(O)synliga värden

I en artikel skriver M*rieL*uise S*muelsson om en film som handlar om "olönsamma" utbildningar. Det så kallade resursslöseriet vid sveriges universitet och högskolor. Helt förutsägbart kommer filmen direkt från tankesmedjorna hos Svenskt Näringsliv. Idealet enligt SN är att man bara skall kunna utbilda sig på ett sätt som gör en anställningsbar.
Människor värderas nämligen enbart baserat på deras arbetsförmåga.

Låt oss därför börja med att titta på den nationalekonomiska nytta vi har av alla dessa högutbildade ekonomer som det inte råder någon brist på. Exakt vilket mervärde skapar de i ekonomin? På vilket sätt är de en närande del av ekvationen? Ekonomer har till och med ett eget (men falskt) "nobelpris", för något som verkar vara en ungefär lika säker vetenskap som att spå i kaffesump. Matematik har däremot inget nobelpris. Matematik, som är grunden för i stort sett all konkret vetenskap, är inte lika viktig för näringslivet som gissningar om ekonomiska system. System som kollapsar ibland vilket överraskar precis alla experterna.

När det gäller de så kallade hobbyutbildningarna vill jag hänvisa till Steve Jobs, även kallad "gud" av sina fans. Appleanhängarna är en ungefär lika extrem sekt som Svenskt Näringsliv, men Appleanhängarna ställer i alla fall inte nya skrikiga krav på sin omgivning hela tiden. Steve Jobs, som förvandlade Apple till ett mångmiljardföretag TVÅ gånger (vilket extremt få medlemmar i Svenskt Näringsliv ens kommer i närheten av) berättade i ett tal att han gick en kurs i kalligrafi vid Reed College. En typisk "hobbykurs". Han höll för övrigt talet vid Stanford, om någon tvivlar på att folk värderar hans åsikt. Jobs berättade att den onyttiga kalligrafikursen var en viktig grund för det arbete han senare lade ned på att förvandla apples datorer till system för desktop publishing. En stor del av den nuvarande layout- och formgivningsbranschen är en direkt följdeffekt av den där kalligrafiutbildningen där han lärde sig värdet av vackert formad text.

Steve Jobs var en synnerligen framgångsrik affärsman. Förutom att han först skapade och sedan efter en periods frånvaro räddade Apple ur en krissituation, så hann han starta bland annat dataföretaget NeXT och animeringsföretaget Pixar. Produkter som han var med och formgav finns i miljontals hem. Musikspelare, telefoner, datorer, allehanda tekniska tillbehör. Apples produkter är kända för att vara vackra och lättanvända, eftersom de är konstruerade och formgivna av människor som utbildats att inte bara se tekniska system utan också skönhet. De har gått "onödiga" utbildningar, och därför har också till exempel iPod en marknadsandel på runt 70% och konkurrenten Zune som är formgiven av Microsoft (där man i enlighet med Svenskt Näringslivs regler inte gillar saker som inte ger omedelbar vinst) har en marknadsandel på runt 2%.

Slutsatsen av detta är att man inte på förhand kan avgöra att en viss utbildning skall ge ett visst resultat.
Om Svenskt Näringsliv får som de vill kommer alla utbildningar som inte leder till industriarbeten att dras in. Det vanliga är att Svenskt Näringsliv får precis som de vill eftersom vår finansminister av allt att döma är en av sektmedlemmarna. Det betyder att alla framtida möjliga synergieffekter, alla vidareutvecklingar av saker som upptäckts vid ren grundforskning, alla innovationer som inte är direkt vinstgivande första kvartalet kommer att göras i andra länder. Kvar i sverige blir en samling effektiva ingenjörer som gör funktionella, svåranvända och troligen fula produkter, och några hundra tusen ekonomer som likt parasiter lever på de värden som skapas av ingenjörerna. Lättanvända, vackra och intelligenta produkter kommer att byggas i utlandet och importeras hit, till nackdel för vår handelsbalans.
Men innovation har ju förstås aldrig varit Svensk Näringslivs paradgren.

Ett nödrop från de som alltid vill ha mer

Lobbyisterna Kristina A och Per S skriver i sveriges största dagstidning att skyddet för upphovsrätt inte fungerar i praktiken. Deras partsinlaga skulle kunna användas som undervisningsmaterial i skolan i ämnet Källkritik.

