Även de bästa journalister kan ta fel

I det här fallet handlar det om J*n Gu*llou, som inte läst på innan han fattade pennan. Efter många år av att skriva skönlitteratur kanske han blivit rostig på faktainsamling?

När han i Aft*nbladet påstår att "huvudfrågan" om IPRED är om folk ska få stjäla andras verk som skyddas av upphovsrätten missar han helt och hållet att problemet med IPRED är att den låter diverse företag och föreningar leka polis, och skicka kombinerade krav- och hotbrev till folk baserat på synnerligen svag bevisning. Den JG som levde 1968 och skrev tidningsartiklar då, som krävde sanning och rättvisa, hade gått i taket. 2008 års JG som tjänat några miljoner på att skriva fiktion är mer bekymrad över var hans nästa miljon skall komma ifrån, och väljer att bortse från rättssäkerhet och rimlighet till förmån för den egna plånboken. Det är tragiskt.

Vad som är mer än tragiskt är de direkta lögner han för fram; han påstår att mailbombning används som vapen, när det i själva verket är enda sättet för folk att försöka få kontakt med politikerna. De vägrar att träffa företrädare för reformationssidan. De har däremot mängder med tid att avsätta för de som vill behålla status quo. Att han jämför de som är oroliga över rättvisans kommersialisering med "varghatare" är så bisarrt att det knappt förtjänar att bemötas, utom ett konstaterande att det är en gammal beprövad och synnerligen ful debatteknik att svartmåla motståndaren med egenskaper man själv hittar på om denne. Han påstår vidare att p*ratpartiets linje är att upphovsrätt är "fel och till och med ett hot mot demokratin". Den som är läskunnig kan gå in på partiets hemsida och läsa om vad partiet egentligen står för. Där står inget om att upphovsrätten är fel, tvärtom. Däremot står det att copyrightreglerna som de ser ut nu behöver förändras. Eftersom JG inte använder internet är han så klart inte medveten om detta. Jag förutsätter i alla fall att han fortfarande inte använder internet, annars är det en medveten lögn han för fram.

När han i nästa stycke svamlar om att den elektroniska boken snart kommer att konkurrera ut den pappersbaserade måste jag le i mjugg. Den elektroniska boken har varit ett fiasko i tio år, till viss del baserat på sviktande teknik men lika mycket beroende på en felaktig prissättning. De författare som har tagit steget över till elektronisk publicering har upptäckt att spridandet av gratis versioner av deras böcker, utan skydd mot vidarekopiering, har lett till ökad försäljning av pappersutgåvorna. C*ry D*ctorow är ett exempel på detta, men minst ett amerikanskt förlag använder en "electronic bookshelf" för att göra reklam för pappersutgåvorna. Mycket framgångsrikt, än så länge. Med andra ord är JG:s olycksbådande stämma om "det tusental författare som har svårt att klara sig" kanske mer ett önsketänkande än något annat. Han startade ju som bekant p*ratförlaget för att slippa dela med sig av intäkterna till de författare som inte sålde lika mycket.

Efter detta kommer den vanliga lögnen om P*rate B*ys massiva intäkter från reklamen, vilken förekommer i alla de utsagor som görs baserade på copyrightorganisationernas mallar. Den som försökt driva en website vet vad bandbredd kostar. Annonserna täcker kostnaderna för servern, och knappt det. Det här är JG givetvis medveten om, för om det var så enkelt att tjäna pengar på annonser skulle han sitta bakåtlutad i fåtöljen och låta annonser på p*ratförlagets eventuella website dra in miljonerna i stället för att sitta och skriva i sitt anletes aristokratiska svett. Att han försöker nyansera sig och i nästa stycke inte reta de vanliga nedladdarna tyder på att han är medveten om vilka som köpt nio miljoner av hans böcker, och att han inte är redo att kalla alla sina fans tjuvar. Det kallas självbevarelsedrift. När han omedelbart därefter jämför "de andra" med husockupanter och klottrare är han snubblande nära att alienera läsarkretsen igen.

