaror hemma så det räcker till alla som vill handla, och lurade av politikerna som säger att vi har demokrati. Det känns nämligen inte som om vi har demokrati. Det känns som om vi har politikerförakt, vilket i det här fallet är politiker som föraktar de väljare som är deras egentliga uppdragsgivare. Den där lagen har nämligen extremt få svenskar bett om. FRA-lagen är till för att ge ljusskygga personer som tidigare begått brott (genom att spana på svenska medborgare) legitimitet. De som försöker driva igenom lagen MOT FOLKETS VILJA antyder att de som protesterar är opatriotiska och gillar terrorister. I själva verket kan det lika gärna uttryckas som att de som är emot har läst vår författning och anser att "all makt skall utgå från folket" (vilket smusslas bort så gott det går av våra sittande politiker) och själva vill bestämma.

Vi är inte kränkta, vi är lurade. Lurade av löften om medbestämmande, när det visar sig att man hellre försöker tiga ihjäl debatten än svarar på frågor. Statsministern tycker att "det vore bäst om den här debatten lade sig". De som faktiskt försöker ta debatten marginaliseras av de egna partierna om de framför riktiga argument, och snälla någon, kan ingen dunka T*lgfors i ryggen så han hostar upp den där papegojan han svalt?
Vi känner oss lurade, eftersom förespråkarna ljuger eller i bästa fall manipulerar sanningen. FRA har aldrig samlat data om svenskar, hette det fram till att dokument som bevisar motsatsen läckte ut. FRA kontrollerar sina anställda noga, hette det, tills en deckarförfattare berättade om "bajsmannen" som fortfarande jobbar kvar på FRA. FRA-lagen skall absolut inte användas för att spionera på svenskar. Aldrig någonsin. Så har det låtit ett par veckor, tills nu centern bestämt sig för att man måste utreda det lite till innan man börjar spionera på svenskar. Det känns som om de svenska orden inte betyder samma sak för väljare och politiker. Jag är helt säker på att ord som "integritet", "ärlighet" och "ödmjukhet" är fullständigt okända för en hel rad politiker. De förekommer nämligen aldrig i kvällstidningarna.

Dagens fråga är varför det inte finns ett sätt för folket att via misstroendevotum tvinga partierna att byta ut särskilda träskallar som sitter i riksdagen. Det kan inte vara så svårt att konstruera ett system där väljarna kan bocka för en person och säga "jag anser att denne persons förtroendekapital är spenderat", och om mer än 50% av de röstande vill ha bort någon så åker denne ut och måste lämna alla heltidsuppdrag för partiet. Som det är nu kan enskilda politiker bete sig hur som helst utan att oroa sig, eftersom deras partier genom partipiskan alltid ställer upp för dem. Kåranda är aldrig till fördel för allmänheten, vare sig det är inom polisen, armén eller politikerskrået.

20080821

Kampen mot majoriteten går vidare

Dataspelsbranschen, som alltid lidit av hysterisk programkopiering, har fått nog och följt Revolting Industry Association of Am*ricas (med flera) exempel och bestämt sig för att dra 25000 personer i Storbritannien inför domstol för piratkopiering.
De hejas på med all kraft av svenska föreningen D*taspelsbranschen.
Jag tycker det är så himla smidigt med de här branschföreningarna som heter saker som Bankvärlden eller Arbetsgivarna eller varför inte Folkviljan, som gör att tidningarna kan skriva "Arbetsgivarna vill att alla som är sjukskrivna skall piskas offentligt" och vips låter det som om alla arbetsgivare i heeela landet är med på noterna, medan det i själva verket kan vara tre småföretag och en jurist som utgör hela föreningen, trots det pampiga namnet.
Talesmannen för Hela Branschen i det här fallet tycker att det har varit för mycket piratromantik i debatten. Han är helt ensam om att ha sett någon romantik, tror jag. Alla andra inblandade har sett påtryckningar, stämningar, infiltratörer och mycket tveksamma (AKA lögnaktiga) uttalanden i pressen från ena sidan och ett ifrågasättande av befintliga lagar från andra sidan. Var finns romantiken?

