Hur skall vi lära unga att använda internet?

I stort sett varje vecka har tidningarna artiklar om hur barn och ungdomar utnyttjas på internet, hur de luras eller övertalas att lägga ut bilder på sig själva mer eller mindre avklädda. Det skrivs spaltkilometer om hur vuxna utnyttjar yngre på umgängesplatser som L*narstorm, och de som driver siterna porträtteras som oansvariga och giriga trots att de gör vad de kan för att kontrollera vad som händer och vem som gör vad. Det görs med ojämna mellanrum TV-inslag om de hänsynslösa vuxna som letar sexobjekt på nätet i alla åldrar, och även där framhåller man gärna att de som administrerar mötesplatserna eller kontaktsidorna eller vad nu formen är, bär ansvaret för att förhindra övergrepp av alla sorter.
En mer sansad inställning är att vi alla måste hjälpa till att lära barn, ungdomar och vuxna nätnoviser hur man använder nätet, vad man måste se upp för och vad som är tecken på att något är skumt. Första gången man får ett lurendrejerimail har man inga referenser som gör att man känner igen det, men kritiskt tänkande bör göra att alla funderar en sekund på om erbjudandet är rimligt. Har man verkligen köpt en lott i det där utländska lotteriet? Är det rimligt att en fd advokat för Nigerias inrikesminister skall höra av sig med ett fantastiskt erbjudande om att tjäna en miljard genom att "bara" göra ett par enkla banköverföringar? Det enda som krävs är att man fått grunden i kritiskt tänkande, en sund skepsis och kanske lite hjälp från de som redan har vanan att skilja äkta medmänniskor från rovdjur på nätet.
Inget av det här underlättas när en kvällstidning som AB har en kampanj som den nuvarande, där de ber "tjejer mellan 18 och 25" att maila in om sina sexexperiment.
Begreppet "tjejer" är tänjbart och omfattar alla åldrar. I feministsammanhang betecknar "tjejer" ibland vem som helst av kvinnokön, oavsett social ställning eller ålder. Ordet har gått från att enbart beskriva barn till att kunna beskriva vem som helst som inte är man, men fortfarande är den huvudsakliga betydelsen "flicka". Redan att någon ber att man skall skriva till en adress som "sexexperiment@någonting" borde få larmklockor att ringa. Att någon ber "tjejer" skriva borde ge en ännu starkare signal att något är skumt.
Tidningens beteende är en perfekt illustration av hur de beryktade nätpedofilerna arbetar; under en fasad av respektabilitet ber man folk att skriva om sina sexvanor, om sina fantasier eller om sina sexuella intressen. Nästa steg, bland riktiga nätrovdjur, är att invagga det blivande offret i falsk trygghet. Möjligen genom brevväxling via mail om egna drömmar, möjligen med löften om pengar för ett möte. Hur tidningen tänker gå vidare efter den första kontakten vet jag inte, men oavsett vad de har tänkt sig kommer även det andra steget att vara förvillande likt nätförbrytarnas "grooming", deras arbete för att få offret att samarbeta och förbereda det övergrepp som det hela skall leda till.
På ett sätt är AB:s experiment utmärkt eftersom det är ett bra exempel på vad man skall passa sig för. Man kan visa barnen notisen där tidningen ber om information och lära dem att om de någonsin ser något i den där stilen så skall de INTE svara, utan kontakta en vuxen som kan anmäla till rätt myndigheter. Att adressen leder till en känd tidning betyder ingenting, det förekommer att tidningar ger epostadresser till prenumeranter, som till exempel Östers*ndsposten gjort under tidigare år. Dessutom är det lätt för en person med onda avsikter att arrangera en adress som är snarlik en legitim. Skillnaden mellan "tella.se", "tella.com", "tella.nu" och "tella.org" är enorm för datorn men knappt märkbar för en ovan användare. En adress som ser legitim ut behöver inte vara det. Alltså är det innehållet i texten man måste bedöma. I det här fallet begäran "berätta om dina sexexperiment".
Det är möjligt att uppsåtet från tidningens sida inte är grumligt. Det är möjligt att målet är att samla in information till någon slags djupare analys av myndiga personers sexliv, men det känns som om avsikten antingen är att sälja lösnummer genom att presentera "läsarnas snaskigaste sommarligg" eller möjligen att den ökända satanistiska pedofilringen som diskuterats i TV faktiskt finns i verkligheten och har en representant på tidningen.
Faktum är att hela historien är ett sådant snedsteg att jag hade trott att det var en rötmånadshistoria om jag inte sett det med egna ögon.
När tidningarna visar sig från den här sidan gör de vårt jobb lättare, när det gäller att lära noviserna hur farliga skummisar ser ut på nätet.
Vad deras egentliga uppsåt var är höljt i dunkel.