När han så förklarar att ”nöjesindustrin” inte skulle ruinera skolbarn visar han åter att han inte läser innan han skriver. De som följt med utvecklingen vet att till exempel de danska kraven på kompensation för påhittade förluster vanligen ligger mellan 100.000 och 200.000 kronor. Småpotatis för en mångmiljonär som JG, men ödeläggande för en normal familj av arbetare. Situationen i USA är helt förutsägbart värre.
Utsagan att "huvudfienden" inte är de vanliga nedladdarna utan de som laddar upp är i direkt konflikt med vad till exempel företrädare för ifp* och st*m säger offentligt. De tänker testa lagens gränser, och de tänker jaga de som laddat ned fyra låtar av ett band som lade ned för femton år sedan med samma energi som de jagar de som laddar upp nya filmer.

Sammanfattningsvis yttrar sig JG i en samling saker han inte vet något om, eller åtminstone inte tillräckligt mycket om eftersom hans artikel, som givetvis är en partsinlaga, kryllar av faktafel. Om det vore journalistik vore den under all kritik, men nu är det ju inte journalistik utan ett utslag av oro över de egna intäkterna och den invanda livsstilen. Jag, och många andra, saknar den gamle påläste JG som var insatt och hade en sund skepsis mot de cementerade maktstrukturerna. Den nye, mer högerpolitiske, har inte samma pondus och trovärdighet.

Vindögd tillbakablick

En Bo-Er*k Gyb*rg skriver hos Sv*nska D*bladet att upphovsrätten är det som gett oss mångfald. Han motiverar utsagan genom att framhålla hur bra det var att den franska revolutionen införde upphovsrätt och därigenom blev det möjligt att leva på skrivandet. Det låter vackert, och lite romantiskt sådär. Tyvärr haltar detaljerna lite när man synar dem närmare.

BEG skriver att om en bok sålde bra så tog andra tryckerier och gav ut den själva, utan att kompensera författarna. "Det var dåtidens pirater i full aktion." När man talar om pirater nu, i internetsammanhang, handlar det utan undantag om folk som kopierar helt utan kommersiella intressen. Dagens piraters handlande har inget gemensamt med dåtidens. Faktum är att de verkliga "pirattryckarna" då var de som ägnade sig åt att ge ut de böcker som var förbjudna av olika skäl. Med andra ord var det "pirattryckarna" som kämpade för det fria ordet och mot censur. Det dåvarande ersättningssystemet var att upphovsmannen fick betalt av tryckaren för sitt material, EN gång. Det vill säga precis samma ekonomiska system som vi har för exakt alla andra former av arbete utom just för kreatörer. I och med detta övergick äganderätten av manuskriptet till tryckaren, som hanterade det efter eget gottfinnande.
BEG fortsätter: "Att försöka leva på sitt författarskap blev utsiktslöst. Utbudet av böcker blev begränsat till det som tryckarna lätt trodde sig kunna sälja. Tryckerierna konkurrerade ut varandra och blev olönsamma."
Det BEG beskriver här, utan att veta om det själv, är hur dagens musikbransch fungerar. I stället för mångfald har vi enfald. I stället för ett varierat utbud har de Fyra Bolagen som äger lejonparten av marknaden sett till att likrikta sina produkter så mycket det bara går. Vi kan välja på Britney, Eller X-tina, eller någon annan av femton utbytbara popblondiner med defekta garderober. Musikbolagen satsar enbart på säkra kort, och således konkurrerar de om ett smalt marknadssegment som knappt är lönsamt. Och sedan har de mage att gnälla på att kunderna köper mindre än de väntat sig. Det är de få, små, oberoende bolagen som kommer med friska fläktar, men så snart de verkar bli framgångsrika köps de upp och likriktas av storbolagen. Om detta är vad BEG betraktar som en sund marknad tycker jag att han skall fundera lite mer på saken. Det ges ut en kokbok per dag i sverige, och mängder av deckare, men försvinnande lite annat. Lustigt nog lönar det sig att ge ut kokböcker, trots att matrecept inte omfattas av upphovsrätten. Förklara det, den som törs.