Vi får veta att Sverige numera räknas som laglöst land av resten av planeten, och att fildelning är organiserad brottslighet. I och för sig trodde jag att Sverige räknades som det mest fyrkantiga och laglydiga landet i världen möjligen efter Tyskland, men det kan ju ha ändrats under den gångna månaden. Det kan ju också vara så att fildelare organiserar sig i ligor, men för mig och de flesta andra har det snarare varit frågan om en miljon svenskar som oberoende och var för sig delar saker med varandra. Jämför till exempel med de priskarteller som uppenbarligen funnits skivbolagen emellan, för att göra alla CD lika dyra. Sådan prissättning är olaglig, och därmed faktiskt organiserad brottslighet.
Det talesmannen för Alla Sveriges Dataspelstillverkare inte riktigt tänker på är just att han faktiskt påstår att en miljon svenskar är organiserade brottslingar. Världens sävligaste gangsters i så fall, för annars hade han troligen råkat ut för en olycka på vägen hem. Sanningen är givetvis att det är helt vanliga svenskar och inte de ärrade yrkesförbrytare som han vill påskina. Han kanske är väldigt ovan vid att hantera sanningen, så att det är ett helt vanligt misstag?

I Storbritannien förväntas spelbranschen sälja för två miljarder pund i år, så det är lätt att räkna ut att de svälter och står inför omedelbar konkurs. Det är givetvis ingen som knystar om att folk kanske tankar hem spelen och provkör dem innan de köper, för så skulle ingen bete sig. Ingen skulle väl komma på tanken att till exempel provköra en bil innan man köpte den, eller bläddra i en tidning innan man bär den till kassan? Otänkbart.
Svenska Di*e håller på att utveckla ett gratisspel som skall finansieras via reklam och försäljning av tillbehör till spelet. Den utveckligen avvisas helt av talesmannen för Hela Branschen, som tycker att (och här citerar jag ordagrant): "- Vi måste komma bort från tanken på nya affärsmodeller som enda lösning på piratproblemet. Det är vilseledande."
Med andra ord: försök inte vara kreativa era kräk, det är bättre att stämma de som är intresserade av spelet men inte beredda att lägga upp 400 kronor osett.

Det finns ett ord för den sortens person. Det ordet är "valanus". Man kunde också tänka sig "bakåtsträvare", men det har inte samma klang.

Dagens fråga till de högre makterna är: Hur kommer det sig att politikerna är så snara att fatta beslut som efterfrågas av små små lobbygrupper och föreningar, som C*pyswede till exempel, och som drabbar en stor del av väljarna med kostnader. Varför värnar de inte om väljarna i stället för särintressena?

20080819

Uppföljare i studiematerialfrågan

Slashdot, som strängt taget inte är traditionell press, får vara med på ett hörn här eftersom notisen passade så bra ihop med min förra notering.
Notisen handlar om att gratis läromedel börjar bli mer och mer accepterade, speciellt sedan ett förlag försökt muta en fakultet att välja just deras böcker till kursen.
Hur långt borta är den utvecklingen här i Sverige?

När pr-byrån Spr*ngtime (som alltid får mig att tänka på sången "Spr*ngtime for Hitler", som i sig egentligen handlar om ett pr-fiasko) skriver om hur det blir omöjligt för de som skriver läromedel att fortsätta med det om de inte får intäkter från böckerna så undviker de lite diskret att tala om att svenska lärare på högskola eller universitet får skriva studiematerial på arbetstid. Den svältande konstnären faller alltså bort ur ekvationen, och kvar finns de stackars svältande förlag som anlitat pr-byrån i fråga för att skriva den tårdrypande skrift som den andra länken pekar på.
Förutom att de, likt jag, inspirerats mycket av Sv*erker i TV ("Ska det vara på det här viset?!?") har de, till skillnad från mig, ett starkt ekonomiskt intresse av att någon tror på det de skriver. Jag har inte något egenintresse i den här frågan annat än att jag vill lära mig saker utan att betala en förmögenhet för att lära mig. Kunskap borde inte vara dyr. Kunnande borde om möjligt vara gratis för alla som orkar ta det till sig. Det är så ett samhälle blir bättre, och det är så folket i ett samhälle kan förbättra sina liv.

Jag missunnar inte förlagen att tjäna pengar, som jag skrev tidigare, men det borde finnas en rimlig nivå på kostnaden. Precis som en CD inte borde kosta 200 kronor att köpa, borde läromedel inte kosta tusenlappar på det sätt de gör. Rimliga priser gör att kopierandet upphör. Ingen skulle kopiera en bok som kostade ett par hundralappar, om det innebar ett par timmars malande vid en kopiator. För de böcker som studenterna förväntas behålla i sin senare yrkesverksamhet, gör en enkel elevutgåva som är billig och en dyrare utgåva som man kan köpa när man väl är utexaminerad och har en inkomst värd namnet. Rätta produkten efter matsäcken, kanske man kunde säga. Värdet av studielånen har sjunkit drastiskt under flera år, och böcker i allmänhet har blivit billigare, men just när det gäller studentlitteratur finns tydligen ingen flexibilitet. Jag undrar varför.