De börjar med att hänvisa till en "rapport" som skapats av en förening med egen agenda och en lobbyorganisation som båda är avlönade hantlangare för den ena parten i upphovsrättsdebatten. Ungefär som när tobaksbolagen beställde undersökningar av sina egna lab där man bevisade bortom allt tvivel att cigarretter inte hade några som helst hälsorisker. Från femtiotalet fram till nittiotalet bevisade tobaksbolagen gång på gång att lungcancer inte kunde kopplas till rökning på något sätt. Nu ägnar sig upphovsrättsbolagen åt samma sorts inte helt neutrala rapporterande.

De använder kvällstidningsordet "lagrumstrixande" för att beskriva internetleverantörernas kamp för att slippa användas som ovilliga privatspanare av jätteföretag som jagar privatpersoner. Att påverka domare och riksdagsmän är såklart inte "trixande" ur deras synvinkel. Det är "informerande", eller något liknande. För vanliga privatpersoner är såklart påverkan på lagstiftare något mycket värre än "trixande", det är att köpa sig egna lagar. Svenskar misstror hemliga möten i slutna rum, och på goda grunder.
Det internetleverantörerna sysslar med är inte "trixande", det är att skydda sina kunder genom att följa lagens bokstav. Om Kristina A och Per S vill fortsätta prata om "trixande" inom lagens råmärken kanske vi kan diskutera termen över en kopia av deras deklarationer, och deras uppdragsgivares bokföring? Låt mig gissa att det förekommer en del "trixande" när det gäller beskattning av deras inkomster.

Nästa steg är att oförstående ifrågasätta vilka de "föråldrade affärsmodellerna" är som Anna-Karin H hänvisar till. Det här är att tiga genom att spela dum. I tio års tid har det stått klart för alla att fysisk exemplarframställning av saker som kan kopieras och spridas gratis digitalt är opraktiskt, olönsamt och otidsenligt. Det hade varit ett tecken på mognad att erkänna detta och gå vidare, men i stället står branschen och dess megafoner som en skock femåringar och säger nej-nej-nej och ruskar på huvudet i stället för att ge upp och äta de nyttiga grönsakerna. Upphovsrättsbranschen har ätit bakelser i 40 år, och oavsett hur mycket den behöver ett tillskott av husmanskost och grönsaker vid det här laget så är motståndet kompakt.

Som avrundning vill de att någon annan löser deras problem med tillväxt i den digitala ekonomin. Det är alltså inte företagen själva som skall stå för innovation, det är staten som skall räkna ut ett sätt att ge dem mer pengar. Så moget.
Andra företag banar sin egen väg. Upphovsrättsföretagen förväntar sig att bli burna i bärstol. Om det verkligen vore statens roll att skapa nya vägar för snabb tillväxt i den digitala ekonomin, så vore en bra start att i grunden reformera upphovsrätten. När en nutida artist skall skapa genom att använda inspiration från sina föregångare så måste ibland rättigheter skaffas för hundratals olika källor. Detta om något är ett hinder för skapande. Utan skapande ingen tillväxt. En ekvation som är så enkel att varje högstadieelev förstår den, och endast de med skygglappar förbiser den. Upphovsrättsbranschen har byggt ett regelverk som kväver dess egna rötter, dvs andra människors kreativitet. Notera att upphovsrättsbolagen aldrig själva skapar några värden, de är helt och hållet parasitiska.

Kristinas och Pers partsinlaga skulle som sagt kunna användas som undervisningsmaterial, men det kommer aldrig att hända. De har självklart copyright på sin text, och skulle motarbeta detta med näbbar och klor. Lobbyister ser nämligen allmänbildning som ett hinder i stället för något samhällsbärande, och gör vad de kan för att hålla allmänheten oinformerad. Det är just den motviljan mot informationsspridning och öppenhet som gjort Pers site till den svenska motsvarigheten till Fox News. Båda utger sig för att vara rättvisa och balanserade, men ett kritiskt öga ser snabbt att ingendera uppfyller kriterierna.

Sammanfattning för cyniker: Lobbyisterna gör vad de kan för att hålla folket oinformerat om verkligheten, och vill ha egna skatter på allt samt rätt att jaga privatpersoner som brittiska överklassen jagar räv. Om de lyckas har terroristerna vunnit.