Upphovsrättslagarna "gav möjlighet till egen försörjning och oberoende". De nuvarande ger hopp om att få in en enda fullträff och aldrig behöva arbeta igen utan leva livet ut på ersättningen för att ha skrivit "happy birthday to you" eller något liknande. Löptiden på "livstid plus 50 år" måste vara tänkt för att även upphovsmannens barn ska slippa tänka på att arbeta, eller kan det vara så att det är företagen, förlagen, som tycker att det där är en bra löptid? Företag tenderar att leva längre än privatpersoner, så en lag som är uppenbart barock i sin omfattning är helt logisk om man ser den enbart ut ett intäktsperspektiv. En annan sak händer med det nuvarande "jackpotsystemet"; kreatörerna satsar på säkra kort för att få till sin tipsvinst.
Professionalism har egentligen inget egenvärde, det är (eller borde vara) kvaliteten på det man producerar som avgör vad som är önskvärt. Att man vill jobba enbart med det man tycker är roligt är inte ett givet skäl till att alla andra måste ställa upp på att det skall vara så. Många smågrabbar vill vara hockeyproffs. Inte alla får drömmen uppfylld.

BEG avrundar med att skriva att ett internet utan upphovsrättsligt skydd aldrig kan bidra till ett rikt kulturutbud. Här ser vi proffsets attityd kontra amatörerna. Innan musikmonopolen började införas på 30-talet och bokmonopolen något tidigare, var alla kulturyttringar mer en fråga om deltagarkultur. Nu har folk passiviserats i sju decennier eftersom man tutat i alla att det är bara de som är allra bäst som ska ägna sig åt till exempel författande eller musik. Detta är givetvis raka motsatsen till mångfald, och för den som inte har skygglapparna på märks det att internet bidragit enormt till mångfalden, hela tiden trots de stora förlagen och bolagen som med den giriges monomana envishet försökt stoppa alla försök av amatörer att använda gemensamma kulturella scenarion för sitt skapande. Samplingskulturen har behandlats som pestsmittad av skivbranschen. De som skriver "fanfiction" på nätet har jagats av de bolag som gör TV-serierna som inspirerar alla. Det gamla uttrycket att "man står på jättars axlar" när man skapar något nytt som är inspirerat av någon annans verk är så otidsenligt att det knappt känns igen av någon. I stället för att erkänna att all kultur spirar ur gemensamma erfarenheter som omtolkas försöker TV-bolag, filmbolag och författare använda sitt framställningsmonopol till att strypa de blivande författarnas och musikskaparnas kreativitet. När B*atles och L*d Z*ppelin började göra musik använde de inte sällan andra artisters verk som bas för sina nytolkningar. Ingen höjde på ögonbrynen över detta, men sedan dess har intoleransen ökat markant. Upphovsrätten används nu till att trampa ned alla som kan tänkas försöka ta marknadsandelar. Ett konkret exempel är låten "Bitter sweet s*mphony" med V*rve. Ett nytt verk baserat på musik av J*gger & R*chards. Visserligen en orkesterversion av deras gamla låt, men ändå. I rätten dömdes V*rve att fråntas ALLA intäkter från försäljningen av singeln. När J&R började sin bana som rockmusiker framförde de låtar som "R*ll over Beeth*ven". Det känns som en fläkt av dubbelmoral.
Att påstå att "Upphovsrätten är själva förutsättningen för mångfald – oavsett teknologi – i varje modernt och civiliserat samhälle." är synnerligen naivt och visar att man ser frågan ur ett smalt perspektiv med framför allt förlagens bästa i åtanke. Upphovsrätten behövs, och ska givetvis finnas kvar, men precis som forna dagars upphovsrätt aldrig ens nämnde privatpersoner som koncept utan enbart reglerade kommeriellt mångfaldigande, så borde dagens upphovsrätt se skillnad på kommersiella och icke kommersiella intressen, och den borde reformeras så att även kreatörer betraktas mer som arbetare och mindre som halvgudar.

Vem fegar?

Den anrika tidningen C*rrens nätupplaga, som jag antar borde heta Ec*rren, skriver argt och fräckt om att politikerna absolut inte får backa när det gäller upphovsrätten. De har alldeles rätt. Vi ska inte krångla med upphovsrätten.
Det c*rren missar är samma sak som i stort sett alla andra missar: ingen vill joxa med upphovsrätten. Det är inte det bråket handlar om. Det bråket handlar om är att medialobbyn övertygat politikerna om att de är bättre lämpade att tackla fildelningen än polisen, och att de alltså bör få fria händer att skicka utpressningsbrev. De vill göra polisens arbete, men med vinstintresse så att säga. Det tycker c*rren är alldeles utmärkt.