Storebror lyssnar på dig

Dagens N*heter hade för någon dag sedan en ledarsida om hur den svenska internettjänsten "hitta" på ett obehagligt sätt tränger sig in i privatpersoners närhet. Vem som helst kan söka efter en människa och få upp en satellitbild över hans/hennes trädgård, och om vdb tillhör den minoritet som bor i innerstäderna i Stockholm, Göteborg eller Malmö kan man i stället för satellitfoto få se en bild av husets entré. Sammanfattningen är att företaget bakom sidan inte brutit mot några lagar utan sammanställt offentlig information, och att det här är intrång i privatlivet som borde stävjas. "Storebror ser dig". Om vi inte säger nej nu, kommer det här att bli värre och missbrukas på nya sätt, menar ledarskribenten.
På ett sätt förstår jag synpunkten. Den som för första gången slår upp sig själv och ser ett foto av villan ovanifrån påminns om det sena 90-talets teknikthrillers på bio där privatpersoner jagas av hemliga organisationer och mängder av svarta helikoptrar när som helst kan dyka upp och trolla bort folk spårlöst.
Det tidningen missar är egentligen två saker. Den första är nyttoaspekten för de 90% av svenskarna som inte har några dunkla avsikter med att slå upp var någon bor. De som på semestern skall hälsa på en släkting de träffar vart tionde år. Det har i många år varit möjligt att ringa nummerupplysningen och få reda på gatuadress etc, men nu har bilföraren i okänd terräng plötsligt också en tydlig karta som underlättar. Ett framsteg. En bild av en port så man kan se att man åtminstone är i rätt bostadsområde. Det skulle inte förvåna mig om man i framtiden kommer att ange GPS-koordinater också, för att underlätta ytterligare för den som söker.
Det enda som är nytt med detta är att informationen nu är lätt tillgänglig för gemene man. Myndigheterna och polisen har givetvis haft de här möjligheterna länge, men nu kan även de som betalat för systemens utveckling få använda dem. Ännu ett framsteg.
Den andra aspekten är den viktigare, nämligen att det här lindriga intrånget inte är det som borde oroa folk. Det alldeles äkta storebrorshot som föreligger kommer direkt från statens representanter, i det här fallet en minister vid namn B*dström som av allt att döma delar in svenska i "häktade" och "ännu inte häktade". En strid ström av lagförslag har kommit från justitiedepartementet om att det är av högsta vikt att polisen får fler hemliga tvångsmedel att tillgå. Möjlighet att placera mikrofoner i bostäder. Möjlighet att avlyssna telefoner. Möjlighet att leta igenom folks hem. Möjlighet att kartlägga elektroniska spår på internet och i samhället. Inte bara övervakning av människor som är direkt misstänkta för något, utan även av personer som inte är misstänkta för brott.
Det är med andra ord vem som helst. I detta underbara land där pensionerade poliser ägnar sig åt att övervaka grannarnas sophantering och anmäla dem om de gör något fel, skall nu aktiva poliser ägna sig åt att övervaka sina grannar för att se om de tänker göra något skumt.
Jag är medveten om att ett heltäckande avlyssningssystem skulle leda till noll procents brottslighet. Om man avlyssnar alla kommer det inte att bli några svartjobb med att måla någons villa för ett par tusenlappar. Det kommer inte att säljas svarthuggen ved. Det kommer inte att göras samköp av öl över gränsen till länder med lägre alkoholskatt. Det skulle ge staten miljarder i ökade inkomster. Samtidigt skulle det leda till ett otroligt repressivt samhälle där folk inte vågar säga vad de tycker eller leva som de vill. Ett samhälle som passar militärer och andra lagspelare perfekt, men som skulle vara rena döden för individualisterna. Som vi lärt oss genom historien så är det individualisterna som för samhället framåt. Det är de som är uppfinnare, drivande krafter och reformerare. Det är bara de döda fiskarna som flyter med strömmen.
Att tidningen alltså väljer att förfasas över ett privat företags intrång i personers privata sfär medan ett betydligt större hot finns i den sittande regeringen tyder antingen på ett milt fall av skygglappar eller på en mer sinister konspiration. Vi som minns våra 90-talsfilmer vet att de onda konspirationerna med de svarta helikoptrarna alltid också omfattar de personer hjälten misstänker minst.
I dagens samhälle samarbetar statens representanter med främmande lands säkerhetstjänst och låter misshagligt folk försvinna i natten, i privata jetplan mot länder där tortyr är vardag. Detta är verklighet och inte fiktion. Ingen i maktposition vill tala om hur mycket av det övriga i filmerna som faktiskt är verklighet i dag. Ingen vill ens prata om de "hemliga avvisningarna" där de avvisade har ögonbindel och de som avvisar har rånarluva.
Det enda vi kan vara helt säkra på är att storebror numera är blond, och att han gärna lyssnar på vad du säger, även om han inte delar din åsikt.