Läckor

AB har en liten krigsrubrik om att någon hållit ett "unikt fynd" hemligt i tre decennier. Man har hittat en rysk ubåt i närheten av Gotland. En polis har hittat sovjetiska soldatpass och annan utrustning. För ett otränat öga skulle det kunna finnas ett samband.

Lyckligtvis finns det tränade ögon som kan se att sakerna är orelaterade. När det var aktuellt belagtog säkerhetspolisen persedlarna och soldatpassen och sade åt polisen att tiga. Militären tror att ubåten sjönk av ren leda under bogsering till skrotning. Man skrotade nämligen en massa ubåtar av den här klassen (samma som u137) under 90-talet. Båten verkar ha legat där länge, men ingen vet hur länge. Passen och persedlarna dök upp 1977, då ubåtstypen alltså användes för fullt.
Det är ju så att svenska regeringar och militärer har lite av Harrisburginställningen till u137:s grundstötning. Det är så osannolikt att något sånt skulle hända att det troligen inte har hänt egentligen. Åtminstone inte där. Det vore mindre pinsamt om det inte hade hänt. Talesmannen från marintaktiska staben påpekar att ingen ubåtsjakt pågick -77, och det har han säkert rätt i.

I vilket fall som helst är det här ickenyheter. Det var länge sedan det hände, och mycket vatten har runnit över den sjunkna pinsamheten sedan dess. Det som får mig att reagera är att efter 30 år av tystnad har polisen tagit bladet från munnen.
I en annan västerländsk demokrati hade han vid det här laget varit klassad som terrorist, förrädare och niding och varit inlåst utan rättegång på obestämd framtid som illegal fientlig kombattant (ickemilitär). Man hade hotat hans eventuella familj. Ledande politiker hade antagligen krävt hans avrättning- Allt detta för att han sagt sanningen.
Sverige är inte riktigt där än, även om våra ledande politiker strävar dit för full maskin.

Själv tycker jag att han är värd all respekt för att han träder fram.
Det sägs att vi skall lära oss av historien, så vi inte upprepar tidigare misstag. Det är omöjligt när vi har en politikerkår som hemligstämplar allt den inte orkar sköta korrekt. Förutsättningen för kloka beslut är korrekt information om vad som händer. Den här regeringen agerar som om den aldrig fått någon information om något, och den döljer sina och andras handlingar så mycket den kan. Det är i sig en nationell skam.

Oavsett om kvällstidningens scoop är sant eller inte (erfarenheten lär oss att vi skall ta det med en nypa salt) kvarstår faktumet att en censurerad och retuscherad nationell historia leder till ett folk som inte har rätt fakta när beslut skall fattas.
Det leder i sin tur till regeringar som den nu sittande.

Utbildningsväsendets snara död; utbildning del 2

L*uis E. L*taif har skrivit en mycket intressant artikel i F*rbes, där han konstaterar att högre utbildning i USA börjar nå de kostnadsnivåer där det helt enkelt inte lönar sig att studera. Under de senaste 14 åren har kostnaden för en collegeutbildning fördubblats. I juni 2010 var studieskulderna i USA 830 miljarder dollar, vilket är högre än kreditkortsskulderna. Med nuvarande prisutveckling kommer en fyraårig utbildning att kosta 400.000 dollar om femton år. Kostnaderna för utbildning har ökat sex gånger snabbare än lönerna för folk med collegeutbildning.

Det verkar alltså som om lärosätena säljer en produkt som inte marknaden vill ha. Åtminstone inte till det aktuella priset.
Den klassiska tumregeln är att allt jävla elände som man hittar på i utlandet importeras hit snarast möjligt av våra kära folkvalda, som jobbar som illrar på att globalisera oss så hårt som möjligt. Räkna med att den ohållbara utbildningsekvationen kommer hit.
På en helt öppen marknad skulle problemet reglera sig självt, via effektivare utbildning och nya lösningar för att minska kostnaderna. Eftersom både företag och politiker är livrädda för verkligt fria marknader har vi högvis med interferens som förhindrar denna självreglering.

I den kommersiella sfären tar det här sig uttryck som omotiverade bidrag till felskötta banker och storföretag, krystade och tveksamma skatter till förmån för utvalda organisationer och företag och diskreta statliga bidrag till verksamheter som anses speciellt "nyttiga". På utbildningssidan har vi till exempel rätten att kalla sig "universitet" eller "högskola", samt möjligheterna för politiker att dagligen eller veckovis reformera betygssystem och kriterier för godkännande. Allt till förfång för eleverna.