P*ratpartiet, som är huvudmotståndaren i fighten, har inga ambitioner att ta bort upphovsrätten. Förändra den, ja. Tyvärr väljer ingen tidning att ta upp den vinkeln, för ren konflikt säljer ju så många fler lösnummer.
När c*rren skriver "att stjäla i stället för att betala för sig innebär att man tjänar pengar" visar man tydligt att man är mer i reklambranschen än i nyhetsbranschen. Det här är precis samma logik som i "köp fyra pianon och få det femte gratis, du tjänar tio tusen kronor". Femteklassare genomskådar den sortens argumentation, om de fått någotsånär kompetent skolning. Ett annat av c*rrens argument som går i kvav direkt är klagolåten om att fildelning av polisen prioriteras ungefär som cykelstöld. Även här kan en femteklassare förklara att om ingen faktiskt tar ifrån dig någonting så är det inte stöld. Fildelning är stöld om fotografering är kidnappning.
Kanske just lösnummerförsäljningen är anledningen till att man är så positiva till IPRED? Artiklar av typen "Arbetslös fembarnsmamma stämd på 300000 kr - nu tvingas hon bli hemlös" kränger väl en del tidningar.

Biografernas dödsrosslingar om att filmindustrin är slut på grund av fildelningen motsägs direkt av de faktiska besökssiffrorna, som är hur stabila som helst för tioårsperioden trots att biljettpriserna gått upp. Musikbranschen har varit på repen sedan det självspelande pianot kom, och sedan rullbandspelaren kom, och sedan kassetten kom, och sedan CDR kom. När man lanserar något nytt sätt att kopiera musik till telefoner via teleportering (eller vad som nu kommer härnäst) kommer branschen att skrika och gråta och gnälla, och det kommer att vara lögn då också. Musikbranschen har gott om pengar. Den är inte nedläggningshotad.
De bolag som olyckligtvis valt att satsa på något lite för smalt (disco, anyone?) och inte använder tekniken på grund av strutsgener som får dem att gömma huvudet i sanden (det finns miljoner discofans på nätet) ligger löst till, men det gör alla som satsar fel kommersiellt. Att göra musikbranschen till en skyddad verkstad är ett experiment som vi kört i femtio år nu, och det kanske är läge att lägga ned det experimentet och föra musikbranschen ut i den normala verkligheten? Den verklighet vi andra lever i, där det finns gränser för hur konstiga kontrakt får vara, till exempel.
Och om nu skivbranschen skulle gå under, vore det hela världen? Teko-industrin strök med när den satsade fel, men konstigt nog går inte alla nakna. Musiken kommer att finnas kvar så länge mänskligheten lever, oavsett vilken form det kommer att ta sig.

Åter till c*rren. Den sista, och värsta, punkten på agendan är att politikerna inte får låta sig påverkas av "pöbeln". Det vill säga: lyssna för all del inte på era väljare. De trettio tusen som gått med i anti-IPRED-gruppen på facebook är inte en liten klick av högljudda rättshaverister som c*rren vill få det att låta. Det är trettio tusen personer som inte tycker att det är en bra idé att ge privata aktörer med egna vinstmotiv möjlighet att utpressa folk lite på måfå, som det blivit i till exempel USA och Danmark. IPRED är ett rent beställningsjobb från lobbyister i mediebranschen, den går mycket längre än EU-kraven egentligen begär. Om c*rren läst på skulle man veta det här, men i stället väljer man att göra en partsinlaga för monopolivrarna. Kanske fikar man efter presstöd nästa år, kanske är det någon vän till artikelförfattaren som är rädd för att hans eller hennes alster ska hamna på nätet.

Så sammanfattningsvis rekommenderar c*rren att politikerna ska lyssna mer på lobbyisterna och mycket mindre på folket. Att lagen skulle missbrukas likadant här som överallt annars där liknande införts avvisas helt, antagligen baserat på att globala företag på något sätt förändras i grunden när de öppnar sverigekontor. Staten tänker outsourca kärnverksamheten "lag och ordning", och att lägga ut kärnverksamhet på entreprenad är så monumentalt korkat att till och med toppdirektörer insett att det är att bädda för fiasko.
Den naivitet som artikeln visar upp gör att det blir mycket svårt att rekommendera c*rren som läsning åt någon framöver, annat än som en del i leken "finn fem fel".