Dagens fråga till de högre makterna är annars hur det svenska biståndet till olika länder fungerar. Jag ser på Wikipedia att Kina, Indien och Sydafrika skall fasas ut från direkta bidrag till "annat samarbete". Hur mycket pengar har sverige gett t.ex. superekonomin Kina under årens lopp, och vad har de använts till egentligen? Kunde de ha använts bättre någon annan stans?

20080818

Nytt vetande.

I D*gens Nyheter, sveriges nyaste kvällstidning, finns en artikel om att man tjuvkopierar allt mer kurslitteratur. Ett antal representanter för förläggarna uttalar sig om vilket enormt hot det här är mot liv, civilisation och utbildning.
Ja, det vore verkligen illa om det inte kostade pengar att lära sig något. Värdet av utbildningen skulle ju urholkas helt.
Jag förstår att förlagen är bekymrade. Det här är dyra böcker i små upplagor. De har tidigare försökt stävja handeln med kurslitteratur på antikvariaten, lite diskret. Nu har de anlitat en PR-firma för att sprida budskapet om de äckliga piraterna, och antagligen är det så den här godbiten planterats i tidningen. Det är sommartorkan som bidrar, utan tvivel.

Som vanligt när copyrightlobbyn pratar så är det "stöld" det handlar om. Som vanligt är det uttalandet lögn. Stöld är det när en student tar en bok och rusar ut ur affären med den, varvid affären får ett exemplar stulet. Kopiering, som det handlar om här, är när en student använder egna resurser i form av papper och toner och gör en kopia åt sig själv och affären har boken kvar. Det är skillnad på kopiering och stöld, precis som det är skillnad på fotografering och kidnappning. Det här hoppas copyrightlobbyn att vi inte skall begripa, och att om de skriker det tillräckligt många gånger så blir det sant. Olyckligtvis har världen aldrig fungerat så, vet vi som är vuxna, men det brukar ta ett tag för barn i trotsåldern att inse det.
Precis som vanligt när copyrightlobbyn beskriver en situation så är det de svältande författarna som lider, men läser man artikeln är det förläggarföreningen, föreningen svenska läromedel och ett par förlagschefer som uttalar sig. Precis som vanligt använder branschorganisationerna den lidande kreatören som slagträ, när de oroar sig för sina egna inkomster. Det är så förutsägbart att det är direkt sövande.

Det copyrightlobbyn och studiemedelsförlagen absolut INTE vill att du skall känna till är cnx.org, vilket är en global organisation som tillverkar studiemateriel och i praktiken skänker bort det. Från början var tanken att det skulle finnas riktigt billigt material till skolor i tredje världen, men det hela har vidareutvecklats och nu har man tusentals bitar kursmaterial, från små föreläsningar till hela böcker, där det mesta är utgivet under Creative Commons. Det är fritt fram att ladda hem och läsa och använda i undervisningen, och det är dessutom tillåtet att anpassa materialet till lokala förutsättningar. Det finns över 4000 utbildningsmoduler, på ett antal språk och i alla inriktningar från musik till matematik. Till skillnad från tryckt kursmaterial kan det här uppdateras flera gånger i veckan så att det är rykande aktuellt.
Det är, kort sagt, framtiden för studiematerial.

Är det då nådaskottet för förlagen? Inte alls, om förlagen kan släppa sin nuvarande arbetsform. Det förlagen lämpligen kan ägna sig åt är att köra print-on-demand åt de elever som fortfarande vill ha boken på papper. De eleverna lär vara i förkrossande majoritet eftersom just studiemateriel är sådant man vill kunna anteckna i. Om förlagen sköter det här rätt så har de chansen att sälja betydligt fler böcker den här vägen än med den gamla metoden, just för att det kommer nya uppdateringar hela tiden. Det finns plats för egna översättningar som då kan kosta lite mer per bok. POD-utgåvor av böckerna skulle bli mycket billigare än nuvarande böcker, så det vore till fördel för studenterna också. Det är ju priset, mer än ren elakhet mot förlagen, som gör att det (tjuv)kopieras till höger och vänster (men alltså inte STJÄLS).
Vad gör då förlagen? I stället för att ansluta sig till Connexions-systemet och försöka tjäna pengar där så anlitar de en dyr PR-firma som skall puffa för deras gamla invanda system och förändra språkets betydelse.