LEL har ett visst framtidshopp i artikeln, bland annat påpekar han att det nuvarande systemet med tjugofem kilo kursmaterial per student och år kommer att vara försvunnet inom kort, när tekniska lösningar som Kindle drar ned kostnaderna. Han funderar också på vad ett bibliotek kommer att innebära för framtida studenter när tekniken gör hela världens information tillgänglig för varje elev. Svaret på den funderingen är "Bibliotek kommer att vara okända företeelser om ett decennium", samt att Kindle och dess syskon inte på något sätt kommer att minska kostnaderna.
Det pågår en omfattande utslaktning av bibliotek i USA och England. Bibliotek har klassats som "icke vinstgenererande" av moderna politiker som mäter pengatravar, och med en välavlönad och välorganiserad lobby som i varje ögonblick förklarar för dessa politiker att varje lån är en direkt stöld från de stackars copyrightägarna (och kanske i förlängningen kreatörerna också) så är varje nedlagt bibliotek en "marknadsnyttig insats".
Biblioteken kommer att försvinna. Först där, sedan här.

Kindle löser inga problem, eftersom samma lobbygrupp ser fri information som stulen information. Elektroniska studiemedel kommer inte att vara billigare än pappersbaserade, de går inte att göra anteckningar i på samma sätt som de pappersbaserade och de går inte att sälja vidare som de pappersbaserade. Detta lilla kryphål (att man kan sälja sina böcker vidare) håller som bäst på att täppas igen i takt med att amerikanska domstolar omdefinierar ägarbegreppet och gör vidareförsäljning av skyddat material olaglig. Som skyddat materal räknas i praktiken allt du inte tillverkat med dina egna händer.

Så vad kan vi göra åt den här ohälsosamma utvecklingen där utbildning snart kommer att vara för dyr för att vara allas egendom? Vad kan göras?
Inget.
De nu styrande har ingen anledning att vilja undvika den här utvecklingen. En outbildad väljarkår är en lydig väljarkår. Som Statsministern så vist sade; "Alla tjänar på att den här debatten lägger sig".
I ett progressivt samhälle skulle man vidta åtgärder för att till exempel producera fritt utbildningsmaterial som inte är copyrightskyddat. Man kunde bygga upp en bank av kurser på högre utbildningsnivå för självstudier, och göra dem fritt tillgängliga på nätet. Därefter kunde man låta de självlärda eleverna betala för att göra prov som visar att de klarat studierna. Man kunde spela in föreläsningar och publicera dem på samma sätt som TED-föreläsningarna. Man kunde med relativt enkla medel erbjuda alla som har lust att studera en väg till högskolepoäng eller motsvarande.

Vi har tyvärr inte ett progressivt samhälle. Vi har ett repressivt.
Så länge befolkningen engagerar sig mer i "Let's dance" och "Melodifestivalen" än i de allmänna valen kommer den här sortens problem aldrig att lösas. Vi går mot ett samhälle av trettiotalsmodell där på sin höjd tio procent av befolkningen har råd att studera förbi gymnasiestadiet. Skillnaden är att vi inte längre har något arbetsmarknadssegment där de "halvutbildade" får rum.

Utbildning 1

P*ul M*son, BBC, har skrivit en sammanfattning om varför hela världen verkar explodera precis nu. Jag tänker plocka en enda mening ur den och sätta den i lokalt perspektiv.

Dictatorships rely not just on the suppression of news but on the suppression of narratives and truth.

Inte bara klassiska diktatorer (heter det så i plural?) förlitar sig på att sanning göms och att sammanhang aldrig kommer i ljuset. Alla makthavare som är intresserade av att behålla makten har samma intresse av att hålla befolkningen förvirrad.
Någon gång på 1980-talet övergick politik från att vara ett kall till att vara ett yrke. Fokus gick från "vad är bäst för landet" till "vad är bäst för staten, dvs vi som styr" och det övergripande målet blev "vi måste vinna nästa val så vi behåller makten". Syftet med makten fördunklades i takt med att ideologier och ideer byttes ut mot valstrategi. Samtliga partier klämde ihop sig i mittfåran, vilket till slut krossade C och FP som båda såg sina agendor plundras av andra partier. G*ran P*rsson förvandlade S till ett stor-folkparti med lite annorlunda retorik men med nästan hela FP:s grundprogram. Copyrightpolisen skulle jublat, om den fanns.