De utsatta skribenterna

Ibland är de samtida mysterierna kanske inte fullt så mystiska som folk hoppats. Storsjöodjuret visar sig vara några sopsäckar som flyter strax under ytan. Den fruktansvärde pyromanen visar sig vara en sjuåring som precis upptäckt tändstickor.
Det utmärkta radioprogrammet "Vår gr*ndade mening" hade ett inslag om journalister som får hatbrev och utsätts för kränkningar. För den lyhörde finns en del av förklaringen till detta nya fenomen i själva programmet.
Journalister med integritet och yrkesstolthet förtjänar respekt. De grävande journalisterna är de enda som balanserar politikernas och framför allt tjänstemännens makt, och det är viktigt att de inte låter sig tystas. Jag förstår att en del makthavare försöker trampa ned dem, vilket bland annat H*nne K på DN berättade om i programmet, men jag tror att journalisterna kan se det för vad det är: ett försök för makthavaren att behålla initiativet trots att det redan är förlorat.
I programmet intervjuades också två utsatta journalister som jobbar på en nöjestidskrift, och som efter en artikel i ett "kontroversiellt ämne" - arbetslösa ungdomar - hotades av arga läsare och utsattes för övergrepp.
Övergrepp och hot är givetvis inte rätt metod, men när den ene journalisten beskriver sin inställning när han skriver som "min penna är en dolk som jag skall typ såhär sticka in så djupt som möjligt i den personens hjärta och vrida om så hårt som möjligt, det är typ en metafor för hur ja ja och man skall vara så hård och så jävl- trycka till så- att det är enda sättet man måste skrika allså högt som fan för att bli hörd liksom" så klarnar bilden något.
Det exempel på hans skrivande som ges är "hennes stela ansiktsuttryck får mig att anta att hon är förståndshandikappad", om ett cafébiträde som han tydligen inte tyckt om.
Plötsligt är det inte längre ett mysterium varför just den här journalisten får hatbrev. Det vore lätt att raljera och skriva att det är trevligt att även de svårt drabbade bokstavsbarnen får en chans i yrkeslivet, men det här är inget att skämta om. Jag är övertygad om att den här skribenten kommer att ha en lång och framgångsrik karriär i kvällspressen när han lämnar nöjesjournalistiken, och då kommer han inte längre att skriva om obskyra indiepopband utan om vanliga människor som drabbats av olyckor och om dokusåpakändisar som super bort sitt liv. Med den här attityden kommer han att lämna ett pärlband av drabbade och förtvivlade människor bakom sig.
Det intressanta är att jag före detta program aldrig hade hört talas om honom, medan flera av de mer seriösa och balanserade journalisterna var bekanta åtminstone till namnet. Med andra ord fungerar inte "skräntaktiken" heller, annat än möjligen internt på tidningen.
Ett annat exempel i programmet är en sportjournalist som blivit utbränd på grund av mängden av hatbrev, och nu är tjänstledig och har en assistent som går igenom hans post och sorterar bort otrevliga saker. Denne journalist använder sig gärna av krigsrubriker och uttryck av typen "landsförrädare" om idrottsmän om de inte presterar på topp.
Så länge journalister (och pseudojournalister) bidrar till det allt hårdare språket genom att hela tiden använda råare formuleringar, mer svärta och mindre nyanser kommer den hårda responsen från läsarna också att bli värre. Det är ytterst sällan jag kan identifiera mig med en idrottsman, men om jag presterade så mycket jag kunde under en match och sedan möttes av omdömen som "nolla" eller "sopa" i pressen skulle jag vara frestad att svara med en gatsten genom lämpligt fönster. Sådant kommer vi av allt att döma att få se mer av, för presskåren visar inget som helst intresse av att ta avstånd från de få som formulerar sig på det här sättet och på så sätt legitimerar hämndbeteenden från arga läsare. Så länge normen är "skada dem så mycket som möjligt" från vissa journalisters sida kommer inget att bli bättre.