Förr var företagarna smidigare när de såg sin företagsmodell hotad. Hoover i USA var en stor tillverkare av seltyg till hästar. När de insåg att automobilen skulle vara dödsstöten för deras verksamhet köpte de in en ny uppfinning för att sälja den i stället, och blev världens största tillverkare av dammsugare. Andra seltygstillverkare försökte hålla emot utvecklingen och är numera bortglömda hela högen.
Frågan är om våra läromedelsförlag tänker vänta på att bli överkörda av den här tidens automobil, eller om de kan förmå sig till att anpassa sig och fortsätta växa. Det finns pengar att tjäna här, men inte på det gamla sättet. Ingen PR-firma i världen kan ändra på det.

20080802

Soldat med brutet gehör

Förr fanns så kallade "skjutjärnsjournalister". Det var män i trenchcoat som ställde besvärande frågor och inte lät sig avvisas med luddiga bortförklaringar utan som stod på sig och fortsatte att formulera bitande frågor om det som var viktigt. Jag skriver "män", även om det förekom en och annan kvinna också i ärlighetens namn. Yrket har dock under historisk tid varit mansdominerat, och speciellt de här revolvermännen har oftast varit män. Riktiga män. Män med upprullade skjortärmar, gärna kedjerökande cigarretter utan filter.

De senaste åren har skjutjärnen lyst med sin frånvaro. Ingen ifrågasätter politikernas yttrande och beteende, åtminstone inte i tryck eller sändning. Det verkar som om det sena 80-talet innebar någon slags massdöd på de här journalisterna, som om de var någon slags rovödlor vars tid var ute.
Nu tar en av de grånade före detta revolvermännen tag i pennan igen, för att tackla ett av dagens heta ämnen. Inte FRA. Inte politikernas totala tystnad inför ett folkuppror. Inte det orättmätiga i att OS arrangeras i ett icke demokratiskt land. Inte heller att samma OS är ett hyckleri utan like, där sponsorer köper sig ensamrätt att bestämma vad idrottarna skall ha på sig. Vore jag miljardär skulle jag sponsra svenska herrlaget i fotboll och tvinga dem att spela i bikini. Nej, det denne journalist av den hårda gamla stammen ser som dagens problem är att TT gjort som en intervjuad person vill, och beskrivit honom/henne som han/hon vill bli beskriven. Detta är tydligen oerhört. Det är ett "växande medialt problem" att folk beskrivs som de vill bli beskrivna.

Jag förstår att det kan vara ett problem om det är styckmördaren Igor Kroppshugg som vill bli beskriven som "Mys-Igor", eller en skum politiker som vill bli beskriven som "folkets älskade företrädare Trivsel-Torsten". Här är det däremot en helt vanlig människa som inte vill bli beskriven som Fru X utan som Herr X. Rimligen bidrar detta inte till någon vrångbild som sätter människors liv i kvav. Person X är inte misstänkt för något, inte anklagad för något och inte registrerad av någon utom möjligen FRA, för någon stötande verksamhet. Faktum är att den ende som är stött är skjutjärnsjournalisten själv, samt en kollektion besvärade homofober som visserligen har all rätt att vara besvärade men som antagligen inte heller får sina liv raserade av det här.
Skjutjärnet förklarar att när HAN intervjuade en alldeles livs levande homosexuell för många år sedan var det banbrytande, men det är det inte nu längre. Homosexualitet var i och för sig ingen ny uppfinning då heller. Beskrivningen att det var modigt att göra intervjun får mig att se en inre bild av den Store Vite Jägaren med gevär i famnen och tropikhjälm på skallen, poserande med foten på en nedlagd Homo, levande vikt 88 kg, och en samling oförstående infödda bärare i bakgrunden. Den där sortens mod och djärvhet som fanns förr, precis som drontar och andra utdöda arter.

Det jag verkligen frågar mig är om det behövs en kritisk granskning av "homomaffian". Är verkligen den Homo-Kommunistiska Konspirationen så utbredd och stark att den är viktigare att analysera än det faktum att meddelarfriheten är i stort sett död, att myndigheterna försöker bygga ett övervakningssamhälle vars like aldrig skådats i norden, att politikerna har så lösa tyglar att de kan bete sig hur som helst eftersom ingen ställer dem mot väggen samt att principen "makten utgår från folket" i princip hånas öppet av de styrande politikerna och byråkraterna? Ingen gräver i detta, av okänd anledning. I stället tycker alltså de mest hårdhudade skjutjärnen av den gamla stammen att den viktiga frågan är om bögar har för mycket att säga till om.