Nyheter rapporteras inte, sanningen göms undan och sammanhangen exponeras aldrig. Svensk journalistik skriver huvudsakligen om det läsarna sett på TV kvällen innan. Pseudokändisar och pseudobrott fyller tidningarna, medan den viktiga informationen stannar inne på redaktionerna. Saker hemligstämplas slentrianmässigt i en aldrig skådad takt, och man bygger myten om terrorn i stället för att rapportera om verkligheten.
Det svenska skolväsendet presterar mycket sämre än våra grannländers.
Är det en slump att svenska ungdomar kan gå ut gymnasiet och vara en hårsmån från att vara analfabeter? Om målet var att förbättra inlärningsresultaten så finns facit hos våra grannar i Finland. De har ett fungerande skolväsende, och det hade varit ett snabbt och enkelt jobb att härma deras läroplan. I stället väljer vi att byta betygssystem för att göra det svårare att jämföra tidigare och nuvarande generationer. Det känns som om någon vill att nästa generation unga skall vara aningslösa och oinformerade.

Fråga er vem som tjänar på att folk inte vet vad som händer. Journalisterna får samma lön om de skriver om verkliga nyheter eller om vem som pratade med prinsessan på Nobelmiddagen. Svensk konkurrenskraft internationellt lär inte må bra av elever som inte kan skriva sitt eget språk, än mindre andras. Nationen vinner inget på att utvecklingen avstannar.
Vem finns kvar?

Egyptens sak är vems?

Peter W skriver i en av våra tongivande kvällstidningar om revolten i Egypten. Jag blev sugen på att kommentera ett par av hans uttalanden.

PW verkar förvånad över att de demonstrationer som koordinerats genom Twitter saknat en uttalad ledare. Det betyder att PW, precis som det svenska rättsväsendet, inte förstått utvecklingen från ledarstyrning till grupparbete som nätet fört med sig. I rättegångarna mot The Pirate Bay kunde inte lobbyistsidan ta till sig att det inte fanns en chef för TPB:s verksamhet, utan att frivilliga spontant tacklade de problem som behövde lösas. Det är för vissa helt omöjligt att tänka sig att något kan uträttas utan att man först utser en chef, som bestämmer över populasen.
Lyckligtvis fungerar inte nätet på det sättet. Om något inte faktiskt kräver en Stark Ledare som pekar med hela handen, varför skapa en sådan position åt någon? Den tid som går åt för att reda ut vem som skall bestämma över vem (och vilka bonusar han skall ha) kan i stället användas till att uträtta något konkret, som att förbättra en websida i TPB-fallet eller att ta med ett halvdussin kompisar och gå ut på gatorna och utmana polisen i Egyptenfallet.
Det här sättet att organisera sig kommer att bli mycket vanligare framöver, så det är lämpligt att börja ta till sig tankesättet redan nu.

PW tycker också att USA reagerar långsamt när folk i mellanöstern ropar efter frihet. I fallet Egypten har USA tvärtom varit mycket förutseende, och gett Mubarak militärt stöd i stor omfattning under flera år. Joe Biden har uttalat sig och sagt att Mubarak inte är en diktator och att han borde sitta kvar. Med tanke på att han är vicepresident säger det ganska mycket om USAs politiska linje i frågan. Att Egypten haft undantagstillstånd sedan 1981 är inget som bekymrar våra västliga ledare, och inte heller att valen av många betrakas som ett spel för gallerierna. Faktum är att de senaste dagarnas handlingar från den Egyptiska statens sida (reglerat internet, fotoförbud och sönderslagna kameror) är ganska väl synkroniserade med den utveckling som drivs här i europa, där man med barnporr och terrorism som svepskäl försöker stoppa folks inbördes kommunikation och dokumenterande av vardagen.