Vad det handlar om

Sydsv*nskan har i dag ett par artiklar som antagligen skall balansera varandra - dels en debattartikel av centerns J Lin*nder om att privat fildelning skall vara laglig, dels en artikel om att Pir*tpartiet består av oengagerade spolingar som fuskar ihop gräsrotskampanjer.
Strävan efter balans är väl bra, men båda artiklarna haltar en smula. Först och främst för att JL inte riktigt förstår vad fildelning är. Han skriver om att icke-kommersiell nedladdning bör vara laglig men att vi inte kan ensidigt säga upp våra åtaganden att försvara utländsk copyright. Fildelning innebär alltid att man även laddar upp. Att ladda ned saker är en helt annan sak. Skillnaden är lika stor som mellan vanlig landsväg med trafik åt båda hållen, och motorväg med räcken och betongmurar.
Styrkan med p2p-näten är att all slags kultur, även bortglömd eller okänd eller lågbudgeterad, når ut eftersom den som älskar en sak lägger upp den så att andra kan se den. Det är detta som leder till mångfald. Ren nedladdning har varit laglig hela tiden så länge man laddar hem från musikkartellernas butiker, men då upphör mångfalden och utbudet går från världstäckande till amerikansk top-20.
Artikeln om pir*tpartisterna är skickligt skriven, rent stilmässigt. Den lyckas hela vägen ta upp saker på ett negativt sätt för partiet, och den som trodde att "alla skriverier är bra reklam" borde ta en titt på den här artikeln. Den lyckas på liten yta framhålla att piraterna inte bryr sig om musikerna, att de inte förklarar för folk som inte förstår, att de inte vet varför de engagerar sig och att de bedriver kampanjer på insändarsidor under falsk flagg.
Den sista biten är mest intressant.
" – Eftersom vi aldrig skriver att vi är från [partiet] ser det ut som det är en massa vanliga svenskar som är upprörda, säger [GN]."
Det är möjligt att GN formulerat sig så, det kan jag givetvis inte veta, men det förvånar mig att det tydligen finns en skillnad mellan "vanliga svenskar" och politiskt aktiva. Det är en förskräcklig tanke. En gång i tiden stod det i författningen att all makt utgår från folket, vilket måste betyda att det är folkets engagemang som formar politiken. Genom någon slags vedervärdig urholkning av det politiska begreppet har ett nytt politiskt frälse uppstått, och det är inte bra om vanliga svenskar lägger sig i.
Det är klart att de som skriver in är vanliga svenskar. Det är JL på debattsidan och PTO på ledarsidan också.
Det GN och JL verkar ha gemensamt är att de representerar en massa "vanliga svenskar som är upprörda", och det finns en anledning till att de är det. Det som är pir*tpartiets viktigaste fråga, den som det skrivs i särklass minst om eftersom det är bekvämare att skriva om hur fel det är med kultur som är gratis.
Anledningen till att en miljon svenskar är upprörda är att de kriminaliserats helt plötsligt, och att överåklagaren betraktar dem som en variant på kriminella MC-gäng. De är upprörda över att Bodstr*m i mars månad förklarade i DN att den nya lagen inte skulle användas för att jaga fildelare, utan bara de som tjänar grova pengar på förfalskning av skivor. Direkt när lagen klubbades igenom utan märkbara protester ändrade han uppfattning och satte blåslampan på åklagarna att börja jaga enskilda privatpersoner. Upprördheten handlar om bötesbelopp på närmare 20.000 kr för ett brott som aldrig bevisats orsaka någon ekonomisk eller annan skada. Fildelning ses av rättssystemet som grövre brott än misshandel, av allt att döma.
Det är denna skillnad mellan lagstiftarnas tankevärld och folkets vilja, och politikernas löften kontra handlingar som är den viktiga frågan. Journalisterna och debattörerna undviker den så gott det går, men förhoppningsvis går det inte att stoppa tillbaka den här kaninen i hatten igen. Frågan är uppe, och borde behandlas med den respekt den förtjänar.