Gammal kärlek kanske aldrig rostar, men gamla vapen gör det tydligen. Inlägget, på debattsidan gubevars, visar att media nu på riktigt har kastat in handduken när det gäller att bevaka de viktiga saker som sker i våra liv. Hädanefter kan vi förvänta oss att gammelmedia ägnar sig helhjärtat åt pseudokändisar från olika dokusåpor, analyser av vilka kräftor som är godast och hårdför undersökande journalistik om vem som använder vilken hårspray i melodifestivalen.
Frågor om liv och död, frihet kontra storebrorssamhälle och människans rätt att definiera sig själv kommer att bevakas av bloggarna och ingen annan. Människor som inte har några redaktionella krav att möta ("var inte stygg mot företag X, de köper reklam hos oss") och inte har några strategiska eller politiska skäl att inte säga sanningen.
Det känns märkligt, men som vanligt överträffar verkligheten dikten.

20080801

PK bortom all rimlighet

Det har kommit ut en bok om "Fallet Nogger Black", vilket skall vara berättelsen om en sommar häromåret när GB avslöjades som fruktansvärda rasister eftersom de hade osmaken att använda sitt gamla produktnamn "Nogger", som av dyslektiker kan uppfattas som "Nigger", ihop med beskrivningen "Black" vilket var färgen på sagda lakritsglass.
Det hade inte hjälpt om GB låtit bli att vara coola (häpp) och använda ett engelskt namn på glassen, för "Nogger Lakrits" hade förstås liknat "Nigger Lakritstomte" eller något liknande. Black är tydligen otänkbart i sig eftersom man inte får använda det ordet om folk med någon slags hudfärg eftersom det är stötande. Jag har faktiskt tappat räkningen på allt som är stötande i det här sammanhanget. Colored är inte heller bra. Det här slutar med att folk tröttnar och kallar alla med minsta lilla koppling till afrika för afrikan-amerikaner oavsett medborgarskap. Det mer lättuttalade "afroamerikaner" är också kränkande, för alla har inte den frisyren. Eller hur det nu var.
Jag har egentligen inte så mycket emot att "negerkyssar" bytte namn, eller att "negerbollar" gjorde det. "Neger" är faktiskt ett nedvärderande ord och "choklad-" fyller funktionen som prefix i de där två fallen, men Nogger Black-skandalen känns fortfarande som ett kraftfullt slag i luften mot den patriarkala och koloniala maktmetod som automatiskt fyller våra hjärtan med ondska, eftersom vi är vita. Bläh.
Men varumärket Nogger är faktiskt inte ordet neger. Väskmaterialet smärting är inte samma ord som svarting. Det finns subtila skillnader i stavningen, för att inte tala om innebörden.

Det är för lätt att starta ett drev baserat på politisk korrekthet. Det är enkla poäng att hämta för den som söker bidrag för något och behöver synas en kvart i pressen för att motivera årets budgetpåslag till förbundet eller nätverket eller institutet. Man använder dimmiga argument och "reflex-ord" som får folk att reagera instinktivt i stället för att tänka. Det funkar nästan alltid, men i fallet Nogger Black stupade det på att det sedan decennier redan fanns en nougatglass som hette Nogger och som halva svenska folket ätit minst en gång i livet. Utan att för den sakens skull se ned på bruna människor.
Men detta är historia och spelar ingen roll, för snart kommer riksdagsmännen tillbaka efter sitt hårda politiska arbete i hemmet, och då börjar budgetkampen igen. Jag misstänker att årets rasistiska grej kommer att bli... håll i er... TURKISK PEPPAR!
Det är obegripligt att dessa SS-kommendanter, dessa LÄGERCHEFER inom godisindustrin har fått håna ett helt folk under så lång tid. Detta är definitivt rasism, det visar på ett hat mot den turkiska själen, det är en skam och skandal och det är ett uttryck för fallocentriskt tänkande baserat på patriarkala och testikulära tankemönster (vi söker pengar från S-kvinnorna också) och om vi inte skall bli utkastade ur EU som varande bestialiska folkutplånare är det hög tid att döpa om det där godiset till... ja vad? Gästarbetarpeppar kan det ju inte heta, för det är lika illa.
Vem kan trösta Knyttet, och vem kan göra "turkisk peppar" rumsren i detta tunnhudade land, där allt retar någon?