Västvärldens ledare har valt sida, och ställer sig huvudsakligen arm i arm med kollegan Mubarak. Västvärldens folk, däremot, känner tydligen mer sympati för de som protesterar. När de riktiga proteststormarna bröt ut toppade svenska tidningar sina internetsidor med krigsrubriker om handbollsresultat och annan underhållning. Svensk journalistik ägnar sig allt mindre åt omvärldsbevakning, som är dyr och gör folk upprörda, och allt mer åt att titta på TV och rapportera om dokusåpor. Precis som i Egypten har vi ett väldigt begränsat ifrågasättande av vad våra politker sysslar med. Till exempel har vi en justitieminister som möjligen gjort studiebesök hos Mutaween, men pressens kritik mot hennes märkliga och antidemokratiska utspel är i stort sett obefintlig.

Sammanfattningsvis: att tro eller hoppas att EU eller USA skall föra demokratins banér och försöka påverka den egyptiska politiken i "västlig riktning" är naivt. Tvärtom försöker makthavarna införa det permanenta undantagstillståndet här. USA har kommit riktigt långt.
Jag misstänker att när Mubarak väl lämnar sin post kommer han att tas väl om hand av sina vänner i väst. Precis som till exempel Pinochet före honom.
Egyptens folk har visat att internet är ett verktyg för människor att samarbeta och utmana maktfullkomliga system. Detta garanterar att nervösa politker kommer att kräva krafttag mot "det laglösa internet" här. Tanken på väljare som samarbetar är inte välkommen i maktens korridorer.

Korruption i svensk rättvisa? Sällan.

Ett Svenskt Dagblad har i dag en replik från moderaten El*sabeth Sv*ntesson som tycker att JK omedelbart borde lämna nätverket H*lda, som har som syfte att hjälpa kvinnor framåt i karriären. Det kan nämligen uppfattas som lite konstigt att JK är med i samma organisation som de JK skall granska.

Var fanns ES när rättegången mot P*rate B*y pågick?
Där upptäckte man att två domare i rättegången var med i samma förening för copyrightens förevigande som advokaterna på "lobbysidan", men när hovrätten utredde det hela kom de fram till att det inte fanns skuggan av en risk för jäv, sådeså.

Svenska jurister är så oerhört etiska att de inte påverkas av de föreningar de är med i. Att man är med i samma förening som de man granskar, eller råkar äta middag ihop med ena sidans advokater några gånger per månad, har ingen effekt på sådana hedersmän (och -kvinnor såklart) så oron för att rättvisan urholkas är helt obefogad.
Om det var så att någon påverkades skulle till exempel P*rate B*y-rättegången ha slutat med att man dömde ut ett science-fiction-belopp i böter för förberedelse till medhjälp till nånting som nästan kunde vara ett brott, kanske. Och så blev det ju inte, eller hur?

I verkligheten, ES, är du nästan tio år för sent ute om du vill rädda svensk rättvisas förlorade heder. Det är uppenbart för varje svensk att de som har tillräckligt med pengar köper sig det domslut de vill ha. Inte kontant, men genom att påverka via socialt tryck. Gemensamma föreningar, gemensamma klubbar, nätverk där medlemmarna håller varandra om ryggen. Risken för att glida genom maskorna i skyddsnätet och tvingas bedömas på sina egna, verkliga, meriter är tillräckligt för att hålla domare och -råd i raka led.
Det spelar ingen roll om du så är domare och köper sex, du betraktas inte som olämplig för ämbetet. Om du dömer i liknande mål kan det snudd på räknas som en merit att du självuppoffrande sätter dig in i de prostituerades situation på fritiden. Flera tum in, till och med. Antagligen är kostnaden avdragsgill också.

Det krävs en omfattande renovering innan det svenska folket får tillbaka förtroendet för polis och domstol. En renovering av systemet som börjar med att alla konstiga extraknäck, medlemsskap i olika intresseföreningar och övriga märkliga fritidsaktiviteter rensas bort och att de som är belastade med sådana kopplingar byts ut mot nya färska jurister som inte sätter sig i jävssituationer med ivern (och intellektet) hos en terrier som hittat en obevakad säck hundfoder.
Vi behöver jurister som tycker att den verkliga lönen är lön nog, och som inte söker extraknäck hos vem som helt som har pengar.

Domare är inte som vanliga människor. De regler om föreningsfrihet som gäller vanligt folk gäller inte domare, för domare är speciella. De skall sitta till doms över oss, därmed ställs det högre krav på dem. De skall vara neutrala, belästa, insatta i de frågor de behandlar och beredda att göra det som är rätt.
Det var länge sedan det var så. För närvarande är hoppet om rättvis behandling i svensk domstol dött.