Storpotäten ny ledare för socialdemokraterna

N*rrköpings Tidningar visar med all tydlighet att det är rötmånad, genom att följa exemplet från Expr*ssen och berätta att någon förment pinsam person ur det förflutna minsann blivit medlem, ordförande eller riksdagskandidat för något parti.
Expr*ssen var först ut med att meddela att Siw P*rsson blivit lovad en ministerpost för piratpartiet. En ren lögn, som de kunnat genomskåda genom att ringa ett enda samtal till någon av PP:s representanter, men som de i stället valde att publicera. Den practical joker som lurade i dem "nyheten" måste ha skrattat sig fördärvad. Jag vet att PP:s ledning skrattade gott. Jag vill också påpeka att det inte är Siw någon skrattar åt, det är den journalist som valde att inte ens göra grundkoll av uppgifterna som framstår som åsna. Även resten av redaktionen framstår i skum dager eftersom de fortfarande inte dementerat uppgiften, trots påpekande från partiets representanter. Jag hoppas även Siw ser det komiska i situationen, trots att tidningarna gått hårt åt henne.
Nu ansluter sig NT till E och skriver att Förre Förrädaren St*g B*rgling blivit medlem i V. Det skulle kunna vara en pikant historia, om det inte var så att det på långt håll luktar "svartmålning av konkurrentparti" även om den här så kallade nyheten, och om det inte var så att registrering av vem som är medlem i vilket parti traditionellt betraktas med viss tveksamhet av svenskarna. De flesta av oss minns med olust hur myndigheterna för ett antal år sedan registrerade oliktänkande och förhindrade att de fick "känsliga arbetsuppgifter" och i vissa fall bidrog till att förstöra deras liv.
De flesta av oss vill fortfarande ha mindre snokande i våra privatliv, men trots det går både justitieministern och tidningarna på motsatt kurs, justitieministern genom att driva igenom lagar som låter polisen avlyssna vem som helst under vilka former som helst, och tidningarna genom att trycka vilket dravel som helst oavsett om det har nyhetsvärde eller inte. Det här är inte bra för pressens trovärdighet, och inte heller för sverige som förment rättsstat.

Jag förutspår att Sv*nska Dagbladet kommer att ha nyheten om Storpotätens partiledarroll i god tid före valdagen. Ni såg det här först.

Konsten att rapportera en illusion

I H*llands nyheter skrev en journalist i dag en artikel om filmbranschens snart förestående död. Han intervjuar en av de drivande krafterna bakom Anti-Pir*t-Byrån. En lobbygrupp och påtryckarorganisation startad av filmbranschen för att irritera filmvännerna, så vitt jag kan se.