Kontanternas vara eller icke vara

Bj*rn Ulv*eus skriver ett inlägg hos n*wsmill och tycker att det är dags att vi avvecklar kontanterna så vi förhindrar brottslighet. Jag har sett det förslaget förr. Jag har däremot aldrig sett det komma från någon person med mindre än en halv miljon kronor på banken. Så märkligt.

De här välmenande (antar jag) människorna (och finansexperterna) tycker att det vore mycket smidigare om vi övergick till att bara använda betalkort i alla lägen. Det vore det. Om man inte tänker längre än näsan räcker, finns det massor av pengar att spara. BU skriver att det skulle förhindra en massa brottslighet. Häleriet skulle upphöra, stölderna skulle minska. Jag vill passa på att säga att jag känner med hans son som haft inbrott. Det är vidrigt, jag vet av erfarenhet hur det känns. Det gör däremot inte tanken på att skrota kontanter till en vettig idé, och argumentet från banker och affärer att kontanthanteringen kostar pengar ser jag som ett gnäll att de egna vinstmarginalerna kunde vara större. Jag tror inte en sekund på att inbesparingen skulle gå vidare till kunderna.

För vanligt folk, med vanliga inkomster och utan en halv miljon på banken, är kontanter nödvändiga. Det finns nämligen en informell ekonomi också, och då talar jag inte om svartjobb. Svartjobb går alltid att ordna även om de betalas med kreditkort men det blir stökigare eftersom firman då måste ha infrastruktur för att hantera just sådana kort. Det tar en normalkreativ person två minuter att räkna ut hur detta går till, så det hoppar jag över att beskriva här. Den informella ekonomi jag talar om är begagnathandel. Loppmarknader. Föräldrar som köper urvuxna barnkläder av varandra. Grannar som säljer gamla bildelar till varandra. Alla de här transaktionerna privatpersoner emellan förutsätter kontanter. Personer som aldrig varit i den ekonomiska situationen att de behövt köpa "second hand" kan givetvis inte sätta sig in i det här. Det är därför de med pengar inte förstår värdet av kontanter.

Förutom detta finns det ett par skäl till. Det blir enkelt för staten och därmed vem som helst som gör affärer att hålla total koll på varenda transaktion du gör. Staten sysslar för fullt med att registrera alla telefonsamtal du ringer, du tror väl inte att de inte är intresserade av exakt vad du gör med dina pengar?
Det andra skälet är att staten är en organism utan hjärna, som ibland fattar beslut som är helt sanslöst fel. Ta till exempel den sorgliga historien om Al-Barakaat som jag skrev om tidigare. Vad ska du ta dig till när staten fryser dina tillgångar för att de fått för sig att du är terrorist? Om du inte har möjligheten att använda kontanter, och ditt Superkreditkort är låst, vad ska du leva på? Strypa svanar i parken? Staten har inte alltid rätt i sina ingrepp mot medborgarna, och medborgarna behöver alltså möjligheten att överleva trots staten. Det finns inget kriminellt i detta, det är bara sund logik.

Idén med det kontantlösa samhället är lika genomtänkt som idén om den papperslösa toaletten. En av de första Science-fiction-böcker jag läste handlade om ett framtida samhälle där alla medborgare har en klackring som innehåller ID-kort, kreditkort, dörrnyckel etc etc. Ett pass för alla situationer. Bokens egentliga handling beskriver hur huvudpersonen blir rånad på sin ring, och därmed på alla besparingar, på sin identitet, på sin bostad och på sina mänskliga rättigheter. Han blir en icke-person. Möjligheten att göra så här mot medborgarna är säkert välkommen hos våra styrande, deras iver att anamma Bodstr*msamhället antyder i alla fall detta, men den borde vara fullkomligt frånstötande för medborgarna själva. Att ta från oss alla nivåer av anonymitet, som till exempel vem vi gör affärer med, är ett steg i processen att reducera oss alla till nummer. Personnummer, IP-nummer, GPS-koordinater. Statens iver att till varje pris kräva in avgifter på allt vi gör, som till exempel den föreslagna momsen på loppmarknadsförsäljning, driver också den här frågeställningen.