Lobbyisten, som vi kan kalla Bengtsson eftersom han heter så, lägger ut texten precis som A*B:s representanter brukar; med vagheter och insinueringar och sammanblandningar. Han börjar med att stolt påpeka att de som fällts hittills fått böta 18000 kr. Min spontana tanke, men inte journalistens tydligen, är att det skulle vara intressant att se hur man kom fram till den här straffnivån. 18000 kr låter som ett bötesbelopp för misshandel ungefär. Hur har man värderat hur mycket just den här fildelaren har skadat filmens vinstmarginal?
"Vi vill helst inte polisanmäla, men tvingas till det när folk stjäl från oss" säger han, men han kan givetvis inte bevisa att något blivit stulet. Inget har nämligen blivit stulet. Något har blivit kopierat. Kopiering är stöld om fotografering är kidnappning. Resonemanget är ogenomtänkt, dåligt underbyggt och när man ser det i logikens klara sken direkt enfaldigt. Inget har försvunnit från filmbolaget, annat än en förväntad intäkt. Filmbolaget har tänkt sig att det skall tjäna fem miljoner i veckan på en film och om de inte gör det måste det bero på något. Helst på något yttre, som till exempel piratverksamhet. Det vore olämpligt att till exempel medge att filmen är usel och inte drar så stor publik som man hoppats. Tyvärr visar Hollywood och svensk filmindustri om och om igen att de lika gärna tillverkar sopor som kvalitetsfilm, och då borde man också vara beredda på en svag ekonomisk utdelning. I stället skaffar man sig en megafonorganisation som kan skräna om att branschen blir bestulen. Eftersom branschen faktiskt har högvis med pengar har man också råd att köpa sig mycket uppmärksamhet.
Representanten upprepar mantrat att till exempel P*rate Bay tjänar massor av pengar på annonser eftersom de har massor av besökare. Så vitt jag vet får man betalt om någon klickar på annonserna, och jag vet inte hur det är med andra användare men personligen klickar jag aldrig på annonser på websidor. De flesta ser jag inte ens, eftersom min brandvägg filtrerar bort dem. Jag misstänker att majoriteten av de mer tekniskt begåvade surfarna har något liknande installerat, och jag misstänker också att det är just tekniskt begåvade surfare som är de återkommande besökarna hos till exempel P*rate Bay. Jag vet inte hur mycket de tar in varje vecka, men jag finner det komiskt att smutskastarna räknar med att alla besökare klickar på varenda annons varenda gång de besöker en sida. Det är som om de räknade med att alla som spelar på solvalla skulle vinna på varenda bong. Det är en vacker illusion, men den tyder på en allvarligt sned verklighetsuppfattning. Det är värt att minnas när man ser resten av deras räkneövningar;
"Branschen räknar med att det förra året laddades ner 13 miljoner filmer från nätet.
- Det kan ställas i relation till att vi säljer för cirka 18 miljoner."
Var dessa siffror kommer från kan vi bara gissa. Om filmbranschen bara säljer film för 18 miljoner kronor är den betydligt mindre än jag trodde. Med tanke på att SF på en egen websida säger sig omsätta 900 miljoner får jag anta att filmförsäljningen är en utdöende verksamhet och att de som sysslar med det lägger ned inom något år. Om det inte är så att lobbyisten menar att de säljer 18 miljoner filmer, för då är siffrorna helt annorlunda. En DVD kostar 180 kr ungefär, en VHS kostar strax under hundringen i snitt. Om vi tänker oss ett medel på 150 kr får vi i så fall en intäkt på 2700 miljoner kronor. Är det då meningen att jag skall gråta för att de inte tjänade två miljarder till? Jag vet ärligt talat inte vilken av de två versionerna som stämmer med hans verklighetsuppfattning, men det känns som om något inte stämmer med verkligheten som jag känner den.
Herr Bengtsson fortsätter med att förklara att om folk fortsätter ladda ned film kommer Hollywood att sluta göra film. Det sade Hollywood när TV kom också. Hollywood försökte förbjuda videobandspelarna när de kom. De har varit emot all teknisk innovation sedan förra sekelskiftet, och de har hela tiden ökat sina vinster när de väl tagit till sig den nya tekniken. Hollywood har annonserat sin omedelbara kris och död i decennier, och de flesta av oss har tröttnat på att lyssna på lögnerna.
När han sedan förklarar att det här drabbar TV-branschen också visar han med all tydlighet hur lite lobbyisterna bryr sig om den verklighet de yttrar sig om. Det finns utmärkta artiklar om hur nätdistribuering enbart ökar tittarunderlaget. Folk hämtar serierna från nätet för att få se dem snabbare, men de ser dem när de sänds i TV också, eftersom det är en annan upplevelse att se dem på en större skärm. Det här är inte okunskap, utan lobbyisterna säger det de får betalt för att säga. Antagligen vet han bättre, men det är hans jobb att inte tala om det. Det borde vara journalisternas jobb att föra fram en motbild, men det är så klart enklare att inte göra det utan bara upprepa det lobbyisten sagt, även om det i praktiken gör artikeln till en icke betald annons.
Det enda Bengtsson egentligen säger som jag känner att jag kan hålla med om är att det behövs fler ställen som säljer film. Jag håller med. Ett större utbud, med rimligare priser, skulle vara till fördel för alla. Synd bara att filmbranschen hellre stämmer fansen än lyssnar på dem och säljer saker de vill ha till dem.

Det jag som filmvän skulle vilja ha är en rejäl "back-catalogue" med äldre filmer som redan betalat sig, i komprimerad form som de filmer vi nu laddar ned illegalt, men med garanterad kvalitet och inga störningar. Om jag kunde ladda ned gamla filmer den vägen för en tia eller två per styck skulle jag göra det. Kvalitetsgarantin att jag hämtar direkt från producenten skulle vara värd pengarna. För filmbolaget skulle kostnaden vara i stort sett noll, och de skulle ha en chans till att tjäna en liten summa på en gammal film. Några miljoner människor som betalar en liten summa var blir en hyfsad intäkt. Sälj textningen separat för några tior till. Låt kunderna skicka in en tia extra för ett tryckt DVD-omslag som postas hem till kundens brevlåda. När man bockat i alla kryssrutorna har bolaget tjänat 40 kr på en film som tidigare stod och dammade, och man har inga distributionskostnader, lagerkostnader eller marknadsföringskostnader. Det enda man behöver göra är att titta på IMDB och se vilka filmer som är populära, och som inte är i distribution nu och sätta igång. Om luspanka hackers kan kopiera film med rimlig kvalitet borde Hollywood kunna åstadkomma ett utmärkt resultat. Utan att det kostar dem en förmögenhet. Utan stämningar. Utan det eviga tjatet om hur hela världen är emot dem. Vi vill handla, så sälj oss det vi vill ha!

Kvällspressens diskreta kompetens

En av de tongivande kvällstidningarna har i sin rapportering från Almedalen ett scoop om att en beryktad, för att inte säga ökänd, svensk åklagare smutskastas på Pir*tpartiets "interna sajt". Lite enklare grundforskning visar att det i själva verket var i en extremt offentlig IRC-kanal som övertrampet gjordes.
För den som aldrig använt IRC kan jag nu avslöja en sak: för att starta en "kanal" att tala i använder man kommandot "/join #kanalnamn". Om det inte redan finns en kanal som heter "kanalnamn" så skapas det en sådan kanal automatiskt, med dig som "ägare". Med kvällstidningens egen logik skulle du alltså kunna ansluta till en IRC-server, skriva "/join #expressen" och vips vara chef för expressens interna sajt. Tänk så trevligt det vore om det var så enkelt att bli chef för en riktig tidningsverksamhet. Tydligen är det ungefär så enkelt att bli "journalist" på en kvällstidning, med tanke på de verkliga övertramp och grodor som pressen gjort sig skyldig till under de senare åren.
Jag noterar att åklagaren i fråga hanterar smutskastningen på ett hedervärt sätt, han betraktar det som det lättviktiga svammel IRC-snack ofta är. Att han inte tar det på allvar ökar min respekt för honom. Jag tycker fortfarande illa om en del av hans tidigare beslut i tjänsten, men jag uppskattar att han kan hålla huvudet kallt nu.
Något som är mycket mer anmärkningsvärt, om det nu till skillnad från det där med "intern sajt" är sant, är överåklagarens uttalande om fildelares mentalitet; "- De har egna normsystem. Därför anser de sig ha moraliskt rätt att gå till angrepp mot alla som de uppfattar som motståndare. Det kan vara allt från otrevlig ton till straffbara hotelser."
Nu frågar jag de 1.5 miljoner svenskar som är fildelare; känner ni igen er i den där beskrivningen? Är ni aggressiva och hotfulla mot alla ni inte är sams med? Om inte, kan ni fundera på följande: Exakt ETT parti i det kommande valet tänker avkriminalisera er, och därmed göra er till respektabla, fridsamma svenskar igen istället för något som jämställs med kriminella MC-gäng. Det är just det parti som artikeln försöker smutskasta. Fundera på var ni vill lägga er röst. Vill ni ha tillbaka sans och vett i lagutövandet? Anser ni att det faktiskt är skillnad på vad kriminella bikers sysslar med, och på att tanka hem en kopia av Sven-Ingv*rs senste singel? Gör då er röst hörd i september.