Jag använder kort av bekvämlighet för det mesta, men jag gör en poäng av att använda kontanter också. Det är en medveten insats för att förhindra att kontanterna avvecklas helt på beställning av de som inte behöver tänka på hur pengarna ska räcka förbi månadssiftet. Jag vill kunna ge en femtiolapp till en kompis som ger mig skjuts när jag behöver det. Jag vill kunna köpa ett nummer av tidningen Rampant Homo Action, eller Sköna Hem, eller Tågskådarguiden, utan att det registreras i något obskyrt privat eller statligt register över hur jag tycker eller tänker. Folk ska ge fan i mina shoppingvanor, helt enkelt. För att slippa de här snokarna vill jag ha kontanterna kvar. Ett kontantlöst samhälle skulle bara göra att hälarna bytte valuta (eller valde något annat med högt gatuvärde som handelsmedel). Problemet som BU beskriver löses inte på det sätt han tänkt sig.

Prädd

Med diverse osakligheter och helt utan insikt i svensk rättssäkerhet gör Ann* Cr*neman en partsinlaga på S*T Opini*n, som jag väljer att kommentera här.

Den nya lagen, alltså den överimplementering av IPRED som regeringen tänker tvinga på oss, är inte rättssäker. Att den är införd i 20 länder är ett nollargument. Det finns betydligt fler än 20 länder som torterar och förtrycker obekväma journalister och kreatörer. Varför inte importera några av de lagarna också, om vi ändå håller på? Vad sägs om abortförbud? Vad sägs om stening av äktenskapsbrytare?

Cr*nemans tolkning av lagen är att en domstol först skall avgöra om något brott begåtts, och därefter godkänna att IP-nummer lämnas ut, varvid det är upp till bolaget som får uppgifterna att göra något åt saken. Tyvärr är det inte så att ett IP-nummer är en person. Det kunde lika gärna stå "bostadsadressen lämnas ut", och om man bor i ett hyreshus så är alla i kåken med på skadeståndsnotan. Ett IP-nummer visar inte vem som faktiskt gjort vad. Om man har en trådlös router, vilket är mycket vanligt, kan det vara vem som helst inom radiotäckningen som är den egentlige förövaren. Det här är tekniska saker, och jag antar att det varken fallit Cr*neman eller lagrådet in att fundera på dem. De flesta gör nog inte det förrän de står med ett kravbrev i handen. För de som faktiskt jobbar med IT är det däremot uppenbart, och mycket oroande.

Påståendet att vi har en skyldighet att införa lagförslaget som det ser ut är ren lögn. EG-domstolen har redan kommit fram till att det är frivilligt för medlemsländerna om de vill implementera IPRED-förslaget eller inte, eftersom det inte uppfyllde grundläggande krav. Det här vet Cr*neman säkert eftersom det påpekats från många håll i debatten, men vi ska komma ihåg att det är en partsinlaga hon gör och inget annat. Som hon själv påpekar: hon är en av de kreatörer som blivit bestulna av de otrevliga piraterna. Jag beklagar att hon känner sig bestulen, jag menar det ärligt, men det gör tyvärr inte att hon har rätt i sak den här gången. Påståendet att lagen riktar sig mot de största uppladdarna och inte alls mot de små nedladdarna motsägs direkt av faktiska bevis från till exempel danmark. De här lagarna har för övrigt aldrig gett någon kreatör några pengar någonstans. Pengarna som kommer in har alltid mystiskt försvunnit i omkostnader innan de nått artisterna och kreatörerna. Det handlar i verkligheten om att branschorganisationerna sett en ny möjlighet att dra in pengar till sig själva. Frågan är vem som egentligen har nytta av dessa organisationer? Varför är Cr*neman så ivrig att ge dem mer pengar?

Försvaret för upphovsrätten på nätet förtjänar debatt, men det gör hela copyrightsystemet också. Att som Cr*neman påstå att "piraterna vill avskaffa hela upphovsrätten" är att ljuga. I verkligheten pratar piraterna om förändrad upphovsrätt och copyright och inget annat. P*ratpartiet redovisar sina åsikter ärligt och tydligt på sin hemsida.

Som kommentar till Cr*nemans signatur vill jag fråga henne exakt vad hon förlorat på att hennes TV-serie finns att ladda ned på P*rate B*y? Har det minskat antalet människor som ser den på TV? Har det påverkat dess försäljning på DVD, och hur vet man i så fall hur mycket det påverkat? Har den kanske setts av fler tittare i våra grannländer (som inte kan ta emot svensk TV i vanliga fall)? Betyder utläggningen på P*rate B*y att hon inte fått betalt av TV för sitt arbete?