"Räkna med fienden", en film av Cannes Shelf.

Jag såg nyss en räkneövning från det statliga verk vars syssla är att hejda terroristerna som destabiliserar landets ekonomi genom att kopiera filmer och dataprogram. Det vill säga anti-p*ratbyrån. De är i och för sig inget statligt verk, men namnet antyder att de vill ge det intrycket. De som kopierar film och program är väl kanske inte terrorister heller, men antipiraterna vill gärna få det att låta så. Om matematiken också är baserad på halvsanningar vet man inte, men låt oss spela med, för en gångs skull.

Så här ser exemplet ut:

Priset på filmen är 115 kr.
Av de är 20% moms, som går till staten.
22.5% går till butiker och videouthyrare.
7.5 % går till grossister och "subdistributörer"
25% går till videodistributörer och
25% går till "rättighetsinnehavare, filmproducent m.fl."

Momsen är en tillfällig skatt som infördes för tre decennier sedan för att kortsiktigt fixa till statens knackiga finanser. Av detta lär vi oss att när man väl infört en avgift får man leva med den till döddagar. Grattis till er som är med i trängselavgiftsförsöken.
Butiker, videouthyrare, subdistributörer, grossister och i viss mån videodistributörer är mellanled som direkt kan tas bort när Internet är distributionskanalen. De står för mer än halva kostnaden i räkneexemplet, och vi kan notera att "lobbyister, branschorganisationsavgifter och påtryckningsbyråer" märkligt nog inte finns med någonstans i kostnadskalkylen trots att de garanterat inte är gratis.
De enda i hela kedjan som faktiskt tillför något är rättighetsinnehavaren/filmproducenten och möjligen videodistributören, eftersom det anges att det är i det ledet som ev textning görs.
Det krävs svärd för att få mig att ens nästan gå med på att marknadsförare är värda sitt pris i detta reklamdränkta samhälle. Grossister behövs inte när man laddar ned direkt från upphovsmannen, och hela lagerarbeteskonceptet går bort.
Med vettig näthandel kunde alltså priserna sänkas med sådär 1/3 och ändå ge upphovsmännen mer intäkter att göra ny film för. Alternativt kunde man rakt av sänka priset så pass mycket som en kompensation för att kunden -jag- inte får ett stiligt fodral etc etc.
Det blir allt mer uppenbart varför det inte är upphovsmännen som bråkar om att piratkopieringen är ett hot, utan mellanhänderna/parasiterna som inte bidrar med något reellt till den konstnärliga processen, utan bara är en kostnad som kan moderniseras bort med rationellare distribution.
Med siffror i stället för procenttalen kunde filmen kostat 65 kronor i stället för 115, om vi behåller de två nedersta produktionsstegen (med avdrag för lagerkostnader etc hos videodistributören) samt momsen.
Om jag kunde ladda ned en film för 65 kronor lagligt så skulle jag göra det, under förutsättning att det var en film jag är intresserad av. Det gjordes mängder av intressanta och bra filmer på 50-70-talet som är svåra eller omöjliga att få tag i nu, som skulle vara perfekta för det här. Att distribuera en film som "Operation Petticoat" som eventuellt säljer 500 ex i sverige kanske inte bär sig när man skall trycka omslag och översätta till svenska, men att låta oss som verkligen vill se den ladda ned den i DVDR-format för en femtiolapp utan textning och extra tillbehör skulle kosta studion några få kronor att ordna. Det skulle vara så nära "gratis intäkter" man kunde komma, och de skulle få ut MER vinst på det än de får nu om de distribuerar den som DVD.
Vad förhindrar egentligen detta? Antagligen just antipiraterna och branschorganisationerna, som ser sina x procent av pengarna försvinna i fjärran. Genom att starta sina egna "poliskårer" har filmbranschen lyckats hindra sig själv från att på ett bekvämt sätt tjäna högvis med pengar på äldre material, och de har dessutom retat upp tusentals aktivister där ute som nu betraktar dem som vilken annan form av organiserat förtryck som helst.
Starkt jobbat, pojkar. Att både kasta bort vinsten och skaffa sig badwill i ett enda steg, och dessutom betala för det? Fantastiskt.